Marxistiskt Forum om Irland

Det är inte ovanligt att många har en felaktig föreställning om hur den revolutionära rörelsen faktiskt såg ut och vad den faktiskt sysslade med. De av de härskande sprida nidbilderna har även nästintill cementerats inom vad som kan kallas dagens ”vänster”. En del av att återkräva vårt historiska arv är därför att faktiskt klargöra vad dåtidens revolutionärer i Sverige sysslade med. I detta syfte publicerar vi idag en artikel ur Marxistiskt Forum från 1971 som behandlar Irland och kampen där. Att OIRAs tidning såldes av SKP var det kanske inte så många som visste? Vi publicerar nedan artikeln, och även en översättning ur the United Irishman som finns med i samma nummer av MF, som ett historiskt intressant dokument utan att vi för den delen hyser samma ståndpunkter som artikelförfattarna rörande de problem som avhandlas.




Marxistiskt Forum nummer 5 1971, sidorna 47-63



Irland - gevärets år

Rapporterna från händelserna på Nordirland har under hösten kommit tätt. Det har skrivits om "IRA-terroristerna", om den engelska armen, om stridigheter mellan protestanter och katoliker och om pastor Paisley och hans män. Men om orsakerna till det tillspetsade läget har skrivits litet eller inget. I denna artikel ska vi försöka reparera bristen och peka på några av de grundläggande orsakerna. Vi vill visa att roten till det onda är den engelska imperialismens dominans och förtryck av hela Irland och vi vill visa på perspektiven framåt för kampen.


ENGLANDS EUROPEISKA KOLONI

Englands inflytande och ockupation av Irland sträcker sig långt tillbaka till medeltiden och denna dominans har under århundradenas lopp stadigt, stärkts. Särskilt tydligt, blev detta efter den påtvingade unionen med England år 1801, som drevs igenom efter ett misslyckat nationellt uppror. Irlands beroendeförhållande till England kom att, uppvisa alla de typiska koloniala dragen - den inhemska industrin ströps utsugningen av bönderna ökade starkt och jordbruksproduktionen lades om för att tillfredsställa engelska behov. För det irländska folket medförde det svält och massemigration. Under den stora hungerkatastrofen på 1840-talet svalt ca 1 miljon människor ihjäl och 1 miljon emigrerade. Samtidigt, som folk dog som flugor exporterades spannmål som skulle ha räckt, till för att föda en befolkning dubbelt så stor som Irlands!
Ur förtrycket föddes många nationella uppror. Under slutet av l800-talet växte rörelsen för ett självständigt och fritt Irland. Den s.k. Home Rule-rörelsen leddes av den irländska nationella bourgeoisien och småbourgeoisienmen vann stöd från alla samhällets klasser. Kraven var nationell självständighet, jordreform (för att bryta de feodala godsherrarnas makt) och en protektionistisk handelspolitik som skydd för den inhemska industrin, åtgärder som bl.a. Marx hade föreslagit.


ULSTER

Läget i Irlands nordöstra provins, Ulster, var något annorlunda. Där var motståndet mot den engelska kolonisationen på 1500-talet som starkast varför engelsmännen i stor utsträckning fördrev den inhemska befolkningen och ersatte den med engelska och skotska bönder. Till skillnad från de katolska irländarna var dessa protestanter. Medan industrin på Irland som helhet ströps av engelsmännen var tendensen i Ulster den motsatta: industrin utvecklades i nära kontakt med den engelska marknaden. Borgarna i Ulster hade naturligtvis inget intresse av någon självständighet gentemot England och än mindre av en protektionistisk handelspolitik som skulle ha skurit av banden med den engelska marknaden.


ORANGEORDEN

Om än motsättningarna mellan den protestantiska borgarklassen i Ulster och den övervägande katolska borgarklassen i de övriga provinserna i grunden var av ekonomisk natur blev formen för denna motsättning som så ofta i historien, religiös. 1795 bildades Orangeorden som motvikt till de nationella rörelserna. Under sin tidigare historia ägnade sig orden framför allt åt att bränna ner katolska bondgårdar och fördriva katolska bönder. Orangisterna vann ett visst stöd hos fattiga protestantiska lantarbetare.
Den protestantiska bourgeoisien kom snart underfund med vilket fint instrument Orangeorden var då det gällde att splittra arbetarklassen och sedan dess har det beryktade "Orangekortet" spelats ut så snart arbetarmassorna har kommit i rörelse för sina klassintressen. Än idag har Orangeorden en stor betydelse i Nordirland. Det betraktades ända tills för några år sedan som omöjligt att få någon förtroendepost i det regerande Unionistpartiet utan att vara medlem i orden och det är orangisterna som tillsätter de platser i det nordirländska parlamentet, Stormont, som unionisterna har vunnit. Den protestantiska bourgeoisien gick till storms mot Home Rulerörelsen och lyckades få med sig den protestantiska arbetarklassen genom att skrämma med katolicismen och den katolska kyrkan. "Home Rule is Rome Rule" blev deras paroll. (Självstyre skulle enligt protestanterna innebära att "Vatikanen styrde"). För att försvara unionen med England organiserades den beväpnade styrkan Ulster Volunteer Force, U.V.F., ett namn som spökar i nyhetsrapporterna än i dag.


ARBETARRÖRELSEN OCH PÅSKUPPRORET

Inom den av det nationella- och småborgerskapet ledda Home Rule-rörelsen bredde efter hand ut sig en kompromissanda. Samtidigt växte den självständiga arbetarrörelsen fram. Ett storslaget försök att ena arbetarklassen gjordes av fackföreningsorganisatören Jim Larkin. Han lyckades 1907 för första gången samla protestantiska och katolska arbetare i Belfast till en gemensam strejk. När Jim Larkin lämnade Belfast tog emellertid den av orangisterna frammanade religiösa sekterismen återigen överhanden.
Det andra stora namnet i den irländska arbetarrörelsen var James Connolly, som strax före sekelskiftet grundade det irländska socialistpartiet. Connolly var en lysande teoretiker och organisatör och tog klart avstånd från andra Internationalens förräderi under första världskriget. Han var inspiratören och ledaren för påskupproret i Dublin 1916. I resningen förenade sig delar av arbetarklassen och småbourgeoisin mot den engelska imperialismen. Resningen misslyckades och Connolly fick plikta med sitt liv, men upproret kom ändå att fungera som en katalysator för rihetssträvandena. Den mer militanta delen av småborgarskapet drev med folkets stöd kampen vidare. Deras parti, Sinn Fein (Vi själva), erövrade 1918 majoriteten i parlamentsvalen. En gerillaarmé, irländska republikanska armen (IRA) organiserades.


DELNINGEN 1921

Den politiska och väpnade kampen gjorde inom kort läget ohållbart för de engelska imperialisterna. Någon form av självstyrelse måste ges åt Irland. Engelsmännen beslöt emellertid att göra det bästa möjliga av situationen och lyckades driva igenom en kompromisslösning som gick ut på en delning av Irland, i en fristat och en del som stod under direkt kontroll av England. 1921 konstituerades Nordirland som utgjordes av sex av de nio grevskap som provinsen Ulster bestod av. Befolkningen uppgick till 2/3 av protestanter och till 1/3 av katoliker. Ett lokalt parlament, Stormont, sattes upp som redan från början dominerades av Unionistpartiet.
Delningen, som främst var ekonomiskt betingad, gav samtidigt de engelska imperialisterna en fot kvar på Irland och en möjlighet att återvinna sitt välde över hela ön. Delningen skulle, som James Connolly profetiskt varnat för, leda till en "reaktionär orgie". Motståndet mot delningen var hårt i fristaten. Breda lager av folket såg i den ett svek mot hela den nationella rörelsens ideal. Inbördeskrig bröt ut 1922 när huvuddelen av IRA beslöt att inte acceptera delningen. Kriget slutade ett år senare med nederlag för IRA. Karakteristiskt för den nationella borgarklassens svek var att den irländska regeringen dömde långt fler IRA-män till döden under inbördeskriget än engelsmännen hade gjort under frihetskriget. 1925 erkändes delningen slutgiltigt av den sydirländska borgarklassen. Kompromisspolitiken fullföljdes av dess två partier, Fina Gael och Fianna Fail. Fianna Fail intog visserligen under de tidigare åren en något radikalare nationalistisk ståndpunkt, men denna skillnad utplånades med början från senare delen av 30-talet.


DEPRESSIONEN PA 30-TALET

Den ekonomiska krisen drabbade både norra och södra delen av Irland mycket hårt. I Nordirland tenderade det svåra läget att minska klyftan mellan protestanter och katoliker. I Belfast slogs man sida via sida mot den anstormande polisen sedan en hungerdemonstration blivit förbjuden. Orangekortet plockades omedelbart fram. Dåvarande jordbruksministern Basil Brooke sa 1933: "Det finns många protestanter och orangister som sysselsätter katoliker. Jag anser att jag med rent samvete kan ta upp det här problemet eftersom jag inte har några katoliker i min tjänst ... Jag vill därför vädja till alla lojalister att i möjligaste mån anställa goda protestantiska pojkar och flickor". (Gudmundson : NORDIRLAND. Från korståg till klasskamp). Splittringspolitiken fick avsedd effekt och snart slogs protestanter mot katoliker igen. "Ordningen" var återställd.


ENGLAND GREPPAR ÅTER HELA IRLAND

De engelska imperialisternas dominans över hela Irland återställdes gradvis efter andra världskriget. Vad det gäller Nordirland är detta tämligen välbekant. Det ekonomiska inflytandet framgår med hjälp av några siffror: Av Nordirlands export går inte mindre än 87 % till England. Av importen kommer 74 % från kungariket. Den inhemska industrin läggs ned och i stället lockas utländsk industri, framför allt engelsk, till Nordirland (Se annonsen).




De utländska företagen erbjuds skattefrihet, billiga fabrikslokaler och förmånliga lån. De låga lönekostnaderna är en extra stimulans. så här kan det gå till;
BSR (British Sound Reproduction) startade 1954 en fabrik i Derry, med befrielse från skatter och andra avgifter såsom hyra och med statliga anslag på nära hälften för maskinparken. Tio år senare när förmånerna tog slut, lades fabriken ner men öppnades en vecka senare, nu under namnet Monarch Electric. Av den avskedade personalen återanställdes praktiskt taget bara kvinnorna som fick skandalöst låga löner. 1967 lades fabriken ner för gott. 1.000 arbetare stod utan jobb och företaget hade då lyckals prångla till sig 700.000 pund, c:a 9 miljoner kr, av allmänna medel. (Källa: The real Ulster '71).
Nordirland har en stor naturtillgång i sjön Loug Neagh. Den rikliga tillgången på fisk livnärde en gång befolkningen runt sjön. I dag innehar ett anglo-irländskt företag ensamrätten till allt fiske i sjön. (The real Ulster '71). så livnär de engelska kapitalisterna sig på folkets bekostnad.
Följderna? Ja, var tionde vuxen man går utan jobb. 7.000 människor emigrerar varje år. Vad det gäller arbetslösheten har vi här bortsett från alla ungdomar och kvinnor som står utan jobb. Det är emellertid mindre känt att England nu även dominerar den irländska republiken ekonomiskt. Frigörelsen från England fullbordades endast till hälften. Den nationella borgarklassen visade sig oförmögen att föra den nationella kampen till seger. Efter en kort tid av protektionism har vägen tillbaka till det engelska fadershuset gått snabbt. 1957 öppnade premiärminister Lemass Irland för utländska investeringar samtidigt som en hänsynslös kampanj drevs mot den irländska republikanska armen, IRA. 1965 slöts ett frihandelsavtal med England som öppnade dörren på vid gavel för de engelska imperialisterna och som kom att få katastrofala följder för Irlands ekonomi och självständighet. Vad frihandelsavtalet medförde framgår av att 1965 var Irland Englands nionde största exportmarknad medan det fem år senare, 1970, var Englands tredje största exportmarknad. 1967 kom 50 % av Irlands import från England och av dess export gick 72 % till den engelska marknaden. Detta har stor betydelse för England med tanke på dess svåra handels- och bytesbalansproblem. Bilden blir inte ljusare om vi granskar industriinvesteringarna. Mellan 1959 och 1967 var 40 % av det investerade kapitalet engelskt och hela 80 % av utländskt ursprung! (Facts about Ireland) De engelska profiterna från Irland uppgår för närvarande till 1,2 miljarder årligen. Antalet företagsnedläggelser och arbetslösheten har uppvisat en brant stigande kurva efter frihandelsavtalet.
Varje år emigrerar 14.000-16.000 människor, varför befolkningsökningen är mycket blygsam.
England har tydligen lyckats med att återvinna sitt välde över hela Irland vilket också var en viktig avsikt med delningen 1921. Den "reaktionära orgie" som arbetarledaren James Connolly varnade för är nu ett faktum.


EEC OCH FRÅGAN OM EN FEDERATION

Varken de ekonomiska eller politiska be tingelserna för Irlands delning existerar längre. Ekonomiskt står hela Irland under engelsk kontroll. Politiskt är regeringen Jack Lynch i republiken lika goda lakejer åt de engelska imperialisterna som någonsin regeringen Brian Faulkner på Nordirland. Kontakterna mellan de båda regeringarna i norr och söder har ökat sedan 1964. Deras sikte är nu därför inställt på en federation mellan irländska republiken och Nordirland. En sådan lösning skulle erbjuda många fördelar för imperialisterna. Nordirland kostar i dag engelska kronan i runda tal 7,5 miljarder kr årligen i subsidier och militära kostnader för att hålla den utarmade provinsen vid liv. (Källa: New Statesman) Den utgiften skulle med en federation överlastas på irländarna själva (ungefär samma tankar som ligger bakom Nixons "vietnamiserings" politik). För det regerande Fianna Failpartiet i republiken som av anständighetsskäl varit månt om att upprätta ett visst sken av nationalism skulle det medföra en politisk vinst på hemmaplan. De gamla parollerna om ett enat Irland skulle kunna sägas ha förverkligats. Förutsättningen för att denna federation ska bli en lyckad lösning ur engelsk synvinkel är emellertid att både England och Irland blir medlemmar i den gemensamma marknaden, EEC. Med Irland inne i EEC skulle alla restriktioner för Englands inflytande raderas ut. Denna anslutningspolitik fullföljs av Lynchs regering trots den katastrof ett EEC-medlemskap skulle innebära för irländsk industri, jordbruk och fiske samt för möjligheterna till nationell självbestämmanderätt. De 300000 bönderna i republiken kommer antagligen att reduceras till 45 .000, någon ny industri kommer knappast att etableras och emigrationenkommer att öka brant. (Anthony Coughlan, Why Ireland Should Not Join) Frågan om EEC och federationen utgör i dag det största enskilda hotet mot det irländska folket, vilket klart har insetts av den progressiva rörelsen.


KAMPEN PÅ NORDIRLAND

Som vi tidigare har framhållit är roten till det onda den engelska imperialismens utsugning och förtryck av Irland. Den motsättningen går mellan de engelska imperialisterna och det irländska folket. Läget kompliceras emellertid av de många kontroverserna mellan katoliker och protestanter, men denna motsättning är inte avgörande då det inte rör sig om en klassmotsättning. Detta betyder inte att religionsmotsättningarna skulle vara oväsentliga. Tvärtom, de utgör det största hotet mot en enad kamp mot den gemensamma huvudfienden, den engelska imperialismen. Religionsmotsättningarna grundas på den allvarliga diskrimineringen av den katolska befolkningen som engelsmännen drivit fram med det ökända imperialistiska syftet att "söndra och härska". Diskrimineringen gäller frågor som rösträtt, arbetsmöjligheter, bostäder, skolor etc.
Före händelserna i augusti 1969 saknades allmän och lika rösträtt på Nordirland. För att få rösta i de kommunalvalen skulle man äga sitt hus och ha en viss minimiinkomst.
Företag kunde ha upp till sex rös ter. Systemet var utformat så att det gynnade unionsanhängarna. Även valkretsindelningen var konstruerad för att gynna unionisterna.
Ett slående exempel är staden Derry, där 20.000 antiunionister tillsatte åtta representanter till stadens styrelse, medan ca 10.000 unionister tillsatte sexton representanter!
Arbetslösheten drabbar de katolska arbetarna hårdast. Enlig officiella siffror från juli -70 hade den av protestanter dominerade staden Antrim en total arbetslöshetpå 3,8 procent medan den katolska staden Derry hade en siffra på 12,8 procent!
För att en enad kamp mot de engelska imperialisterna överhuvudtaget ska bli möjlig måste denna diskriminering övervinnas så att de sönderslitande konflikterna kan dämpas.
Medborgarrättsrörelsen, NICRA, var den första breda organisation som beslutade ta upp kampen mot diskrimineringen. Under masskampen 1968 fördes krav fram pådemokratiska rättigheter. Parollerna var: En man en röst, En man ett jobb, En man en bostad, rättvis valkretsindelning och upphäv den speciella fullmaktslagen (Special Powers Act som möjliggör arresteringar och fängslanden utan rättegång). NICRA:s breda massbas kom att utgöra ett allvarligt hot mot det unionistiska systemet. Många krafter försökte isolera rörelsen genom att föra in den på en sekteristisk linje, d v s få rörelsen stämplad som rent katolsk. Orangekortet spelades ut och den protestantiske pastorn Paisley försökte genom sitt stora inflytande inom den protestantiska delen av arbetarklassen mana fram en hetskampanj mot medborgarrättsrörelsen. NICRA föll inte i gropen utan slog vakt om sin icke-sekteristiska linje att ena både katoliker och protestanter.

-----------------------------

Ett av de viktiga särdragen i denn nordirländska kampen är att den väpnade revolutionen står mot den väpnade kontrarevolutionen. Mot den engelska armen står en folklig armé, IRA. Stödet för IRA och dess politiska del, Sinn Fein, har ständigt växt under kampen. Sinn Fein/IRA som tidigare var en småborgerlig rörelse har nu självkritiskt gjort upp med sitt förgångna och lyckats med att smida en stridsduglig, medveten ledning för kampen. Dess målsättning är socialistisk.
När vi här talar om Sinn Fein och IRA syftar vi på de s k officiella, Officials. Rörelsen splittrades nämligen 1969-70 i två delar, Officials och Provisionals. De senare har fortsatt på den småborgerliga linje som den republikanska rörelsen traditionellt har förfäktat. De säger sig vilja upprätta ett statssystem som "balanserar mellan det västerländska individualistiska systemet och det sovjetiska statskapitalistiska systemet". (Eire nua, Provisionals sociala och ekonomiska program). Som exempel på stater med ett sådant program har dess ledare
nämnt Danmark, Israel och England under Labours regering. Ledningen för Provisionals tycks också av allt att döma stå i nära kontakt med kretsar inom det regerande partiet i irländska republiken, Fianna Fail. Det är Provisionals som är ansvariga för försöken att bomba ut engelsmännen och de ligger också bakom de många attentaten mot civila protestanter. Denna politik hotar att fördjupa klyftan mellan protestanter och katoliker och kan driva fram ett förödande inbördeskrig. Under de sviktande konjunkturerna har även de protestantiskaarbetarna opponerat sig mot det regerande Unionistpartiet. Paisley är ett resultat av detta missnöje. Då han skapades som politisk figur av unionisterna var hans uppgift att kanalisera denna opinion och rikta den mot katolikerna. Med detta lyckades han också i stor utsträckning, men hans ambitioner var större än att förbli en marionett åt unionistledningen. Han började intressera sig lite för mycket för arbetarna och har därför i fråga efter fråga gått emot Unionistpartiets arbetarfientlig politik. Han har också bli vit varse att Unionistpartiet är berett att sälja ut Nordirlands särställning till förmån för EEC-medlemskap och en federationslösning, och ser i detta ett förräderi.
För att Upprätthålla "lag och ordning" har unionisterna tvingats kalla in den brittiska armen och antalet soldater uppgår nu till över 14.000. Brittiska armén är unionistregeringen sista hopp för att kunna behålla regeringsmakten. Den 9 augusti i år gjorde regeringen bruk av den s.k. Special Powers Act för att slå ned oppositionen inom medborgarrättsrörelsen, Sinn Fein/IRA och andra progressiva rörelser. Närmare 1 000 personer sitter idag internerade på obestämd tid och utan rättegång i ett läger utanför Belfast. Den omänskliga tortyren av fångarna har bl.a. omvittnats av Amnesty International.


PERSPEKTIVEN FRAMÅT

Hur kommer kampen att utvecklas? Vilken linje förespråkar den progressiva rörelsen? Vi har valt att översätta en artikel ur oktobernumret av Sinn Fein/IRA:s tidning the United Irishman.
Lars Gustafsson och Ann Nyman


.................

Vägen framåt

(ur THE UNITED IRISHMAN, oktober 1971)

Englands mål är att för all framtid bevara sitt inflytande över Irland. Massan av det irländska folket måste emellertid bryta detta grepp och slita av banden med England, ty så länge de har möjlighet att fortsätta att blanda sig i det irländska folkets inre angelägenheter – genom att uppmuntra sekterism, religiös splittring och utsugning - kommer det irländska folket omöjligen att kunna lösa de problem som står inför oss. Problemen med arbetslöshet, låga löner, dåliga bostadsförhållanden, emigration och förfallet av vår inhemska kultur kommer i den slutliga analysen att lösas först sedan en socialistisk republik har upprättats över hela Irland, som ger hela vårt folk möjlighet att leva i fred, harmoni och välstånd. Då, och först då, kommer det att bli ett slut på den ohöljda, avskyvärda exploateringen och korruptionen som är de utmärkande dragen för det kapitalistpåtvingade samhälle vi lever i, såväl i norr som söder. Det irländska folkets kamp för denna socialistiska republik är en allirländsk kamp, då det är samma orsak som är ansvarig för våra problem: den orsaken är den brittiska imperialismen och den måste krossas.
Det finns många stadier mellan de nuvarande förhållandena som präglas av att aktieägare och välmående parasiter har full frihet att exploatera och orsaka elände och grundandet av den socialistiska republiken. Dessa stadier är inte obesläktade och osammanhängande: de är delar i utvecklingen av folkets förståelse för politik och dess ekonomiska bas.
Vi befinner oss inte i en fas där vi är starka nog för att uppnå kravet på socialism. Trots den katolska arbetarklassens militanta motståndskamp i norr, finns det f n två huvudsakliga hinder för att nå en framgångsrik seger för socialismen. För det första har den politiska utvecklingen i de 26 grevskapen (Republiken Irland) inte nått tillräckligt långt: massagitationen har inte återtagit den nivå den hade före sommaren 1969. För det andra står den överväldigande massan protestantiska arbetare under fascistiskt paisleyistiskt inflytande. Trots att det finns stor anledning att hoppas att en gemensam opposition mot EEC och de sociala bostads- och arbetslöshetsskandalerna kan blomma ut i en mer användbar allians måste det erkännas att socialismen inte ligger omedelbart bakom hörnet. Ingen demokrat eller socialist skulle emellertid slå sig till ro med det. Socialismen förverkligas inte skild från mänskliga ansträngningar: den är resultatet av hårt arbete och samlade erövringar. De omedelbara uppgifterna, som de republikanska och demokratiska krafterna ställs inför, - att få ett slut på interneringarna, säkra frigivningen av dem som nu sitter fängslade, samt att gäcka Heaths, Lynchs och Faulkners planer på att dra in Irland i EEC mot folkmajoritetens vilja. Låt oss komma ihåg när det gäller EEC-frågan att vilket referendum som än kan bli aktuellt i de 26 grevskapen, så kommer folket i norr inte att ha någon talan då frågan redan har beslutats i de politiska korridorerna i Westminster (Parlamentet i London). Paisley och hans följeslagare bör klart erkänna att de brittiska band som han vill behålla betyder en anslutning till EEC.
I norr har det massiva trycket från medborgarrättsrörelsen redan satt den orangistiska unionistregeringens fortlevnad på spel. Detta tryck måste bi behållas tills Stormont (Nordirlands parlament) har bytts ut mot ett helt igenom demokratiskt och autonomt organ med fullmakt att självt besluta om EEC. Den gemensamma marknadenfår inte tvingas på det irländska folket med engelskt bajonetthot eller med specialstyrkornas batonger. Det förtryckande systemet och den sekteristiska diskrimineringen måste avskaffas; och de demokratiska krafterna är starka nog att vinna en seger för detta krav.
I söder är frågan mer komplicerad. Jack Lynchs hållning till Norr måste tas för vad den är: ett cyniskt försök av en misskrediterad politisk nolla att klamra sig fast vid makten genom det förtryckta folkets lidanden i Norr. Hans eget förtryckande system och de impopulära överträdelserna av statslagarna verkar fortfarande i full utsträckning, och hemmen hos republikaner och andra opponenter mot EEC-medlemskap utsätts fortfarande för razzior av övermodiga specialstyrkor. Om han menade något allvar med sin omsorg om situationen i Norr skulle han genast upphöra med trakasseri gentemot republikanerna i Söder och börja rasera det förtryckande rättsliga system i vilket han framlagt en långsiktig plan för fängslande av hemlösa människor och av dem som kräver sina fiskerättigheter: vi refererar till "Forcible Entry Act". De växande ryktena om att datumet för referendumet om EEC kommer att flyttas från februari eller mars pekar på att programmet för en federation mycket väl kan komma att läggas fram vi detta tillfälle. Det är absolut nödvändigt att bekämpa detta referendum. Vi behöver inte återigen räkna upp den långa lista av skadliga effekter som ett EEC-medlemskap skulle medföra för alla delar av det irländska folket; ett ögonkast på vad frihandeln redan har åstadkommit eller en granskning av arbetslöshetssiffrorna i Norr räcker. Om vi misslyckas med att bekämpa detta hot kommer vårt hopp om fred och välstånd att driva iväg.
Vägen framåt består i att uppnå bredast möjliga enighet mellan de anti-unionistiska och anti-imperialistiska krafterna. Härigenom kommer det att bli möjligt att genomdriva verkligt demokratiska reformer i Norr. Det kommer också att bli möjligt att försvaga imperialismens grepp genom att avslöja vilka dess samarbetsmän verkligen är inför det irländska folket. Det måste klart slås fast att Lynch inte representerar massan av det irländska folket och speciellt inte den katolska arbetarklassen i Norr. Inte heller talar Faulkner för de protestantiska arbetarna. Bara en enad demokrati kan göra det.
Genom kamp för elementära rättigheter - och denna kampär inte begränsad till de sex grevskapen i Norr - kan vi bygga upp ett livedugligt och trovärdigt alternativ tilldet nuvarande imperialistiska systemet. Därefter kan vi bygga vår socialistiska republik.
Den omedelbara uppgiften för folket i Norr är att framtvinga en demokratisk statsstruktur av en ovillig Westminsteradministration. Det är också livsnödvändigt att få ett slut på interneringarna och öppna vägen för en fri politisk aktivitet; och fri politisk aktivitet är omöjlig så länge den speciella fullmaktslagen (Special Powers Act) tillåter förtryck och godtyckliga arresteringar.
Det finns således två omedelbara uppgifter: att få slut på interneringarna och att införa demokrati. Vad gäller den första frågan så måste folket i Norr göra klart för alla som gör anspråk på att tala för deras.sak att INGA SAMTAL för förekomma med tortyrregeringen i Westminster innan alla internerade har frigivits. Den dolkstöt i ryggen som Jack Lynch givit folket i Norr genom att gå med på förutsättningslösa samtal t o m medan de internerade fortfarande lider av att vara orättvist inspärrade, måste skarpt fördömas som ett fegt förräderi. Lynch har ingen rätt att tala för den förtryckta minoriteten i Norr, särskilt som han vägrar att acceptera deras taktik i kampen mot förtrycket.


SLUT PÅ FÖRTRYCKET

För det andra bör vi komma ihåg att enbart ett slut på interneringarna inte nödvändigtvis skulle betyda ökad demokrati. Innan interneringslagen infördes i ett desperat försök att rädda Faulkner och hans anhang prövades en reaktionär förtryckarpolitik av engelsmännen; ett upphävande av interneringslagstiftningen skulle enbart återställa förhållandena till den situation som rådde före den 9 augusti. Samtidigt som vi kräver ett slut på de upprepade frihetsberövandena utan åtal eller rättegång kräver vi att det undertryckande maskineriet - den speciella fullmaktslagen - slopas. Den civila olydnadskampanj som NICRA (Medborgarrättsrörelsens organisation) har tagit initiativet till, är en kampanj för demokrati och den måste hålla på åtminstone tills elementära rättigheter har vunnits.
NICRA har lanserat ett trepunktsprogram, och alla republikaner stöder dem helt och fullt i denna aktion. NICRA kräver reell demokrati i de 6 grevskapen, ett slut på sekterism och exploatering genom religiös diskriminering och ett slut på undertryckningspolitiken. Under den senare rubriken uppmanar de till frigivning av alla de som häktats eller internerats utan rättegång; allmän amnesti för alla som fängslats under den ökända "Criminal Justice Act"; upphävande av alla förtryckande lagar såsom "Criminal Justice Act" och den speciella fullmaktslagen; demilitarisering av Norr genom upplösning av sekteristiska skytteföreningar och halvmilitära styrkor samt tillbakadragande av angreppstrupperna till barackerna samtidigt som obeväpnade civila polisstyrkor återinsätts.

LÅT ENGLAND BETALA

Dessa krav är grundläggande för varje möjlighet till en förbättring ... För att åstadkomma maximalt tryck gentemot myndigheterna beslutade sig NICRA för den civila olydnadskampanjen med innehållande av hyror och kommunalskatter som huvudpunkter. Målet är som Bernadette Devlin har sammanfattat det, "att ta så mycket vi kan och att ge så litet vi kan" ...
Den civila olydnadskampanjen har redan haft ödeläggande effekter på Faulknerregimen. Om det inte hade varit för Lynchs smutsiga bedrägeri bakom ryggen på folket (Lynchs resa till London och samtalen med Heath) skulle effekten ha blivit ännu större. Det har redan kostat unionistregimen över 200.000 pund (ca 2,5 milj. kr) i förlust av statsinkomster, och det är klart att engelsmännen inte kan ha råd att förlora den summan varje månad så mycket längre till. England har, som "The United Irishman" ofta har framhållit, ett allvarligt betalningsbalansproblem, och saknar möjlighet att fortsätta med att slänga ut stora summor av pengar för att hålla Brian Faulkners misskrediterade och övermodiga regim under armarna. Det är därför som engelsmännen har gått med på utförsäljningssamtalen. England erkänner att Lynch skulle vara en bättre investering än Faulkner. Högerrunionisterna, såsom Boal och Paisley, anar sig till Englands förräderi och förklarar sig villiga att samtala med folk "vilkas idéer vi starkt kan ogilla". Sådana samtal mellan dem som genuint representerar delar av det nordirländska samhället skulle ha mer mening än Lynchs och Faulkners vämjliga stövelslickande i London.


VI VILL HA DEMOKRATI

Kampen för demokrati måste föras till segern är vunnen. Det spelar ingen roll vilka hemliga som signeras i London. De är inte bindande för det irländska folket, då det inte är våra representanter som skriver under. Våra krav i detta läge, det förtryckta folkets krav i norr är enkla: upphör med interneringarna och sluta med undertryckningspolitiken, byt ut Stormont mot en demokratisk folkförsamling. Tills dess: INGA HYROR, INGA KOMMUNALSKATTER, INGA FORDRINGAR.


...........


LITTERATUR OM IRLAND
på svenska finns ett antal böcker av vilka Vi har valt
ut tre:
Ulf Gudmundsson: NORDIRLAND - Från korståg till klasskamp
Alf Åberg: Irland - sedan 1800
Ingen av böckerna ger en genomträngande analys av förhållandena men är viktiga genom sitt rikliga faktamaterial.
Bernadette Devlin: Priset för min själ
på engelska finns en mängd litteratur som kan letas fram på biblioteken. Det bästa sättet att följa kampen är emellertid att skaffa sig Sinn Fein/IRA:s organ the United Irishman. Tidningen kan beställas från THE UNITED IRISHMAN,30 Gardiner Place, Dublin 1, Irland eller kan köpas på någon av Oktober-bokhandlarna. Från the United Irishman kan man också beställa de viktiga verken av James Connolly, såsom Labour, Nationality and Religion och Labour in Irish History.

Gerillaaktioner i Indien och Iran

Indien: Igår genomförde enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé ett framgångsrikt bakhåll i distriktet Lakhisarai i delstaten Bihar. I aktionen dödades åtta militärpoliser och tio skadades. Kamraterna kunde dessutom konfiskera 35 stycken gevär. Det förekommer uppgifter om att maoisterna ska ha tagit tre reaktionärer som krigsfångar, men det är ännu oklart. Inga förluster bland revolutionärerna. I delstaten Västbengalen satte andra enheter ur den revolutionära armén en polisstation under uppbyggnad i brand i distriktet West Midnapore; aktionen ägde rum natten mellan lördagen och söndagen.
Iran: Gerillasoldater ur den kurdiska organisationen Democratic Liberation Union (DKB) ska i en aktion som genomfördes den 25 augusti ha likviderat tio paramilitärer i byn Kalikan i regionen Kelaresh.

MARXISTISKT FORUM!

Idag finns det inget verkligt revolutionärt svenskt kommunistiskt parti. Det finns flera olika partier som gör anspråk på att vara revolutionära, men deras teori och - framförallt - deras praktik visar att de inte är det svenska proletariatets förtrupp. Kommunisterna i Sverige står därför inför uppgiften att på nytt skapa ett sådant parti. Det har nämligen funnits ett kommunistiskt parti i Sverige, det marxist-leninistiska parti som var den svenska sektionen av den Kommunistiska Internationalen, Sveriges Kommunistiska Parti (SKP); ett parti som likviderades av revisionismen. Efter SKP:s likvidering som revolutionärt parti kämpade kommunisterna i landet för att återbilda partiet under -60 och 70-talen. Den viktigaste av de organisationer som bildades var Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) som senare tog namnet Sveriges Kommunistiska Parti och såg sig som en fortsättning på det gamla SKP. Även detta parti kom att likvideras av revisionismen.

Det är inte vår ambition att vi med denna blogg ska reda ut den kommunistiska rörelsens historia i landet och det åligger inte oss att komma med mer kvalificerade slutsatser. Det som dock är vår ambition är att dra vårt strå till stacken, för att kommunisterna i landet ska kunna enas på en riktig grund. I detta sammanhang är det viktigt att kommunisterna lär känna sin historia och drar lärdom av såväl de positiva som negativa erfarenheter som gjorts. Som ett bidrag till denna process publicerar vi idag en artikel ur Marxistiskt Forum (MF) nummer 1-2 1977. MF var 70-talets SKP:s teoretiska organ och genom det ihärdiga arbetet av en kamrat som var med på den tiden har vi lyckats komma över inscannade pdf-filer av gamla nummer. Vi kommer framöver att lägga upp artiklar ur MF som vi anser tjänar ovannämnda syfte; inte nödvändigtvis för att vi delar de ståndpunkter som förs fram i artiklarna, utan därför att de är intressanta och lärorika. De som är intresserade av att få kopior av de inscannade utgåvorna är välkomna att maila oss så hittar vi en lämplig lösning. Vår e-postadress är: rodaverb@googlemail.com

Om ni sitter på annat material som ni tror är intressant för att kommunisterna ska kunna lära känna sin historia så sätter i kontakt med oss, vi är mycket intresserade av att sådant material får största möjliga spridning.

Artikel av Set Persson publicerad i MF

MARXISTISKT FORUM nummer 1-2 1977, sid. 18-23

Set Persson:


Enheten och 1 maj

Set Persson tillhörde partiledningen i SKP från mitten av 30-talet. På grund av sitt principfasta motstånd mot den revisionistiska urartningen drevs han 1953 ur SKP och bildade då SKA, Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund. Artikeln är hämtad ur SKA:s tidning "Revolt".
Set Persson dog 1960.


...

Vid 1954 års 1 maj genomfördes överallt, utom i Stockholm, Göteborg, Kalix och möjligen någon annan plats i Norrbotten, en av partiledningen påbjuden ny linje. Den innebaratt kommunisterna anvisades att lämna sina fanor hemma och fylka sig bakom socialdemokratins fanor för demonstrationer, vilka enligt socialdemokratiska partiets 1 maj-manifest bland annat genomfördes "mot diktaturens idéer" (alltså även mot iden om proletariatets diktatur). Vidare för ökad kraft åt socialdemokratin, ty, skrev man i manifestet, "ingen skall tro att framstegen fortsättes om denna kraft försvagas". Vidare skulle man enligt manifestet demonstrera för "fortsatt folkhemsbygge" . Vid de socialdemokratiska demonstrationernas möten, med kommunister som deltagare, antogs en socialdemokratisk partiresolution i vilken man uttalade tillfredsställelse med regeringspolitiken och inskärpte vikten av att "kommunisternas splittringspolitik måste bekämpas".
Vidare förklarade sig demonstranterna vilja sluta upp "bakom regeringens neutralitets- och försvarspolitik", vilken politik ju endast till sin skylt är neutral. I verkligheten rustar den svenska regeringen för samma syften som Atlantblockets stater och i denna "försvarspolitik" ingår den fantastiska rustningsbörda, som lagts på svenska folkets axlar. Att även socialdemokratiskt behärskade fackliga centralorganisationer i en del fall stod som medverkande arrangörer förändrade ju inte dessa demonstrationers karaktär av socialdemokratiska partimanifestationer.
Vid en hel del av demonstrationsmötena öste de socialdemokratiska talarna sin galla över kommunisterna. Så skedde i Borlänge, där statsminister Erlander hånade kommunisterna för "det ömkliga skådespel" de uppförde. I Eskilstuna förklarade socialdemokratiska partiets sekreterare Aspling att kommunisterna inte vågade visa sin egen numerära obetydlighet, varför de slöt upp i de socialdemokratiska demonstrationerna. I Hudiksvall förbjöd demonstrationsledningen stadens största fackförening att medföra av denna beslutade paroller i demonstrationståget. Dessa banderoller rullades då ihop och bars av kommunister snällt med i tåget, efter anvisning av kommunistiska partidistriktets ordförande. Varpå den socialdemokratiske talaren vid mötet förklarade att "nu genomgår kommunisterna en bantningskur". I Söderhamn höll kommunisterna ett förmöte där talaren uppmanade partimedlemmarna och sympatisörerna att deltaga i det socialdemokratiska demonstrationståget, trots att i täten av demonstrationståget fördes ett jättestort textsegel med parollen: "Mot kommunistisk och nazistisk diktatur, för frihet och demokrati". Kommunisternas deltagande i de socialdemokratiska demonstrationstågen medförde inte heller ökad anslutning. Firandet av 1 maj som det internationella proletariatets dag är ju ställt på avskrivning hos socialdemokratin, varför antalet demonstranter i genomsnitt minskar år från år och det fåtal kommunister, som följde partiparollen om att förstärka deras demonstrationer, kunde inte förändra detta förhållande. Så var antalet deltagare i demonstrationen i Sundsvall lägre än vid någon tidigare demonstration, vilket föranledde borgarpressen att skriva, att "den låga siffran i år är så mycket mera anmärkningsvärd därför att kommunisterna ej hade någon egen demonstration, utan gick tillsammans med socialdemokraterna". Och beträffande Eskilstuna kunde samma press påvisa att "när den första majdemonstrationen hölls i nittitalets lilla Eskilstuna, med 10835 invånare, samlades 1200 man bakom de röda fanorna. Sextitre år senare i den många gånger större och förändrade smedstaden var motsvarande antal 1300". (Invånarantalet i Eskilstuna är nu över 55000.) I allt detta såg emellertid kommunistiska partiets ledning och dess press bara ljusa sidor. Redan i en ledare den 5 januari 1954 skrev Ny Dag och klagade över den strid som brukade utveckla sig i frågan om i vilken av demonstrationerna fanan skall bäras, varpå man tillade: "Frågan om för vilka mål arbetarna skall demonstrera har alltså i de flesta fall fått vika för diskussion om fanan" . Men vad är då högersocialdemokraternas mål? Man har väl f ö aldrig i någon fackförening diskuterat i vilken demonstration fanan skall föras utan att diskussionen samtidigt rört sig om för vilken politik och för vilket mål man skall demonstrera.
Den 27 april 1954 förklarades i Ny Dag beträffande Stockholm, där ju partiledningen inte vågade genomföra sin linje, att "de väsentliga demonstrationskraven är lika och arbetarpartiernas första majupprop överensstämmer också i väsentliga stycken". Detta förklarade man trots att socialdemokraterna publicerat sitt manifest fyra dagar tidigare, av vilket framgick vad som här tidigare refererats. Detta hindrade dock inte heller partiordförande Hagberg från att den 30 april i Ny Dag uttala en förhoppning att "hela den svenska arbetarrörelsen" skulle rikta sin front mot kapitalismen vid de stundande l-majdemonstrationerna. Detta var till synes vackert tänkt, men det var samtidigt för en kommunistisk ledare alldeles för korttänkt och verklighetsfrämmande. Ty i den omnämnda "arbetarrörelsen" ingår även de högersocialdemokratiska ledare, vilka förbundit sitt öde med kapitalismen och som därför inte vare sig från den 30 april till 1 maj eller ens någonsin kommer att inordna sig i en mot kapitalismen riktad front. Därtill är det så att man kan inte heller dra gränsen enbart mellan de högersocialdemokratiska ledarna å ena sidan och alla andra socialdemokrater å andra sidan. Man måste istället dra gränsen på sätt Dimitrov lärde när han sade: "Frågan om inställningen till enhetsfronten tjänar som vattendelare mellan den reaktionära delen av socialdemokratin och de skikt av densamma, som håller på att revolutioneras. Den hjälp, som vi ger den sistnämnda delen, kommer att bli dess mera verksam, ju starkare vår kamp blir mot den reaktionära delen av socialdemokratin, vilken befinner sig i block med bourgeoisien." (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 105)
Att kommunisterna betingelselöst och utan överenskommelse klev in i de demonstrationer, som ordnats till stöd för högersocialdemokratin, kan väl ändå inte förklaras utgöra en kampåtgärd mot denna? I den kommunistiska pressen sökte man på allt sätt, till och med till priset av att inte hålla sig till sanningen, släta över de fräckheter med vilka socialdemokraterna mötte kommunisternas välvilja. Sålunda förklarade Ny Dag den 3 maj 1954 i en stort uppslagen artikel, rubricerad "1 maj en framgång för arbetarenheten", att "några attacker mot arbetarenheten förekom strängt taget inte någonstans, om man undantar Borlänge, där partiordföranden Tage Erlander talade". Och i den kommunistiska tidningen i Gävleborgs distrikt, Folkets Röst, skrev man den 3 maj och urskuldade sig för att man sökt förmå kommunisterna att demonstrera bakom huvudparollen "mot kommunistisk och fascistisk diktatur, för frihet och demokrati". Man skrev att "i samma minut som tåget gick vecklade man ut en paroll som man trodde skulle åstadkomma gräl och oro i demonstrationsleden." Man låtsades alltså ha blivit överrumplad. Och ändå hade det socialdemokratiska lokalorganet Söderhamns Kuriren redan den 24 april, alltså en vecka före första maj, skrivit följande: "Kommunisterna uppmanar i år sina medlemmar att deltaga i de socialdemokratiska majdemonstrationerna. Det skall nämligen vara enhet i är, enhet tillgränsen för självutplåning. Först skall man ha små egna möten, där man förklarar anledningen till uppslutningen i de socialdemokratiska leden och sedan skall man omedelbart sätta sina planer i verket. Det skall bli en syn för gudarna när gamla grånade, hårt prövade bolsjeviker marscherar under socialdemokratiska textsegel med inskriften "Mot kommunism och diktatur, för frihet och demokrati'." I fråga om användandet av minst sagt fördomsfria metoder till försvar för sin opportunistiska politik gick man ändå längst i en värderande artikel om 1 maj i Ny Dag den 28 maj 1954. Där skändade man faktiskt Dimitrovs minne genom att med ett stympat citat söka ge sken av att man handlade enligt hans anvisningar, när man genomförde första majfirandet på sätt som skedde. Artikelfattaren skrev: "Vi kommunister tummar icke på vår ideologiska principfasthet, men för att - och jag lånar Dimitrovs ord - ‘åskådligt övertyga de socialdemokratiska arbetarna om den kommunistiska politikens riktighet och den socialdemokratiska politikens oriktighet' är det nödvändigt att ständigt verka där massorna finns."
De citerade orden återfinns visserligen i en mening i Dimitrovs Enhetens och folkfrontens problem, sid 84. Men om man för det första återger hela den mening, ur vilken man ryckt ut de citerade orden, samt även återger den föregående meningen, då får citatet följande lydelse:
"Vi ser redan tendenser till att nedsätta det kommunistiska partiets rolli enhetsfrontens led och till försonlighet gentemot den socialdemokratiska ideologin. Man får inte lämna ur sikte, att enhetsfrontstaktiken är en metod att åskådligt övertyga de socialdemokratiska arbetarna om
den kommunistiska politikens riktighet och den socialdemokratiska politikens oriktighet, inte en försoning med den socialdemokratiska ideologin i praktiken." (kursiv av Dimitrov - G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 84)
Det var, som varje läsare själv kan övertyga sig om, något helt annat som Dimitrov ville säga oss, än vad Ny Dag sökte få oss att tro. Och han yttrade vid samma tillfälle: "Vår beredvillighet att gå till kamp mot fascismen tillsammans med de socialdemokratiska partierna och organisationerna, förknippar vi och kommer vi att förknippa med en oförsonlig kamp mot socialdemokratismen som det ideologiska och praktiska uttrycket för blocket med bourgeoisien och följaktligen även mot denna ideologis inträngande i våra egna led. (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 81)
Och han inpräntade i oss nödvändigheten av att kommunisterna inte får avstå från självständigt uppträdande och att enhetsfronten måste grunda sig på överenskommelser med följande ord: "Självfallet får och kan kommunisterna inte ett ögonblick avstå från sitt självständiga arbete för massornas kommunistiska upplysning, organisation och mobilisering. För att trygga arbetarna vägen till aktionsenhet måste man likväl samtidigt sträva efter att uppnå både kortfristiga och långfristiga överenskommelser om gemensamma aktioner med socialdemokratiska partier, reformistiska fackföreningar och de arbetandes övriga organisationer mot proletariatets klassfiender. Härvid måste huvuduppmärksamheten riktas på att utveckla lokala massaktioner, som genomföres av de undre organisationerna på grundval av lokala överenskommelser." (G. Dimitrov: Enhetens och folkfrontens problem, sid 35) Dimitrov har alltså lärt oss att man inte får försöka åstadkomma enhet till priset av en självständig verksamhet från kommunistiska partiets sida, att kampen mot socialdemokratismen måste föras ständigt och oförsonligt och att enheten skall byggas på grundval av överenskommelser. Hilding Hagbergs paroll om - som han uttryckte det i
riksdagen den 4 november 1953 - "samverkan utan överenskommelse" (infört i Ny Dag den 7 november 1953) och hans sätt att söka förverkliga enheten genom att demonstrera för enhetsfiendernas paroller, är alltså hans egen uppfinning. Det vore lyckligt för Sveriges Kommunistiska Parti och för den svenska arbetarklassen om partiet handlade enligt Dimitrovs i stället för enligt Hagbergs lära. Inför 1955 års första maj kräver läget i världen en intensiv kamp för skapandet av aktionsenhet i enlighet med Dimitrovs lära.
Läget karaktäriseras av att den internationella fredsrörelsen å ena sidan har stora framgångar att anteckna. Vapenstilleståndet i Korea och freden i Indokina samt förkastandet av planerna på att återupprätta den tyska militarismen under "europaarméns" skylt samt Sovjetunionens förslag om skapandet av kollektiv säkerhet för freden i Europa hör till de händelser, som skänkt fredens förkämpar ökad auktoritet och styrka bland folken i hela världen. Inför fredsrörelsens framgångar och växande styrka ökar dock å andra sidan krigsorganisatörerna sina ansträngningar. Bakslaget för "europaarmén" föranledde sammankallandet av London-konferensen, vilken resulterade i de pågående försöken att återupprätta den tyska militarismen. Planerna på ytterligare rustningar med fantastiskt ökade kostnader även för svenska folket är även detta ett led i den kapitalistiska världens krigsförberedelser mot socialismens länder. I detta läge kräves det enhet, till försvar för freden. Men enheten måste skapas på sådan grund och under sådana betingelser att den inte blir endast en chimär och en företeelse som försvagar och skadar den kraft, som bär ansvaret för att arbetarklassen föres in på en riktig väg, nämligen den kommunistiska rörelsen.
1 maj 1955 borde genomföras enhetliga manifestationer till fredens försvar. I detta syfte skulle då de kommunistiska organisationerna göra framställningar till de socialdemokratiska lokalorganisationerna och till FCO att avstå från att anordna 1-majdemonstrationer och möten som socialdemokratiska partimanifestationer. De borde uppmanas att i stället i samarbete med de kommunistiska organisationerna anordna gemensamma fredsmanifestationer , till vilka alla olika slag av organisationer, som vill deltaga i kampen mot kriget, inbjudas att deltaga. Sedan skulle allt göras för att vinna platsens arbetare till stöd för dessa förslag. Om den socialdemokratiska arbetarkommunen och den socialdemokratiskt behärskade fackliga centralorganisationen avslår dessa förslag, då skulle de kommunistiska organisationerna anordna självständiga demonstrationer och möten den 1 maj, för att ge dem som vunnits för enhetssträvanden tillfälle att ge uttryck för sin vilja.
Så borde frågorna ställas inför 1 maj 1955.•

Lästips: Röda Rummet

Vi hittade under vårt eviga internetsurfande en intressant blogg som heter "Röda Rummet" (som i Strindberg och inte som i trottetidningen). De uppmärksamma har säkert märkt att det finns en länk till bloggen bland de länkar som vi lade upp igår. Nu har ett nytt inlägg publicerats där som ni hittar här. Ta er tid och titta runt i Röda Rummet, det är mödan värt!

Länkar och annat nytt!

Som den uppmärksamma läsaren kommer att märka så har vi genomfört en del ändringar på bloggen. Den viktigaste är att vi lagt upp en hel del länkar till hemsidor som vi hoppas kan vara intressanta för er. Vi vill dock klart understryka att det att vi länkar till en hemsida varken innebär att vi helt delar de politiskta ståndpunkter som kommer till uttryck på hemsidorna i fråga eller att vi har någon form av organisatorisk anknytning till någon av de personer eller partier/rörelser som står bakom dom. Om ni har förslag på andra hemsidor som ni tycker vi ska lägga upp en länk till så skicka oss gärna en mail: rodaverb@googlemail.com

Grattis på födelsedagen!

Vi fyller ett år idag och kommer fira på tillbörligt sätt, först möte och sen om allt går vägen omfattande ölkonsumtion. Vi hade tänkt att vi med anledning av högtidsdagen skulle lägga upp lite högintressant material som vi sitter på, men pga tidsbrist har vi inte kunnat färdigställa det, förhoppningsvis kan vi hinna få något färdigt under helgen. Vi kommer även under helgen göra en del andra förändringarna här på bloggen -om den högre makt som styr våra liv nu ger oss tid till det. Om ni tittar in på söndagkväll så får ni se!

Ett mycket lämpligt dödsfall

Svensk borgarpress skriver idag om att 848 ton sprängmedel "kommit bort" i Indien. Förhoppningsvis har maoistgerillan kommit över en del. Men det spelar egentligen inte så stor roll, revolutionärerna har tillräckligt med lösningar på hur man ska komma över sprängmedel. Det som dock är viktigt i det hela är uppgifterna om att Umakanta Mahato dödats av den indiska reaktionens trupper. Mahato var talesman för People's Committee against Police Atrocities (PCPA) - en massorganisation i delstaten Västbengalen med nära förbindelser med maoisterna - och var falskeligen anklagad för att ligga bakom ett attentat mot ett passagerartåg den 28 maj i år vilket resulterade i 148 människors död. Såväl Indiens Kommunistiska parti (maoisterna), som leder den revolutionära armén, som PCPA, har bekantgjort att de inte haft något som helst med attentatet att göra. Att reaktionen genomför denna typ av attentat för att sedan skylla på revolutionärerna är inget nytt, det är en del av den psykoligiska krigsföringen och har även filitigt använts i Europa även efter andra världskriget (Bolonga etc.). Nu har man då arrangerat vad som med all sannolikhet är en "fake encounter", dvs man har mördat Mahato och säger sedan att dödsfallet var ett resultat av en väpnad sammanstöttning. Nyligen likviderade man kamrat Azad, medlem i IKP (maoisterna)s Centralkommittés Politiska Byrå, på samma sätt. När Mahato nu är död behövs ingen rättegång mot honom, "den skyldige" är död så "case closed" - om man burar in någon annan för fallet kan dessa alltid skylla på den döde. Mycket praktiskt för den indiska reaktionen. Nu finns det bara en annan person som är anklagad för attentatet, Asit Mahato, vi hoppas att han aldrig faller i reaktionens klor, då lär även han dyka upp död.

Gerillaaktioner i Indien och Filippinerna

Indien: I distriktet Giridih i delstaten Jharkhand besköt maoistgerillan natten till idag en polisstation. Kamraterna sprängde även en närliggande regeringsbyggnad och satte fyr på ett okänt antal lastbilar.
Filippinerna: Enheter ur Nya Folkarmén på Mindanao genomförde i tisdagsmorse ett framgångsrikt bakhåll i provinsen Agusan del Surn. Fem soldater ur den reaktionära armén dödades och en sårades. Maoisterna kunde bland annat konfiskera en kulspruta, två automatkarbiner och tio granater. Inga förluster bland revolutionärerna. Igår föll reaktionens trupper än en gång i ett bakhåll i samma område, som resulterade i att två av reaktionens soldater och en medlem i dess paramilitära styrkor skadades. Även denna gång led revolutionärerna inga förluster.

För att förstå Europa - Sartre

Vi fortsätter på temat med från måndag och tisdags, idag med focus på Europa. Vi läser om grymheter som är "omöjliga att förstå" för "upplysta", "demokratiska" och "humanistiska" européer. Sverige deltar aktivt i imperialistiska krig. På alla sätt gör folken motstånd. För att förstå oss själva som svenskar och européer i detta sammanhang är Jean-Paul Sartres förord till Frantz Fanon’s "Jordens fördömda" en mycket bra hjälp. Nedan några utdrag.

"Our victims know us by their scars and by their chains, and it is this that makes their evidence irrefutable. It is enough that they show us what we have made of them for us to realize what we have made of ourselves. But is it any use? Yes, for Europe is at death’s door. But, you will say, we live in the mother country, and we disapprove of her excesses. It is true, you are not settlers, but you are no better. For the pioneers belonged to you; you sent them overseas, and it was you they enriched. You warned them that if they shed too much blood you would disown them, or say you did, in something of the same way as any state maintains abroad a mob of agitators, agents provocateurs and spies whom it disowns when they are caught. You, who are so liberal and so humane, who have such an exaggerated adoration of culture that it verges on affectation, you pretend to forget that you own colonies and that in them men are massacred in your name."

"The Left at home is embarrassed; they know the true situation of the natives, the merciless oppression they are submitted to; they do not condemn their revolt, knowing full well that we have done everything to provoke it. But, all the same, they think to themselves, there are limits; these guerrillas should be bent on showing that they are chivalrous; that would be the best way of showing they are men. Sometimes the Left scolds them ... ‘you’re going too far; we won’t support you any more.’ The natives don’t give a damn about their support; for all the good it does them they might as well stuff it up their backsides. Once their war began, they saw this hard truth: that every single one of us has made his bit, has got something out of them; they don’t need to call anyone to witness; they’ll grant favoured treatment to no one."


"Let us look at ourselves, if we can bear to, and see what is becoming of us. First, we must face that unexpected revelation, the strip-tease of our humanism. There you can see it, quite naked, and it’s not a pretty sight. It was nothing but an ideology of lies, a perfect justification for pillage; its honeyed words, its affectation of sensibility were only alibis for our aggressions. A fine sight they are too, the believers in non-violence, saying that they are neither executioners nor victims. Very well then; if you’re not victims when the government which you’ve voted for, when the army in which your younger brothers are serving without hesitation or remorse have undertaken race murder, you are, without a shadow of doubt, executioners. And if you chose to be victims and to risk being put in prison for a day or two, you are simply choosing to pull your irons out of the fire. But you will not be able to pull them out; they’ll have to stay there till the end. Try to understand this at any rate: if violence began this very evening and if exploitation and oppression had never existed on the earth, perhaps the slogans of non-violence might end the quarrel. But if the whole regime, even your non-violent ideas, are conditioned by a thousand-year-old oppression, your passivity serves only to place you in the ranks of the oppressors.

You know well enough that we are exploiters. You know too that we have laid hands on first the gold and metals, then the petroleum of the ‘new continents’, and that we have brought them back to the old countries. This was not without excellent results, as witness our palaces, our cathedrals and our great industrial cities; and then when there was the threat of a slump, the colonial markets were there to soften the blow or to divert it. Crammed with riches, Europe accorded the human status de jure to its inhabitants. With us, to be a man is to be an accomplice of colonialism, since all of us without exception have profited by colonial exploitation. This fat, pale continent ends by falling into what Fanon rightly calls narcissism. Cocteau became irritated with Paris — ‘that city which talks about itself the whole time’. Is Europe any different? And that super-European monstrosity, North America? Chatter, chatter: liberty, equality, fraternity, love, honour, patriotism and what have you. All this did not prevent us from making anti-racial speeches about dirty niggers, dirty Jews and dirty Arabs. High-minded people, liberal or just soft-hearted, protest that they were shocked by such inconsistency; but they were either mistaken or dishonest, for with us there is nothing more consistent than a racist humanism since the European has only been able to become a man through creating slaves and monsters. While there was a native population somewhere this imposture was not shown up; in the notion of the human race we found an abstract assumption of universality which served as cover for the most realistic practices. On the other side of the ocean there was a race of less-than-humans who, thanks to us, might reach our status a thousand years hence, perhaps; in short, we mistook the elite for the genus. Today, the native populations reveal their true nature, and at the same time our exclusive ‘club’ reveals its weakness — that it’s neither more nor less than a minority. Worse than that: since the others become men in name against us, it seems that we are the enemies of mankind; the élite shows itself in its true colours — it is nothing more than a gang. Our precious sets of values begin to moult; on closer scrutiny you won’t see one that isn’t stained with blood."

(Jean-Paul Sartre, 1961, Preface to Frantz Fanon’s “Wretched of the Earth”)

Teori: För att förstå Sverige

Igår länkade vi till en artikel, skriven av en reaktionär, som innehöll upplysningar som vi tror kan bidra till att öka folks förståelse av den indiska revolutionens uppgifter. Idag publicerar vi några korta utdrag ur texter skrivna av Lenin, som vi tror kan vara till hjälp för de som verkligen vill förstå Sverige och dess arbetarklass.

"Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad. Det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad. Denna djupsinniga anmärkning av Sismondi har Marx särskilt understrukit. Imperialismen har i någon mån förändrat saken. Det privilegierade skiktet av de imperialistiska makternas proletariat lever delvis på bekostnad av de icke civiliserade folkens hundratals miljoner människor."

....


"Å ena sidan har vi bourgeoisins och opportunisternas tendens att förvandla de få rikaste och privilegierade nationerna till "eviga" parasiter på den övriga mänsklighetens kropp, att "vila på lagrarna" av negrernas, indiernas och andra folks utsugning och hålla dessa i schack med hjälp av den med en storartad förstörelseteknik utrustade moderna militarismen. Å andra sidan har vi tendensen hos massorna, som förtrycks starkare än någonsin och bär de imperialistiska krigens alla lidanden, att kasta av sig detta ok, att störta bourgeoisin. Arbetarrörelsens historia kommer nu oundvikligt att utveckla sig i kampen mellan dessa båda tendenser. Ty den första tendensen är inte tillfällig, den är ekonomiskt "grundad". Bourgeoisin har redan i alla länder gett upphov till, uppammat och säkrat sig "borgerliga arbetarpartier" av socialchauvinister. Skillnaderna mellan ett definitivt utformat parti, exempelvis Bissolatis i Italien, ett helt socialimperialistiskt parti, och exempelvis herrar Potresovs, Gvozdevs, Bulkins, Tjcheidzes, Skobelev & Co:s till hälften utformade kvasiparti är oväsentliga. Viktigt är att den ekonomiska övergången av arbetararistokratins skikt till bourgeoisin mognat och blivit ett fullbordat faktum, och att detta ekonomiska faktum, denna förskjutning i klassrelationerna utan särskild "möda" kommer att finna en politisk form av ett eller annat slag.

På nämnda ekonomiska grundval har den modernaste kapitalismens politiska institutioner - press, parlament, sammanslutningar, kongresser o.s.v. - för de underdåniga, ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna skapat politiska privilegier och allmosor, vilka överensstämmer med de ekonomiska privilegierna och allmosorna. Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller i en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de "solida", legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och "borgerligt lydiga" arbetarfackföreningarnas styrelser - det är med detta som den imperialistiska bourgeoisin lockar och belönar de "borgerliga arbetarpartiernas" representanter och anhängare.

Den politiska demokratins mekanik verkar i samma riktning. Ingenting kan i vår tidsålder uträttas utan val, ingenting kan göras utan massorna, men i boktryckarkonstens och parlamentarismens epok går det inte att leda massorna utan ett vittförgrenat, systematiskt genomfört, solitt uppbyggt system av smicker, lögn, bedrägeri, utan jonglerande med populära slagord som är på modet, utan löften till höger och till vänster om alla möjliga reformer och alla möjliga förmåner åt arbetarna - bara för att de skall avstå från revolutionär kamp för att störta bourgeoisin. Jag skulle vilja kalla detta system för lloyd-georgeism efter en av de mest framstående och skickliga representanterna för detta system i det "borgerliga arbetarpartiets" klassiska land, den engelske ministern Lloyd George. Lloyd George är en förstklassig borgerlig geschäftmakare och politisk skojare, en populär talare som förstår att tala om vad som helst, t.o.m.; att hålla ultrarevolutionära tal för en arbetarpublik, han är i stånd att driva igenom rejäla allmosor åt servila arbetare i form av sociala reformer (försäkring o.s.v.), och därigenom tjänar han på ett glänsande sätt bourgeoisin och tjänar den just bland arbetarna, för in dess inflytande just bland proletariatet, just där det är nödvändigast och där det är svårast att moraliskt få massorna underordnade."


............

"Varken vi eller någon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för "fosterlandsförsvaret" i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, lär vi massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden.

Att klargöra för massorna det oundvikliga och nödvändiga i att bryta med opportunismen, att skola dem till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, att dra lärdom av krigserfarenheterna för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte att maskera dem - det är den enda marxistiska linjen inom världens arbetarrörelse."

(V.I. Lenin, Imperialismen och splittringen inom socialismen, 1916)

"Why is this opportunism stronger in Western Europe than in our country? It is because the culture of the advanced countries has been, and still is, the result of their being able to live at the expense of a thousand million oppressed people. It is because the capitalists of these countries obtain a great deal more in this way than they could obtain as profits by plundering the workers in their own countries."

.........

"Then Crispien went on to speak of high wages. The position in Germany, he said, is that the workers are quite well off compared with the workers in Russia or in general, in the East of Europe. A revolution, as he sees it, can be made only if it does not worsen the workers' conditions "too much". Is it permissible, in a Communist Party, to speak in a tone like this, I ask? This is the language of counter-revolution. The standard of living in Russia is undoubtedly lower than in Germany, and when we established the dictatorship, this led to the workers beginning to go more hungry and to their conditions becoming even worse. The workers' victory cannot be achieved without sacrifices, without a temporary deterioration of their conditions. We must tell the workers the very opposite of what Crispien has said. If, in desiring to prepare the workers for the dictatorship, one tells them that their conditions will not be worsened "too much", one is losing sight of the main thing, namely, that it was by helping their "own" bourgeoisie to conquer and strangle the whole world by imperialist methods, with the aim of thereby ensuring better pay for themselves, that the labour aristocracy developed. If the German workers now want to work for the revolution they must make sacrifices, and not be afraid to do so.

In the general and world-historical sense, it is true that in a backward country like China, the coolie cannot bring about a proletarian revolution; however, to tell the workers in the handful of rich countries where life is easier, thanks to imperialist pillage, that they must be afraid of "too great" impoverishment, is counter-revolutionary. It is the reverse that they should be told. The labour aristocracy that is afraid of sacrifices, afraid of "too great" impoverishment during the revolutionary struggle, cannot belong to the Party. Otherwise the dictatorship is impossible, especially in West-European countries."

(V. I. Lenin, THE SECOND CONGRESS OF THE COMMUNIST INTERNATIONAL, JULY 19-AUGUST 7, 1920)

"Is the actual condition of the workers in the oppressor and in the oppressed nations the same, from the standpoint of the national question?

No, it is not the same.

(1) Economically, the difference is that sections of the working class in the oppressor nations receive crumbs from the superprofits the bourgeoisie of these nations obtains by extra exploitation of the workers of the oppressed nations. Besides, economic statistics show that here a larger percentage of the workers become "straw bosses" than is the case in the oppressed nations, a larger percentage rise to the labour aristocracy. That is a fact. To a certain degree the workers of the oppressor nations are partners of their own bourgeoisie in plundering the workers (and the mass of the population) of the oppressed nations.

(2) Politically, the difference is that, compared with the workers of the oppressed nations, they occupy a privileged position in many spheres of political life.

(3) Ideologically, or spiritually, the difference is that they are taught, at school and in life, disdain and contempt for the workers of the oppressed nations. This has been experienced, for example, by every Great Russian who has been brought up or who has lived among Great Russians.

Thus, all along the line there are differences in objective reality, i.e., "dualism" in the objective world that is independent of the will and consciousness of individuals."

................

"Does it mean that we advise the labouring masses of the colonies to "separate" from the class-conscious European proletariat? Nothing of the kind. Now, as always, we stand and shall continue to stand for the closest association and merging of the class-conscious workers of the advanced countries with the workers, peasants and slaves of all the oppressed countries. We have always advised and shall continue to advise all the oppressed classes in all the oppressed countries, the colonies included, not to separate from us, but to form the closest possible ties and merge with us."

(V. I. Lenin, A CARICATURE OF MARXISM AND IMPERIALIST ECONOMISM, Written August-October 1916 First published in the magazine Zvezda Nos. 1 and 2, 1924)

"Our slogan is: against the chauvinists, even if they are revolutionary and republican -- against them and for an alliance of the international proletariat for the socialist revolution."

(V. I. Lenin, LETTERS FROM AFAR, March 7-26, 1917)

FKP: "Kolossal dumhet och inkompetens"

Idag läser vi om hur passagerarna på den buss som igår kapades i Filippinerna bär vittnesmål om polisens inkompetens. Filippinernas Kommunistiska Parti har gjort ett uttalande i vilket det helas analyseras mer ingående.

För bra för att vara sant...

tyckte vi när vi läste det här. När vi skrattat färdigt förstod vi att det nog trots allt är väldigt sant. Vi tycker det är sanslöst roligt att spionernas representant börjar snack om vad som är "moraliskt". Stackars, stackars spioner.

Nya Folkarmén genomför framgångsrikt bakhåll

I lördagsmorse genomförde i Filippinerna enheter ur Nya Folkarmén ett mycket framgångsrikt bahåll. Aktionen ägde rum en kilometer från provinsen Northern Samars huvudstad Catarman. En lokal reaktionär politiker och åtta poliser, bland dessa den ställförträdande chefen för den lokala polisen, dödades. Maoistern konfiskerade sju pistoler och fyra automatkarbiner. Inga förluster bland revolutionärerna.

För att förstå Indien

Med anledning av en lag "som ska stoppa hungern" i Indien, publicerar Svd idag en tex som innehåller en hel del intressanta upplysningar. Att man med hjälpa av lagar ska sätta stopp för svält, elände och misär för Indiens befolkning är naturligvits löjligt. Läs texten här och om ni inte har förstått det innan kommer ni kanske nu att förstå varför parollen "jorden åt dess brukare" är huvudparollen i den nydemokratiska revolutionen.

32CSM i junge Welt

Den tyska dagstidningen junge Welt publicerar idag en intervju med en aktivist från "32 County Sovereignty Movement" (32CSM), nedan publicerar vi ett kort utdrag översatt av oss. De som vill veta mer om 32CSM kan titta in på deras hemsida här.

"Fråga: Vilka perspektiv ser du för motståndet mot ockupationen?

Svar: Enligt min bedömning har precis ett nytt kapitel i Irlands motståndshistoria påbörjats. Just precis ungdommarna, som inte har några perspektiv, är en viktig del i det. Vårt mål är den nationella suveräniteten - och det i ordet verkliga betydelse. Det handlar inte om att helt enkelt byta ut den härskande klassen flagga, utan om att ändra samhället i dess helhet och att organisera rikedomen såsom den irländska befolkningens rikedom. För mig är det enda perspektivet att efter befrielsen från den brittiska imperialismen att bygga upp socialismen."

Gerillaaktioner i Indien och Peru

Indien: Maoisterna fortsätter att slå hårt mot angivare. I distriktet Koraput i delstaten Orrisa likviderades polisspioner såväl den 8 augusti som natten mellan den 15 och den 16.
Peru: En pluton ur Folkets Befrielsearmé genomförde igår proppagandaaktioner i byn Pulpería, i provinsen Huanta i departamentet Ayacucho. Enligt uppgifter i den reaktionära pressen är området i praktiken kontrollerat av maoistgerillan.

Sorry Lori

Det blev en gå i fängelset för Lori när domstolens beslut kom igår. Den vilkorliga frigivningen dras in. Det hela anges handla om hur tiden hon suttit inne ska räknas och andra tekniska aspekter. Loris "döda flugan taktik" funkade alltså inte (suprise!). Hennes advokat (som samtidigt är hennes fd make) hoppas på frigivning inom 10 dagar, vi kommer naturligtivs hålla våra läsare informerade om hur det hela utvecklar sig. Självklart förnekade sig inte alls vår mrtaska när hon frivilligt (hur annars?) inställde sig hos den peruanska reaktiones polis; hon tog helt sonika med sig sin ettårige baby istället för att tex lämna den hos sina farföräldrar som är bosatta i Lima. Det blir liksom lite snyftigare om man har babyn i famnen, lite mer harmlöst med en stackars mor som inte gör någon förnär. Lori Berenson fortsätter att kräla inför den peruanska reaktionen.

Arbetarsolidaritet!

Förbundet Arbetarsolidaritet har gjort ett bra uttalande med anledning bärplockarnas kamp, man säger bland annat:

"De vietnamesiska bärplockarna i Särna har agerat som alla arbetare här i landet borde göra mot dessa oseriösa företag. De valde att protestera mot det bedrägeri och hänsynslösa utnyttjande de utsatts för och deras initiativförmåga att ta fast och spärra in de verkliga brottslingarna, är en förebild för oss alla och inget de borde åtalas för."

Man har tagit det lovvärda initativet att starta en insamling för att stödja de häktade arbetarna. Läs vidare här och om ni kan så bidra med en slant. En lokalavdelning till Vänsterpartiet har även sagt att den ska skänka pengar till arbetarna, men deras motivering är att se till att folk inte får en dålig bild av Sverige - ett argument som ligger väldigt långt ifrån arbetarsolidaritet.

Uttalande från Nydemokratisk Ungdom

Idag har ett uttalande från den revolutionära turkiska ungdomsorganisationen Nydemokratisk Ungdom (förkortat YDG på turkiska) publicerats. I uttalandet fördömmer kamraterna de attacker som dess aktivister och andra revolutionärer utsätts för av den turkiska staten. Vi publicerar uttalande i dess helhet nedan på engelska, de som föredrar tyska finner den texten här. Vi stödjer helhjärtat kamraterna i deras kamp och ställer oss bakom kravet på att alla YDG-aktivister omedelbart ska friges.

We condemn all State Aggression against Revolutionary Activities!

18 August 2010

Turkish Republic (TC) State has been wearing a mask of “Democratisation” for a long period, but on the other hang it continued to show its monstrous face which is hidden behind the mask to the revolutionaries- democrats and Kurdish patriots with more repression and detentions. It is not surprising that the capital owners use such tools to isolate World people’s within the current system with the eager to make more profits. The rulers serve us a life without a future using economic attacks via ever-growing unemployment and policies such as job insecurities. Again, recent increase in workplace killings amongst mining and shipyard workers clearly show that our lives can easily be ignored and considered worthless by the ruling powers.

As well as engaging law enforcement authorities against those workers and toilers whom raised their voices on the streets to stop to these unjust policies and proceedings, they also wanted to suppress the resistance via union bureaucracy. This aggression with class and national characteristics has spread to a wider friction of the opposition. Moreover, of course, revolutionaries are the most effected ones.

Whilst the debates on ‘democratic initiative’ continue, the attacks against revolutionary- democrat- Kurdish patriot individuals or organisations have toughened and are evolving into a serious dimension. Recently the operations on various opposition powers has increased with accusations that are at times are very ironic and could said to be funny. These organisations are on legitimate and just grounds, and they are struggling to create the best possible future that complies with the realities of the country. However, complying with its fascist nature, the Turkish Republic continues its existence through hindering these struggles and using oppression and aggression to suppress the existing dynamics.

The recent seizure of Isçi-Köylü (Workers-Peasants) and Yeni Demokrat Gençlik (New Democrat Youth) newspapers, detaining Alinteri (Toil) and Devrimci Proletarya (Revolutionary Proletariat) readers without a proper reason are just the most recent examples of state oppression and aggression against revolutionaries and democrats.

During the same period the state carried out tens of detainment and arrests, once again showing its fascist face; another one of these attacks were carried out on the 29th June.

On 29th June, one from Istanbul and seven from Mersin, eight New Democrat Youth activists in total detained after an operation in the early hours of the morning without any proper allegations. The proceedings during the ‘operation’ were as unlawful as the so-called reasons for the operation. The Law enforcement authorities have raided several houses and the bureau of Umut Publishing in Mersin with long-barrelled guns and ski masks. They threw the activists on the floor putting a gun on their heads to arrest them without feeling the need to explain their actions.

The materials and documents found in the raided houses and Umut Publishing bureau, which are shown as evidence, are legal press publications that can be accessed by all from many outlets, books with revenue stamps and the taxes paid for, placards and banners used in May Day’s, legal press releases and meetings.

The state must acknowledge that as ATIK- New Democratic Youth we are growing our fury against those whom try to silence the progressive dynamics of resisting peoples of the world. We will continue with our revolutionary stance against the continuing suppression, detainments, arrests, and destruction and denial policies. We announce to all reactionary ruling powers that every action taken against the revolutionary activities increase our fury, enforce us to hold on tighter to our struggle and grow the fire of revolt. Hence we strongly condemn the current situation which we know will not be the last; we are protesting these proceedings and demand the immediate release of all detainees.

• Immediate release to all New Democrat Youth Activists!
• Oppression cannot deter us!
• Down with fascism, long live our struggle!

New Democratic Youth – YDG
August 2010

Den döda flugan

För de som följt peruansk politik under några år är namnet Lori Berenson inte obekant. För dom som inte har gjort det kan man sammanfatta vem hon är så här: yankee-småborgare som ville leka revolutionär med de bildsköna cheguevarawannabesen i MRTA - Movimiento Revolucionario Túpac Amaru - men som åkte dit, fick sitta i finkan samtidigt som hennes föräldrar med stöd från alla världens opportunister drev en hjärtasmärta kampanj för hennes frigivning. Nu blev hon inte frigiven utan fick sitta av sina år. Efter att hon nyligen blivit vilkorligt frigivnen har det vairt ett väldans liv i den reaktionära peruanska pressen om hur upprörande det är att en "terrorist" av Berensons rang knallar runt på Limas gator. Därför kallades hon igår till domstol för att man skulle utvärdera om hon skulle åka in igen. Vilken hållning intar då vår nordamerikanska hjältinna? Hon ber naturligtvis om ursäkt för sin patetiska existens! Hon deklarerar att hon ber alla som eventuellt "känt sig påverkade av hennes ord eller handlingar" om ursäkt! Hon förklarar att hon "inte är en fara för någon". Det endast som saknas i hennes framställning är offentligt piskar sig själv. Hon är världen mest harmlösa och ofarliga person. Det stämmer antagligen att hon "inte är en fara för någon", hon har definitivt aldrig varit en fara för den peruanska reaktionen - lika lite som MRTA i allmänhet varit det. Den taktik som Berenson använder sig av brukar våra peruanska vänner kalla "la tactica de la mosca muerta" - den döda flugans taktik - som går ut på att man förringar sin egen roll, uppträdder fullständigt menlöst och går med på allt bara för att komma ur en situation som man upplever besvärlig. Denna Lori Berenson som vi hört så mycket om, denna "sanna internationalist" som MRTA-medlöpare världen över lyft fram som ett heroiskt exempel, harmlös som en död fluga. Om det funnits något av principfasthet i människan hade hon försökt reorganisera MRTA, men det är förståligt att hon fattar att det vorde döfött. Om hon hade haft någon form av respekt för de medlemar i MRTA som faktiskt dog i strid så hade hon ådetminstone inte pissat på deras offer. Om hon hade haft någon form av självrespekt hade hon hållt käften.

Mikael Nyberg i Aftonbladet

Det är sällan som det publiceras några artiklar som kan kallas läsvärda i svensk press. Ett undantag är de artiklar som Mikael Nyberg får publicerade i Aftonbladet. Läs hans senaste här.

Omfattande reaktionär militäroffensiv på Mindanao

Ett viktigt uttalande från en talesman för den filippinska Nationella Demokratiska Fronten, daterat till i fredags, har nu offentliggjorts. I uttalandet, som ni kan läsa ett utdrag ur nedan och i dess helhet här, avslöjar kamraterna att den filippinska reaktionen satt igång en massiv militäroffensiv på ön Mindanao. Än en gång bekräftas att den enda vägen framåt för den filippinska revolutionen är att maoisterna framhärdar i folkkriget.

"All the four divisions under the Armed Forces of the Philippines (AFP) based in Mindanao are currently conducting massive and widespread military operations against the revolutionary forces in all the five New People's Army (NPA) regions in the whole island, particularly more intense in the Southern Mindanao Region. These began prior and during the inauguration of Noynoy Aquino, and continued before, during and after Noynoy Aquino's SONA, and still escalating almost without let-up and without rest of troops in between operations.

Most recently, almost 30 of the more than 40 AFP battalions together with para-military units in Mindanao are simultaneously scouring suspected NPA guerilla bases and zones, seeking encounters with NPA forces in all the 5 NPA regions in the island. They are employing 105mm Howitzer cannons, reconnaissance and bomber planes. As expected, instead of hitting NPA units, it is the Lumad and peasant communities that are terrorized by these AFP offensives, committing human rights violations and causing dislocation to the population. With these military operations raging in Mindanao and probably across the archipelago, the Aquino administration has reared its ugly head; it has unruffled its feathers to show its true fascist character."

PKK-utlyser vapenvila

Sin vana trogen har PKK utlyst ensidig vapenvila. Denna gång ska den gälla under tiden för Ramadan, dvs fram till den 20 december. Detta enligt ett uttalande från en PKK-ledare vid namn Bouzan Teken. Inom den iranska statens gränser fortsätter dock den med PKK nära förbundna PJAK-gerillan sina aktioner, under helgen likviderade man en kommendant i den islamska republikens "Revolutionsgarde" och två medlemmar ur den regimtrogna Bassidsch-milisen.

Gerillaaktioner i Indien och Peru

Indien: I distriktet Dantewada i delstaten Chhattisgarh sprängde idag maoistgerillan ett nybyggt kommunkontor. I samma distrikt satte man sex lastbilar i brand natten till lördagen. I i byn Manyamkonda, i distriket Malkangiri i delstaten Orissa, sprängde gerillasoldater i lördags en nybyggd skola/polispostering.
Peru: I de norra delarna av provinsen La Mar i departementet Ayacucho har enheter ur Folkets Befrielsearmé under de senaste dagarna genomfört omfattande massarbete, man har arrangerat möten i flera byar och delat ut flygblad från Perus Kommunistiska Parti. Som vanligt försöker reaktionen spridda förvirring genom en fantasihistoria om att kamraterna skulle ha "kidnappat barn".

Turkiet använder kemiska vapen mot den kurdiska gerillan!

I tysk press har det avslöjats att den turkiska staten använder sig av kemiska vapen i sitt krig mot kurderna. Här finner ni en artikel som tar upp de bevis som föreligger. Detta samtidigt som ledning för PKK - än en gång - talar om vapenvila.

Upprop för bildandet av en Internationell stödkommitté för folkkriget i Indien

Fem maoistiska partier publicerade i slutet av juni i år ett upprop för bildandet av en Internationell stödkommitté för folkkriget i Indien. Ett intressant initativ som vi i princip anser bör stödjas, men som lider av den allvarliga begränsningen att det inte inkluderar de andra folkkrigen som pågår i världen. Vi publicerar nedan ett utdrag och hoppas alla intresserade tittar närmare på uppropet i dess helhet och överlägger vad som är möjligt att göra i nuläget i Sverige.

"The vanguard proletarians must understand that the advance of the people’s war in India seriously questions the strength balance, not only in the South-Asian region but also on a world scale. That is why we, Maoist and revolutionary parties and organizations, launch a big campaign of support and call to form an International Committee of Support to organize conferences, meetings, demonstrations in various countries, particularly in the heart of the imperialist beast."

En lösning på problemet

Vi har alltid tyckt att monarkifrågan bör lösas medelst lyktstolpe följt av formalin. Clartéisten Hans Isaksson ger idag ett annat förslag i ljuset av nya "mutskandaler". Nedan ett utdrag, läs hela här.

"Sverige behöver självfallet representation, men representation bör även officiellt erkännas som en tjänst med Sveriges näringsliv som beställare och kungahuset som utförare. Sveriges krona bör således, liksom 1810, utbjudas till den (helst evangelisk-lutherska, i den mån EU:s Tjänstedirektiv inte stadgar annorlunda) familj inom EU som till lägst pris kan uppfylla vår kravspecifikation. Möjligheterna till direktsponsring måste självfallet finnas, vilket ytterligare kan förbilliga statens kostnader för hovet. Även beträffande finansieringen har Kronprinsessan således under sin bröllopsresa tillämpat en modell som har framtiden för sig - därmed med råge uppfyllande sin faders valspråk."

Rika oppportunister

I Tyskland finns det ett parti som heter "Tysklands Marxist-Leninistiska Parti" (förkortat MLPD). Detta parti är ungefär r-arnas motsvarighet i Tyskland, dvs sossepraktik men med en retorik som säger att de någon gång i framtiden ska göra något slags revolution. Den enda egentliga skillnaden som finns mellan MLPD och de svenska r-arna är att de förstnämda säger sig stå på, vad de kallar, "maotsetungstänkandets" grund, medan de sistnämda mer föredragit Hoxha och Brezjnev som inspriationskällor. MLPD flirtar också hejvilt med turkiska maoistiska partier i Tyskland i syfte att vinna deras medlemars röst i valen - vilka MLPD som goda opportunisterna naturligtvis deltar i. Man kan skriva en hel bok om vilket skitparti MLPD är, men det är inte syftet med denna notis. Det som vi vill uppmärksamma våra läsare på är att detta minst sak suspekta gäng av politiska bluffmakare har samlat på sig en sjuhelvetes massa kapital. Bakgrunden till att detta kommit fram är att MLPD haft en del strul med sina bankkonton på senaste tiden (bara det att man har bankkonton i partiets namn säger allt om vad det är för en typ av parti), eftersom deras bank inte ville förknippas med "rödingar". Men nu har man fått rätt i domstol att fortsätta vara bankkunder. Det är i samband med denna process som det framkommit att MLPD sitter på tillgångar på 15 miljoner EURO, i runda slängar 150 miljoner svenska kronor. Tro tusan att MLPDs ledning inte behöver bry sig speciellt mycket om att faktiskt föra den revolutionära rörelsen framåt, de har sitt på det torra.

Intervju med Jose Maria Sison

En mycket informativ och viktig intervju med Jose Maria Sison, daterad till igår finns nu tillgänglig online. Vi rekomenderar alla, som är intresserade av det politiska läget på Filippinerna i allmänhet och Filippinernas Kommunistiska Parti i synnerhet, att läsa artiklen. Ni finner den här.

Arbetare fänglsade!

Den statliga repressionen slår till mot de vietnamesiska arbetare som protesterat mot de vidriga utsugningsförhållanden de utsatts för. Enligt borgarpressen ska fem arbetare ha anhållits. Kämpande arbetare låses in men vampyrerna som suger deras blod går fria. Statens klasskaraktär blir än en gång uppenbar. Hur regagerar svenska partier och organisationer som säger sig kämpa för arbetarklassens sak? Hur många har organiserat stödaktioner? Hur många har skickat delegationer till Särna för att ta kontakt med de kämpande arbetarna? Om det varit "svenska" arbetare som gått i vild strejk hade man stått i kö för att uttrycka sin "solidaritet", men nu passar de kämpande inte in i den chavunistiska bilden av vad en "verklig arbetare" är. Alla partier och organisationer som inte omedelbart vidtar verkliga solidaritetsåtgärder avslöjar sig själva som hycklare. Kraven att de fänglsade arbetarna omedelbart ska friges, att de superexpolaterade arbetarna ska få skadestånd, att kapitalisterna som gjort grova pengar på slavarbetare ska ställas till svars och att samtliga ska erbjudas permanet uppehållstillstånd i Sverige som kompensation om de så önskar, borde resas av alla som verkligen vill kämpa för arbetarklassens sak. Sossarna och Vänsterpartiet uttrycker sin påstådda bestörtning men tar på intet sätt i realiteten arbetarnas parti - som vanligt alltså.