Helt rätt Sahlin!

Mona Sahlin skriver idag på Newsmill om behovet av att "ta avstånd" från de som med militanta medel bekämpar fascisterna i Sverigedemokraterna. Kärntesen i hennes resonemang är att "Politiskt våld och hot är en cancersvulst i vår demokrati". Rörande detta finns det främst tre saker som vi vil påtala:

1) Som alltid när försvarar av den rådande ordningen, som Sahlin, talar om "demokratin" så talar den om det rådande borgerliga demokratin, den demo-liberala styrande form som borgarklassen - för närvarande - tillämpar i Sverige. Denna "deokrati" är en skärv, en mask, bakom vilken statsformen, den borgerliga diktaturen, döljs. När Sahlin talar om "vår demokrati" är det inget annat än den borgerliga dktiaturen som det handlar om.

2) Allt våld som en stat utövar är egentligen politiskt våld; politiskt i den meningen att det syftar till att bevara ett politiskt system, ett klassvälde. Att tala om att ta avstånd från "politiskt våld", när stater existerar, är alltså i bästa fall struntprat - i Sahlins fall bedräglig demagogi. Om Sahlin vill ta avstånd från "politiskt våld" så kan hon börja med att ta avstånd från den svenska statens polis- och krigsmakt.

3) Den "cancersvulst" som Sahlin talar om existerar faktiskt. Det är dock inget dåligt, utan tvärtom mycket bra. Det är det nya som växer inom det gamla samhället. Det är de nya samhälleliga krfater som kommer att förinta den gamla ordningen. Att framstegsvänner idag tillgriper våld för att bekämpa fascismen är något positivt. Dessa krafter är, oavsett vilka "radikala strömmningar" som idag är politisk dominerande bland dessa, kommunisternas bundsförvanter. Militanta antifascister gör inte bara en mycket lovvärd insats i att försvara arbetarklassen mot fascismens angrepp - de ställer även borgarstatens våldsmonopol ifråga. I ett samhälle som präglas av reaktion över hela linjen (vilket imperialismen betyder) är de militanta antifascisterna, även om de själva i flera fall inte är kommunister, kämpar på samma sida av barrikanden som vi. Det är våra kamrater som behövs i kampen för den proletära revolutionen, idag och i framtiden.

Så, Mona Sahlin har helt rätt: vi är hennes fiender!

Men det är inte bara folk som Sahlin, som knappast kan "anklagas" för att kalla sig kommunist eller revolutionär, som sluter leden i försvar av borgarstaten och "demokratin". Revisonisterna och opportunisterna i Vänsterpartiet gör det som bekant också. Det är omöjligt att hålla räkning på hur många gånger som företrädare för detta skamliga parti och deras än mer skamliga ungdomsförbund, "tagit avstånd" från varje form av revolutionär kamp. Nu gör de det igen. De bedyrar sin oskuld och krälar inför fascisterna. Bra så, det gör saker och ting lättare för många att förstå. Det är inte "kamrater" som har en felaktig uppfattning. Det är folk som springer borgarstatesn ärnden och är dess trogna försvarare. Den dagen en något så när stark revolutionär rörelse utvecklas här i landet kommer spjutspetsen mot den att utgöras av just krafter som de som Vänsterpartiet (och alla de småpartier som hänger i dess svans) representerar. Exemplen världen över är otaliga, alla som känner till erfarenheterna från Indien eller Peru vet att det är så.

Ett annat exempel, som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden, härifrån Västeuropa, är hur revisionismen i Italien bekämpade de Röda Brigaderna (RB). Det revisionistiska IKP mobiliserade miljontals arbetare "till försvar för den borgerliga demokratin" och man fördömde med all kraft revolutionärerna i RB*. Det var samma parti som avväpnade de antifascistiska partisanerna efter andra världskriget. Under röda fanor med hammaren och skäran marscherade "kommunisterna" mot revolutionen, mot den revolutionära rörelsen, till försvar för "demokratin". Naturligtvis angav man alla som sympatiserade med RB till den polisen, alla verkliga revolutionärer som haft illusioner om "kamraterna" i IKP fick betala dyrt för sin politiska naivitet. Det fanns medlemar i "IKP" som var verkliga kommunister - vissa av dessa var även gamla partisaner som istället för att lämna in vapnen, när partiledningen krävde det, grävde ner dom och sedan grävde upp dom igen för att ansluta sig till RB - men de var en försvinnande minoritet. Vi tror inte att det finns några kommunister i Vänsterpartiet, men om där finns folk som vill vara revolutionärer bör de omedelbart inse vilket parti de faktiskt är medlemar i och söka sig till kommunisterna. Att hysa förhoppningar till opportunismen är att hysa förhoppningar till reaktionen.



*För tydlighetens skull kan det vara värt att påpeka att vi är mycket kritiska till RB i stort och inte ser dem som ett exempel att följa i allmänhet.

Indiska studenter slår huvudet på spiken!

Det här uttalandet är mycket läsvärt. De ämnen som de indiska studenterna tar upp är inte bara viktiga för att förstå hur de indiska maoisterna förhåller sig till den reaktionära "anitkorruptionscharaden", utan framfröallt för hur kamraterna förhåller sig till de opportunismen. Vi tror att många av de som stödjer folkkriget i Indien bör läsa vad kamratenra självs skriver och dra lärdom därav.

Kreativa ungdommar

Det är viktigt det här med att vara kreativ, att hitta nya infallsvinklar och nya lösningar. De unga kamrater som desingat ovanstående bild är duktigt folk som vi ofta har träffat på när vi åkte söderöver. Hur mycket nya lösningar de kommit fram till låter vi vara osagt - men det är åtminstone mycket kreativa!

Bildtexten lyder:

"Ge inte nassarna en chans!

I västra Hamburg och överallt:

Organisera antifascistiskt motstånd och lurpassa på högertokar!"

Heja Norrköping!

Enligt kamrater på plats mobiliserades runt 500 antifascister i Norrköping för att protestera mot "Sverigedemokraternas" torgmöte. Protesterna var framgångsrika och Norrköpnings antifascister visade var skåpet ska stå. Så ska det vara överallt, fascistpacket ska bekämpas med alla medel.

Alla som angklagas för att ha begått "brott" i samband med protesterna måste räkna med allas vår solidaritet. De som agerar mot fascisterna är inte "brottslingar" utan föredömmen för arbetarungdommen!

Instruktionsvideo

Vi äger inga tidningar. Inga TV eller radiostationer. Men stadens väggar är ett kraftfullt media för oss. Ett media som vi måste och kan utnyttja massivt. Nedan en video som visar hur man kan göra väldigt snygga målningar.

Krig mot krig!

Som anti-imperialister måste vi nu se över vad vi egentlingen åstadkommit i kampen mot det imperialistiska angreppskriget mot Libyen. Nedan några citat ur klassikerna för en bättre förståelse av den grundinställning som alla i vårt läger bör ha. Bilderna har vi fått oss tillskickade av kamrater i Hamburg.

"Till en början måste vi ge en så exakt och fullständig definition som möjligt av imperialismen. Imperialismen är ett särskilt historiskt stadium av kapitalismen. Dess tre kännetecken är 1) en monopolistisk kapitalism; 2) en parasitär eller ruttnande kapitalism; 3) en döende kapitalism."

(Lenin, Imperialismen och splittringen inom socialismen)

"Monopol, oligarki, strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten", ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av kapitalexport och "kupongklippning" - som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa tendenser. I stort sett utvecklas kapitalismen ojämförligt mycket snabbare än förut, men denna utveckling blir inte endast i allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig bl.a. även i de mest kapitalstarka ländernas förruttnande (England)."

(Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium)

"Imperialismen är en förbittrad kamp mellan stormakterna för uppdelning och nyuppdelning av världen - därför måste den oundvikligt leda till ytterligare militarisering i alla länder, även i de neutrala och i de små länderna. Vad kommer då de proletära kvinnorna att göra mot detta? Endast förbanna varje krig och allt militärt, endast kräva avväpning? Kvinnorna från en förtryckt klass, som verkligen är revolutionär, kommer aldrig att samtycka till att spela en så skamlig roll. De kommer att säga till sina söner:

"Du blir snart vuxen och man ger dig ett gevär. Tag detta och lär dig militärvärvet väl. Proletärerna behöver detta vetande inte för att skjuta på sina bröder, arbetarna i andra länder, såsom man gör i det nuvarande kriget och som förrädarna mot socialismen råder dig att göra, utan för att kämpa mot bourgeoisien i ditt eget land, för att göra slut på utsugningen, fattigdomen och krigen, och det inte genom fromma önskningar utan genom att besegra bourgeoisien och avväpna den."

Om man avstår från att bedriva en sådan propaganda, och just en sådan propaganda i samband med det nuvarande kriget, så är det bäst att sluta upp med att bruka stora ord om den internationella revolutionära socialdemokratin, om den socialistiska revolutionen och om krig mot kriget"

(Lenin, Den proletära revolutionens militärprogram)

"Socialisterna kan inte nå sitt stora mål utan att kämpa mot allt slags nationellt förtryck. Därför måste de ovillkorligen kräva, att de socialdemokratiska partierna i de förtryckande länderna (särskilt de så kallade stormakterna) erkänner och förfäktar de förtryckta nationernas självbestämmanderätt, och just i detta ords politiska mening, d.v.s. deras rätt till politiskt avskiljande. Den socialist, som tillhör en stormaktsnation eller en nation, som besitter kolonier, och inte förfäktar denna rätt, är en chauvinist.

Att förfäkta denna rätt innebär ingalunda någon uppmuntran att bilda småstater, utan leder tvärtom till ett friare, djärvare och därför vidare och allmännare bildande av storstater och statsförbund, vilka är fördelaktigare för massorna och bättre motsvarar den ekonomiska utvecklingen.

Socialisterna från de förtryckta nationerna måste i sin tur ovillkorligen kämpa för fullständig (inklusive organisatorisk) enhet mellan de förtryckta och förtryckande nationaliteternas arbetare. Idén om en nations rättsliga avskiljande från en annan (den s.k. kulturell-nationella autonomin, som propageras av Bauer och Renner) är en reaktionär idé.

Imperialismen är en epok, då all världens nationer utsätts för ett ständigt ökande förtryck från en handfull "stora" makter, och därför är det omöjligt att kämpa för den socialistiska internationalistiska revolutionen mot imperialismen om man inte erkänner nationernas självbestämmanderätt. "Ett folk, som förtrycker andra, kan inte frigöra sig självt" (Marx och Engels). Ett proletariat, som tolererar en aldrig så obetydlig våldshandling av "sin" nation mot andra nationer, kan inte vara socialistiskt."

(Lenin, Socialismen och kriget)

"Historien visar att krigen är uppdelade i tvenne slag: rättfärdiga och orättfärdiga. Alla krig, som tjänar framåtskridandet, är rättfärdiga och alla, som hindrar framåtskridandet, är orättfärdiga. Vi kommunister bekämpar alla orättfärdiga krig, som hindrar framåtskridandet, men vi bekämpar inte progressiva, rättfärdiga krig. Vi kommunister nöjer oss inte med att inte bekämpa rättfärdiga krig, vi deltar aktivt i dem. Vad orättfärdiga krig beträffar, är första världskriget, i vilket bägge sidorna kämpade för imperialistiska intressen, ett exempel. Därför bekämpade kommunisterna i hela världen beslutsamt detta krig. Sättet att bekämpa ett sådant krig är att göra allt som är möjligt för att förhindra det, innan det bryter ut, och, sedan det väl brutit ut, att närhelst det är möjligt bekämpa kriget med krig, och bekämpa orättfärdigt krig med rättfärdigt krig."

(Mao Tsetung, Om långvarigt krig)

Nazisten Ingvar Kamprad

Vissa av våra läsare har i samtal med oss uttryckt att det tvivlat på att Ingvar Kamprad verkligen är nazist. Om nu någon lyckats missa all uppmärksamhet som saken fått i andra medier, bör nedanstående citat vara tillräckligt för att alla ska förstå hur det ligger till:

"Men så hittade du hittills okända uppgifter om Ingvar Kamprad. Vad är det som är nytt?

- Jag hittade en akt med rubriken "nazist" som föregångaren till Säpo upprättat om Kamprad och jag hittade hans medlemsnummer i Svensk socialistisk samling, ett grovt nazistiskt parti. Där han var aktiv och väldigt engagerad. Men det mest anmärkningsvärda tycker jag är att han för ett år sedan när jag intervjuade honom hyllade Per Engdahl som "en stor människa". Engdahl var en centralgestalt inom extremhögern i Sverige och Europa efter kriget. Ingvar Kamprad har beskrivit sitt nazistiska förflutna som en ungdomsförvillelse. Men när han 2010 säger att Engdahl är en stor man som han beundrar kan han inte förklara bort det som en förvillelse i ungdomen."

Kolonialpolitik

Det kan inte vara lätt att hänga med i svängarna för de lite äldre centerpartisterna. Från att ha varit ett parti för storbönder och fascistoida hembygdsromantiker gick man till och bli ett parti för stureplansknarkande nyliberaler. Nu ska man ta ett nytt språng. Centern ska bli partiet som genomdriver den interna kolonaliseringen av det svenska samhället. Man ska i skapa ghetton - vilken kanske kan ses som återvändande till partiets pronazistiska period.

De av oss som har direkt erfarenhet av hur livet ser ut i ghetton av "Chinatown-typ", dvs. fattigaområden med en befolkning bestående av en nationalitet, vet att dessa i princip utan undantag är totalt präglade av misär och stenhård expolatering - främst inom den "svarta"-ekonomin, men ständigt bundet till monopolkapitalet (se Lenin och förhållandet mellan småbourgeoisien i de imperialistiska länderna). Det finns redan små "svarta"-fabriker i vissa av våra proletära områden; men det är i jämförelse med tex. Chinatown på Manhattan ett begränsat fenomen. Att ghetton av denna typ skulle innebära samma sak, ökad misär och utsugning, även i Sverige är en självklarthet för den som känner till dynamiken i denna typ av områden.

En annan sak som även är en självklarhet i ghetton av "Chinatown-typ", är att deras sammansättning underlättare för reaktionära lokala element, såväl religösa som andra, att hävda sitt välde. Ett exempel som borde vara klart är tex hur det hade sett ut i ett "Somaliatown" i Sverige, redan idag har de progressiva elementen av somaliskt ursprung det tufft att hävda sig mot de agressiva reaktionära element som försöker skaffa sig inflyttande i områden i vilka det bor många somalier. Dessa reaktionära element är direkt knutna till de lokala utsugarna, vilka - som påtalats ovan - är imperialisternas hjon.

"Nationalitetsghetton" i vilken arbetarklassens lägsta skikt uppdelas efter "ursprungsländer" tjänar reaktionens syfte ypperligt, olika nationaliteter ställs mot varandra och de motsättningar av denna typ som redan finns skulle fullkommligt expoldera. Man bäddar upp för ömsesidiga prognomer mellan olika nationaliteter. Arbetarklassen splittras och den gemmensama kampen mot borgarstaten oskadliggörs. Denna taktik är av typisk kolonialtyp. Det är så som kolonialmakter alltid har försökt spela ut olika befolkningsgrupper, tillhörande verkliga eller påhittade kategorier (tex. "svarta", "färgade" osv. i Sydafrika), mot varandra. En cynisk och morbid politik.

Det ter sig för oss uppenbart att den politik som Centerpartiet föreslår, eller rättare sagt ser ut att komma att föreslå, är ett utryck för hur en del av den härskande klassen i landet insett att assimileringspolitiken (den så kallade "integrationspolitiken") är dömd att misslyckas och därför kommer med en alternativ lösning för imperialisterna. men det är ingen ny idé, det är klassisk kolonialpolitik och den måste kraftfullt bekämpa av alla framstegsvänner. Arbetarklassen är EN klass, alla former av chauvinism (självklart absolut främst "svensk" sådan) måste förkastas. Med Centerpartiets ärkereaktionära förslag blir det än mer uppenbart att imperialismen betyder reaktion över hela linjen. Vi måste bekämpa den med proletär internationalism, och därmed konsekvent stridbar anti-imperialism. "Segregation" såväl som assimilering tjänar endast klassfienden.

Läsvärt om England

Den här texten tar upp viktiga aspekter som bör tas i åtanke när man analyserar de senaste kamperna i England. Vi delar inte artikelförtattarens alla åsikter, men som referenmaterial är texten användbar. Här kan ni läsa vad Mumia Abu Jamal skriver om det hela. R-arnas ställningstagande är naturligtivs, som vanligt, helt uppåt väggarna, bar titlen ("Kollektiv kamp istället för upplopp") är nog för att förstå deras grundinställning: upplopp är inte kamp, och dessutom, är upplopp tydlingen något som man gör individuellt och inte som kollektiv.

Dagens citat

"Vi ska vara skattepengarnas väktare"

Rossana Dinamarca beskriver den "radikala" politik hon vill att Vänsterpartiet ska följa - kommentarer känns väldigt överflödiga...

Utopister...

"I stället för samhällelig verksamhet sätter de sin personliga uppfinnarverksamhet, i stället för de historiska betingelserna för frigörelsen sätter de sina fantasier, i stället för proletariatets småningom försiggående organiserande till klass sätter de sin egen godtyckligt utkläckta samhällsorganisation. Den kommande världshistorien upplöser sig för dem i propaganda för och i praktiskt utförande av deras samhällsplaner.

De är visserligen medvetna om att i sina planer företräda framför allt den arbetande klassens intresse i dess egenskap av den mest lidande klassen. Bara ur denna synpunkt, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet för dem.

Men klasskampens outvecklade form liksom deras eget klassläge för med sig, att de tror sig vara vitt höjda över varje klassmotsättning. De vill förbättra alla samhällsmedlemmars levnadsläge, även de bäst ställdas. De vädjar alltjämt till alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad, ja, företrädesvis till den härskande klassen. Man behöver bara förstå deras system för att erkänna det som den bästa möjliga plan för det bästa möjliga samhälle.

De förkastar därför varje politisk och framför allt varje revolutionär aktion, de vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker att bana väg för det nya sociala evangeliet genom små experiment, som naturligtvis slår fel, genom exemplets makt"

(Det kommunistiska partiets manifest)

En ny nivå

Ungdommar i Göteborg bekämpar polis och väktare med molotovs. Snuten själv säger:

"- Att kasta brandbomber, bensinbomber, mot polisen för upp det här till en nivå där vi absolut inte ska vara. Jag har aldrig i min poliskarriär varit med eller hört om något liknande..."

Att kampen förs till en högre nivå är bra. Skriet efter en proletär ledning blir allt tydligare. Arbetarungdommen visar än en gång att den vill kämpa, att den är berred att utveckla kampen till nya höjder. Kommunisterna måste fatta att kampens utveckling även här i landet utvecklas språngartat, att det inte duger att utfärda allmäna uttalanden utan att leva, arbeta och kämpa tillsammans med massorna.

En månad till för Schibbye och Persson

Martin Schibbye och Johan Persson ska sitta fängslade ännu en månad i Etiopien. För att de gjort sitt jobb. Om den svenska imperialiststaten hade utövat tryck på den etiopiska staten hade de båda journalisterna varit frigivna för länge sedan. Men, i det här fallet är den svenska staten inte uppenbarligen särskillt intresserad av att utöva något tryck. Schibbye och Persson är nämligen något så ovanligt som hederliga journalister som gör ett nyttigt arbete. Sådan tycker svenska imperialister inte om, alltså låter man dom gärna sitta en månad till.

Kamrater från Österrike om England

Här finner ni ett uttalande på tyska vars titel lyder "Det var, det är och kommer alltid vara rätt att göra uppor! Uttlandet är från en revolutionär ungdomsorganisation i Österrike och är väl värt att läsa.

Ännu en

Idag dog en arbetare i det svenska utsugningsmaskineriet. Ännu en som offrats på profitens altare. Ännu en att hämna.

Uttalanden rörande England - och tyska snutar som inte är helt rudis

Här kan ni läsa ett uttalande från kamrater i Norge rörande händelserna i England (norska), här från tyska kamrater (tyska) och här ett från unga italienska maoister (engelska). Det frekar som de flesta verkligen fattat galoppen. Men som vanligt finns det dom som inte gör det. Till och med tyska poliser fattar att händelserna i England snarast är en förvarning om vad som komma skall:

"Varning för londonska förhållanden

Berlin. Funktionärer ur polisfacket och förbund ser även i Tyskland fara för sociala oroligheter som de i Storbritanien. "Det som sker där är ett resultat av samhällelig felutveckling, som vi även har i Tyskland" sade ordföranden för det tyska polisfacket, Rainer Wendt, på onsdagen till nyhetsbyrån dapd i Berlin. Den nationella konferensen om fattigdom varnade för att se kravallerna som ett rent britiskt fenomen. Även i Tyskland finns det bland unga en tilltagande perspektivlöshet."

(dapd/jW)

Samtidigt läser vi hur masskampen utvecklar sig i det socialimperialistiska Kina...

"Förfärligt" eller bra...

Nedanstående text av Mao Tsetung lägger vi upp i dess helhet, pga att vi ser den som ett utmärkt exempel på hur verkliga kommunister förhåller sig till massornas kamp i hela världen, vilken, trots allt, inkluderar Sverige.


.......................................................................................

Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan[1]

Mars 1927


[Denna rapport skrevs såsom ett svar på den småaktiga kritik vilken vid denna tid både inom och utom partiet riktades mot böndernas revolutionära kamp. Kamrat Mao Tsetung gjorde under trettiotvå dagar i provinsen Hunan en undersökning av bonderörelsen där och skrev sedan denna rapport för att bemöta kritiken emot den. Högeropportunisterna i partiet, som leddes av Chen Tu-hsiu, ville inte godta hans åsikter utan höll fast vid sina felaktiga uppfattningar. Deras huvudfel var att de, skrämda av den reaktionära utvecklingen inom Kuomintang, inte vågade stödja de stora revolutionära bondestrider som brutit ut eller var i färd med att bryta ut. För att ställa sig in med Kuomintang föredrog de att svika bönderna, den viktigaste bundsförvanten i revolutionen, och ställde sålunda arbetarklassen och kommunistiska partiet isolerade och utan hjälp. Det var huvudsakligen till följd av att Kuomintang var i stånd att utnyttja denna svaghet inom det kommunistiska partiet som Kuomintang vågade förråda revolutionen, sätta igång sin "partirensning" och börja krig mot folket på sommaren 1927.]



BONDEPROBLEMETS BETYDELSE

Under mitt besök i Hunan[2] nyligen undersökte jag på platsen förhållandena i de fem häradena[*] Hsiangtan, Hsianghsiang, Hengshan, Liling och Changsha. Under de trettiotvå dagarna från den 4 januari till den 5 februari sammankallade jag i byarna och häradsstäderna erfarna bönder och kamrater som arbetar inom bonderörelsen till konferenser för att få fram fakta, och jag lyssnade uppmärksamt till deras rapporter och samlade en hel mängd material. Många av bonderörelsens hur och varför visade sig vara raka motsatsen till vad herrskapen i Hankow och Changsha påstår. Jag såg och hörde många underliga saker, som jag tidigare inte känt till. Jag tror detsamma gäller för många andra platser också. Allt tal som är riktat mot bonderörelsen måste snabbt vederläggas. Alla de felaktiga åtgärder som revolutionära myndigheter vidtagit beträffande bonderörelsen måste snabbt upphävas. Endast på det sättet kan revolutionens framtid gagnas. För bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse. Inom mycket kort tid kommer flera hundra miljoner bönder i Kinas mellersta, sydliga och nordliga provinser att resa sig som en mäktig storm, som en orkan, en kraft så snabb och våldsam att ingen makt, hur stark den än må vara, förmår att hålla den tillbaka. De kommer att krossa alla bojor som binder dem och storma framåt på vägen till befrielse. De kommer att sopa alla imperialisterna, krigsherrarna, de korrupta ämbetsmännen, lokala tyrannerna och elaka herrskapen i graven. Varje revolutionärt parti och varje revolutionär kamrat kommer att prövas av dem och efter deras beslut godtas eller förkastas. Vi har tre ting att välja på. Ska vi gå i spetsen för och leda dem? Ska vi släpa efter dem, gestikulerande och kritiserande? Eller ska vi ställa oss i vägen för och bekämpa dem? Varje kines är fri att välja, men händelserna kommer att tvinga er att träffa ert val snabbt.






ORGANISERA ER!

Utvecklingen av bonderörelsen i Hunan kan i stort sett uppdelas i två perioder med hänsyn till de härader i provinsens mellersta och sydliga delar, där rörelsen redan vunnit betydande framgångar. Den första, från januari till september i fjol, var en organisationsperiod. Under denna period var tiden från januari till juni en tid av underjordisk verksamhet och tiden från juli till september, då den revolutionära armen drev ut Chao Heng-ti,[3] en tid av öppen verksamhet. Under denna period översteg medlemsantalet i bondeföreningarna inte 300.000-400.000, de massor som stod direkt under deras ledning uppgick till litet över en miljon, det förekom ännu knappast någon kamp på landsbygden, och följaktligen förekom det i andra kretsar mycket litet kritik av föreningarna. Eftersom deras medlemmar tjänstgjorde som vägvisare, kunskapare och bärare åt Nordexpeditionens arme, hade till och med en del av officerarna ett gott ord att säga om bondeföreningarna. Den andra perioden, från oktober i fjol till januari detta år, var en period av revolutionär handling. Medlemsantalet i föreningarna sprang upp till två miljoner, och de massor som stod direkt under deras ledning ökade till tio miljoner. Eftersom bönderna, då de anslutet sig till en bondeförening, vanligtvis bara skriver in en medlem av familjen, betyder två miljoner medlemmar en massanslutning av omkring tio miljoner. Nästan hälften av bönderna i Hunan är nu organiserade. I härader som Hsiang- tan, Hsianghsiang, Liuyang, Changsha, Liling, Ninghsiang; Pingkiang, Hsiangyin, Hengshan, Hengyang, Leiyang, Chenhsien och Anhua har nästan alla bönderna sammanslutit sig i bondeföreningarna eller har kommit in under deras ledning. Det var i kraft av sin omfattande organisation som bönderna gick till aktion och inom loppet av fyra månader åstadkom en väldig revolution på landsbygden, en revolution utan motstycke i historien.



NED MED DE LOKALA TYRANNERNA OCH DE ELAKA HERRSKAPEN! ALL MAKT TILLBONDEFÖRENINGARNA!

De främsta målen för böndernas angrepp är de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna, men därjämte slår de också till mot patriarkaliska idéer och institutioner, mot de korrupta ämbetsmännen i städerna och mot dålig praxis och dåliga sedvänjor i landsbygdsområdena. Angreppets kraft och fart är våldsam, de som böjer sig för det överlever, men de som gör motstånd går under. Som ett resultat härav har de privilegier som de feodala godsägarna under tusentals år åtnjutit slagits i småstycken. Varje smula av värdighet och prestige, som godsägarna byggt upp, sopas ned i gruset. Med godsägarväldets sammanbrott har bondeföreningarna nu blivit de enda organ som har auktoritet och den populära parollen "All makt till bondeföreningarna" har förverkligats. Till och med småsaker som ett gräl mellan man och hustru dras inför bondeföreningarna. Ingenting kan avgöras utan att någon från bondeföreningen är med. Föreningen dikterar verkligen alla landsbygdens angelägenheter, och det är bokstavligen så att "vad den säger gäller". De som står utanför föreningarna kan endast tala väl om dem och kan inte säga någonting emot dem. De lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna har berövats all rätt att yttra sig, och ingen av dem vågar ens muttra en avvikande mening. Inför bondeföreningarnas makt och tryck har de främsta bland de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen flytt till Shanghai, de av andra rangen till Hankow, de av tredje rangen till Changsha och de av fjärde rangen till häradshuvudstäderna, medan de av femte rangen jämte de ännu mindre krypen kapitulerat för bondeföreningarna i byarna.

"Här är tio yuan. Var snäll och låt mig få gå med i bondeföreningen", säger en av de mindre figurerna ur de elaka herrskapens led.

"Bah! Vem vill ha dina smutsiga pengar?" svarar bönderna.

Många mellanstora och små godsägare och rika bönder och till och med mellanbönder, som allesammans tidigare var motståndare till bondeföreningarna, ansöker nu förgäves om inträde i dem. När jag besökte olika orter träffade jag ofta sådant folk som bönföll mig: "Herr kommittéledamot från provinshuvudstaden, var vänlig och rekommendera mig."

Under Chingdynastin bestod den av de lokala myndigheterna sammanställda hushållsförteckningen av ett regelmässigt register och "det andra" registret. Det förstnämnda för hederligt folk och det sistnämnda för inbrottstjuvar, banditer och andra icke önskvärda. På en del orter använder bönderna nu denna metod för att skrämma dem, som tidigare bekämpade föreningarna. De säger: "Sätt deras namn i det andra registret."

Rädda att bli införda i det andra registret försöker dessa människor olika knep för att vinna inträde i bondeföreningarna, något som de är så ivriga på att de inte känner sig säkra förrän de skrivits in. Men i de flesta fall blir de blankt avvisade, och därför sitter de alltid som på nålar. Så länge föreningens dörrar hålls stängda för dem, är de som luffare utan ett hem eller "bara slödder" som man säger på landsbygden. Kort sagt, det som man för fyra månader sedan såg ned på som "en hop bönder" har nu blivit en mycket hedervärd institution. De som tidigare kastade sig till marken inför herrskapsfolkets makt, bugar nu för böndernas makt. Alla, vilka de än må vara, medger att världen blivit annorlunda sedan oktober i fjol.



"DET ÄR FÖRFÄRLIGT" ELLER "DET ÄR BRA"

Böndernas revolt störde herrskapens ljuva drömmar. När nyheterna från landsbygden nådde städerna, framkallade de omedelbart uppståndelse bland herrskapen. Kort efter min ankomst till Changsha, träffade jag alla slags folk och fick höra rätt mycket skvaller. Från mellanskikten i samhället och upp till högerelementen i Kuomintang fanns det inte en enda som inte summerade hela affären i frasen: "Det är förfärligt!" Under trycket av "Det är förfärligt"-skolans åsikter, som då översvämmade staden, blev till och med ganska revolutionärt inställda människor nedslagna, när de i tankarna försökte göra sig en bild av händelserna på landsbygden; och de var ur stånd att bestrida ordet "förfärligt". Till och med ganska progressiva människor sade: "Fastän det är förfärligt, är det oundvikligt i en revolution." Kort sagt, ingen kunde helt bestrida ordet "förfärligt". Men, som redan nämnts, faktum är att de stora bondemassorna har rest sig för att fullgöra sin historiska uppgift och att demokratins krafter på landsbygden har rest sig för att störta feodalismens krafter där. De lokala tyrannernas, de elaka herrskapens och de laglösa godsägarnas patriarkaliskt-feodala klass har under tusentals år utgjort självhärskardömets grundval och är imperialismens, krigsherraväldets och den korrupta byråkratins hörnsten. Den nationella revolutionens verkliga mål är att störta dessa feodala krafter. På några få månader har bönderna uträttat vad dr Sun Yat-sen ville men inte lyckades uträtta under de fyrtio år han ägnade åt den nationella revolutionen. Detta är en underbar bragd som aldrig tidigare utförts, inte bara på fyrtio utan på tusentals år. Det är bra. Det är inte "förfärligt" alls. Det är allt annat än "förfärligt". "Det är förfärligt!" är uppenbarligen en teori för att i godsägarnas intresse bekämpa böndernas resning; det är uppenbarligen en godsägarklassens teori för att bevara den gamla feodala ordningen och hindra upprättandet av den nya demokratiska ordningen, det är uppenbarligen en kontrarevolutionär teori. Ingen revolutionär kamrat bör ge eko åt dylikt struntprat. Om era revolutionära åsikter är fasta och ni har besökt byarna och sett er omkring, känner ni er säkerligen hänförda som aldrig förr. Oräkneliga tusental av de förslavade - bönderna - är i färd med att slå de fiender som frossade på deras kött. Vad bönderna gör är fullkomligt rätt, vad de gör är bra. "Det är bra!" är böndernas och alla andra revolutionärers teori. Varje revolutionär kamrat bör veta att den nationella revolutionen kräver en stor förändring på landsbygden. Revolutionen år 1911[4] åstadkom inte denna förändring, därför misslyckades den. Denna förändring äger nu rum, och den är en viktig faktor för revolutionens fullbordan. Varje revolutionär kamrat måste stödja den, annars tar han ställning för kontrarevolutionen.




FRÅGAN OM "ATT GÅ FÖR LÅNGT"

Sedan finns det en annan grupp av människor, som säger: "Ja, bondeföreningarna är nödvändiga, men de går en smula för långt." Detta är medelvägens anhängares mening. Men hurudant är det faktiska läget? Det är sant att bönderna på landsbygden är i viss mening "ostyriga". Bondeföreningen, som har den högsta myndigheten, medger inte godsägaren någon talan och sveper undan hans prestige. Det är detsamma som att slå godsägaren till marken och hålla honom kvar där. Bönderna hotar: "Vi ska sätta dig i det andra registret." De bötfäller de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen, de kräver kontributioner av dem och slår sönder deras bärstolar. Folk svärmar in i husen hos lokala tyranner och elaka herrskap, som är motståndare till bondeföreningen, och slaktar deras grisar och äter deras spannmål. De till och med vilar sig en stund på de elfenbensinlagda sängar som tillhör de unga damerna i de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens hem. Vid minsta provokation företar de anhållanden, kröner de anhållna med höga pappershattar och för dem i parad genom byarna i det de säger: "Ni smutsiga godsägare, nu vet ni vilka vi är." De gör vad de vill och vänder upp och ner på allting, och därmed har de faktiskt skapat ett slags terror på landsbygden. Detta är vad en del människor kallar "att gå för långt", eller "att överskrida lämpliga gränser vid en orätts rättande" eller "verkligen för mycket". Dylikt tal må synas berättigat, men i verkligheten är det felaktigt. För det första, har de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna själva drivit bönderna till detta. Under långa tider har de brukat sin makt till att terrorisera bönderna och förtrampa dem; det är därför bönderna har reagerat så kraftigt. De våldsammaste revolterna och de allvarligaste tumulten har städse inträffat på de orter där de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna begått de värsta illgärningarna. Bönderna är klarsynta. Vem är dålig och vem är det inte, vem är den värste och vem är inte fullt så ondsint, vem förtjänar att straffas hårt och vem förtjänar att slippa lätt ifrån - bönderna är noggranna i sin bokföring, och mycket sällan har straffet gått utöver brottet. För det andra, en revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn och mild, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint.[5] En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan. En revolution på landsbygden är en revolution genom vilken bönderna störtar den feodala godsägarklassens välde. Bönder kan inte, utan att sätta in största möjliga kraft, störta godsägarens djupt rotade välde, som bestått i tusentals år. Landsbygden behöver ett väldigt revolutionärt uppsving, ty endast ett sådant kan resa folkets miljoner till att bli en mäktig kraft. Alla här omnämnda handlingar, vilka sammanförts under beteckningen "att gå för långt", härflyter ur böndernas makt, som framgått ur det väldiga revolutionära uppsvinget på landsbygden. Det var synnerligen nödvändigt att sådana saker gjordes under bonderörelsens andra period, den revolutionära handlingens period. Under denna period var det nödvändigt att upprätta böndernas absoluta makt. Det var nödvändigt att förbjuda illvillig kritik mot bondeföreningarna. Det var nödvändigt att störta herrskapens makt helt och hållet, att slå dem till marken och hålla dem kvar där. Det ligger en revolutionär betydelse i alla de handlingar som etiketterats såsom "att gå för långt" under denna period. Det är, för att säga det rättframt, nödvändigt att för en tid skapa terror i varje landsbygdsområde, eljest skulle det vara omöjligt att undertrycka kontrarevolutionärernas verksamhet på landsbygden eller att störta herrskapsfolkets välde. Tillbörliga gränser måste överskridas för att rätta till en orätt, ty eljest kan orätten inte rättas.[6] De som talar om att bönderna "gått för långt" synes vid första ögonkastet skilja sig från de, vilka såsom tidigare nämnts säger: "Det är förfärligt", men i grund och botten utgår de från samma ståndpunkt och framför likaledes en godsägarteori som ger uttryck för de privilegierade klassernas intressen. Eftersom denna teori hindrar bonderörelsens uppsving och sålunda stör revolutionen, måste vi beslutsamt vända oss emot den.



"PACKETS RÖRELSE"

Kuomintangs högerflygel säger: "Bonderörelsen är en packets, de lata böndernas rörelse." Denna åsikt är vanlig i Changsha. När jag var på landsbygden hörde jag herrskapen säga: "Det är riktigt att bilda bondeföreningar, men de människor som nu leder dem är inte bra. De borde ersättas med andra." Denna mening sammanfaller helt med vad högerflygelns medlemmar säger; enligt bägge är det bra att ha en bonderörelse (rörelsen finns redan och ingen vågar säga något annat), men de säger att de människor som leder rörelsen är dåliga och de hatar särskilt dem som har hand om föreningarna på lägre nivå och kallar dem "pack". Kort sagt, alla de som herrskapen föraktade, de som de trampade ned i smutsen, människor som inte hade någon plats i samhället, människor som inte hade någon rätt att yttra sig, har nu oförväget rätat på nackarna. De har inte endast rätat på nackarna, utan har tagit makten i sina händer. De leder nu bondeföreningarna i socknarna (på den lägsta nivån), vilka de gjort till något bistert och skräckinjagande. De har höjt sina grova, arbetsmärkta händer och lagt dem på herrskapen. De binder de elaka herrskapen med rep, kröner dem med höga pappershattar och för dem i parad genom byarna. (1 Hsiangtan och Hsianghsiang kallar de detta att "paradera genom socknen" och i Liling att "paradera över fälten".) Inte en dag förgår utan att de tutar barska, skoningslösa anklagelseord i dessa herrskaps öron. De ger order och bestämmer i allt. Dessa som brukade räknas som de lägsta står nu över alla andra, och därför kallas detta "att vända upp och ned på allt".



REVOLUTIONENS FÖRTRUPPER

Där det finns två motsatta sätt att betrakta ting och människor, framgår två motsatta åsikter. "Det är förskräckligt" och "Det är bra", "pack" och "revolutionens förtrupper" - här har vi träffande exempel.

Vi sade ovan att bönderna utfört en revolutionär uppgift, som lämnats outförd under många år, och gjort ett viktigt arbete för den nationella revolutionen. Men har denna stora revolutionära uppgift, detta viktiga revolutionära arbete, utförts av samtliga bönder? Nej. Det finns tre slags bönder, de rika, mellanbönderna och de fattiga bönderna. De tre lever under skilda förhållanden och har därför skilda åsikter om revolutionen. Vad som under den första perioden tilltalade de rika bönderna var talet om att Nordexpeditionens arme lidit ett förkrossande nederlag i Kiangsi, om att Chiang Kai-shek sårats i benet[7] och flugit tillbaka till Kwangtung,[8] och om att Wu Pei-fu[9] återtagit Yuehchow. Bondeföreningarna skulle säkerligen inte bli gamla och Folkets tre principer[10] skulle aldrig bestå, ty man hade aldrig hört talat om dem förr. Sålunda kunde en funktionär i en bondeförening i en socken (i regel en av "pack"typen) komma in i en rik bondes hus med medlemsförteckningen i handen och spörja: "Vill ni vara så vänlig och gå med i bondeföreningen?" Vad svarade den rike bonden? En som uppträdde något så när anständigt sade: "Bondeförening? Jag har levt här i decennier och odlat min jord. Jag har aldrig hört talas om något sådant förr, och ändå har jag lyckats klara mig bra. Jag råder dej att låta bli det där." En verkligt ondsint rik bonde kunde svara: "Bondeförening! Struntprat! En förening för att få sitt huvud avslaget. Ställ inte till tråkigheter för folk!" Likväl har bondeföreningarna överraskande nog nu bestått i många månader och har till och med vågat resa sig upp mot herrskapen. Herrskap i trakten, som vägrade att lämna ifrån sig sina opiumpipor, anhölls av föreningarna och fick paradera genom byarna. I häradsstäderna blev dess utom några stora godsägare avrättade såsom Yen Jungchiu från Hsiangtan och Yang Chih-tse från Ninghsiang. På Oktoberrevolutionens årsdag, vid tiden för det antibrittiska massmötet och de stora tillställningarna för att fira Nordexpeditionens seger, demonstrerade tiotusentals bönder i varje socken i väldiga framströmmande kolonner och bar sina små och stora baner jämte sina bärstänger och hackor. Det var först då som de rika bönderna började bli bestörta och oroliga. Under de stora festerna till firande av Nordexpeditionens seger fick de veta att Kuikiang tagits, att Chiang Kai-shek inte blivit sårad i benet och att Wu Pei-fu när allt kom omkring hade blivit besegrad. Och vad mera är, de såg också sådana paroller som "Leve Folkets tre principer!", "Leve bondeföreningarna!" och "Leve bönderna!" klart utskrivna på de "röda och gröna proklamationerna". "Vad nu?" undrade de rika bönderna, mycket bestörta och ängsliga, "Leve bönderna! Ska dessa människor nu betraktas som kejsare?"[11] Bondeföreningarna sätter alltså näsan i vädret. Folk från föreningarna säger till de rika bönderna: "Vi ska införa er i det andra registret" eller "nästa månad blir inträdesavgiften tio yuan per person". Under inverkan av allt detta går de rika bönderna motvilligt in i föreningarna,[12] varvid en del betalar femtio fen eller en yuan i inträde (den vanliga avgiften är endast tio kopparpengar), en del får inträde först sedan de bett andra människor att lägga ett gott ord för dem. Men det finns ganska många förhärdade som ännu i dag inte anslutit sig. När de rika bönderna ansluter sig till föreningarna, låter de vanligen skriva in någon sextio eller sjuttio år gammal familjemedlem, ty de lever i ständig fruktan för "utskrivning". De rika bönder som anslutit sig, är inte pigga på att utföra något arbete för föreningarna. De förblir inaktiva hela tiden.

Hur står det till med mellanbönderna? Deras hållning är vacklande. De tror inte att revolutionen ska medföra mycket gott för deras del. De har ris i sina grytor och ingen fordringsägare som knackar på deras dörr vid midnatt. Även de bedömer en sak utifrån huruvida den funnits tidigare, rynkar pannan och tänker för sig själva: "Kan bondeföreningen verkligen bli bestående?" "Kan Folkets tre principer verkligen segra?" Deras slutsats är: "Tyvärr inte." De inbillar sig att allt beror av Himmelens vilja och tänker: "En bondeförening? Vem vet om det är Himmelens vilja eller ej?" Under första perioden kunde folk från föreningen med registret i hand besöka en mellanbonde och fråga: "Vill du vara vänlig och gå med i bondeföreningen?" Mellanbonden svarade: "Det är ingen brådska med det!" Det var inte förrän under andra perioden, då föreningarna redan utövade stor makt, som mellanbönderna gick in. De sköter sig bättre i föreningarna än de rika bönderna, men de är ännu inte särskilt entusiastiska; de vill alltjämt vänta och se. Det är viktigt för bondeföreningarna att få mellanbönderna att ansluta sig och att utföra bra mycket mera upplysningsarbete bland dem.

De fattiga bönderna har alltid utgjort huvudstyrkan i den bittra kampen på landsbygden. De har oförskräckt kämpat igenom de två perioderna av underjordiskt arbete och öppen verksamhet. Det är de som lättast godtar kommunistiska partiets ledning. De är dödsfiender till de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens läger och angriper det utan minsta tvekan. "Vi gick in i bondeföreningen för länge sen", säger de till de rika bönderna, "varför tvekar ni ännu?" De rika bönderna svarar spefullt: "Vad skulle hindra er att gå in? Ni har ju varken en tegelpanna över era huvuden eller en smula jord under fötterna." Det är sant att de fattiga bönderna inte är rädda att förlora någonting. Många av dem har verkligen "varken en tegelpanna över sina huvuden eller en smula jord under fötterna". Ja, vad skulle kunna avhålla dem från att gå med i föreningarna? Enligt undersökningen av Changshas härad utgör de fattiga bönderna 70 procent, mellanbönderna 20 procent och de rika bönderna och godsägarna tio procent av befolkningen på landsbygden. De 70 procenten, de fattiga bönderna, kan uppdelas i två kategorier: de ytterligt utblottade och de mindre utblottade. De ytterligt utblottade,[13] som utgör 20 procent, är de som berövats all egendom, det vill säga människor som varken har jord eller pengar, saknar varje medel till sitt uppehälle och är tvungna att lämna sina hem för att bli legohjon eller daglönare eller vandrande tiggare. De mindre utblottade,[14] de övriga 50 procenten, är de delvis egendomslösa, det vill säga folk med en smula jord eller en smula pengar, som äter upp mer än de kan förtjäna och som lever i slit och armod året runt, sådana som hantverkarna, arrendebönderna (med undantag för de rika arrendebönderna) och de till hälften självägande bönderna. Denna stora massa av fattiga bönder, eller allt som allt 70 procent av landsbygdens befolkning, är bondeföreningarnas ryggrad, förtruppen vid de feodala krafternas störtande och de hjältar som utfört den stora revolutionära uppgift som under många år lämnats ogjord. Utan de fattiga böndernas klass ("packet" som herrskapet kallar dem), skulle det ha varit omöjligt att åstadkomma den nuvarande revolutionära situationen på landsbygden, att störta de lokala tyrannerna och elaka herrskapen och fullborda den demokratiska revolutionen. De fattiga bönderna, som utgör den mest revolutionära gruppen, har vunnit ledningen av bondeföreningarna. Under såväl första som andra perioderna var nästan alla ordförandena och styrelseledamöterna på lägsta nivå i bondeföreningarna fattiga bönder (bland förtroendemännen i sockenföreningarna i Hengshans härad utgör de helt utblottade 50 procent, de mindre utblottade 40 procent och de utfattiga intellektuella 10 procent). Det är absolut nödvändigt att de fattiga bönderna har ledningen. Utan de fattiga bönderna skulle det inte bli någon revolution. Den som förnekar deras roll förnekar revolutionen. Den som angriper dem, angriper revolutionen. De har aldrig tagit fel ifråga om revolutionens allmänna kurs. De har skämt ut de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen. De har slagit ned de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen, stora som små, och hållit dem i underläge. Många av deras handlingar under den revolutionära handlingens period, vilka betecknades såsom att "gå för långt", var i verkligheten just vad revolutionen behövde. Vissa häradsstyrelser, häradshögkvarter för Kuomintang och häradsorganisationer av bondeföreningarna i Hunan har redan gjort en rad misstag; några har t o m på godsägarnas begäran skickat soldater att arrestera funktionärer i föreningarnas organisationer på lägre nivå. Rätt många ordförande och styrelseledamöter i sockenföreningarna i Hengshans och Hsianghsiangs härader har kastats i fängelse. Dessa misstag är mycket allvarliga och underblåser reaktionärernas övermod. För att avgöra huruvida det rör sig om misstag eller inte, behöver ni bara se hur glada de laglösa godsägarna blir och hur de reaktionära stämningarna växer varhelst ordförandena eller styrelseledamöterna i de lokala bondeföreningarna arresteras. Vi måste bekämpa det kontrarevolutionära snacket om "en packets rörelse" och "en rörelse av lata bönder" och måste särskilt akta oss för att göra misstaget att hjälpa de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen i deras angrepp mot de fattiga böndernas klass. Ehuru ett fåtal av ledarna för de fattiga bönderna utan tvivel hade sina brister, har de flesta av dem nu bättrat sig. De strävar själva energiskt att förbjuda spel och undertrycka banditismen. Där bondeföreningarna är mäktiga har hasardspelet helt stoppats och banditismen försvunnit. På en del platser är det bokstavligen sant att folk inte tar några saker som lämnats vid vägkanten och att dörrarna inte är reglade nattetid. Enligt undersökningen i Hengshan har 85 procent av de fattiga bondeledarna gjort stora framsteg och har bevisat att de är dugliga och arbetar hårt. Endast 15 procent har några dåliga vanor kvar. Det mesta man kan säga om dem är att de utgör "en osund minoritet", och vi får inte verka som ekon av de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen genom att utan urskiljning fördöma dem som "pack". Problemet om den "osunda minoriteten" kan angripas endast under bondeföreningarnas egna paroller om att "stärka disciplinen" genom att bedriva propaganda bland massorna, genom att uppfostra den "osunda minoriteten" och genom att strama upp disciplinen i föreningarna. Under inga förhållanden bör soldater godtyckligt sändas att företa sådana arresteringar som skulle skada de fattiga böndernas anseende och underblåsa de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens övermod. Denna punkt kräver särskild uppmärksamhet.




NOTER

[*] Ang. häraderna i Kina se fotnot i Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 25.

[1] "Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan" består av åtta delar. I detta band har de första sju tagits med, men inte den åttonde, som har rubriken "Fjorton stordåd". Hela texten finns med i Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 25-62.

[2] Provinsen Hunan var då centrum för bonderörelsen i Kina.

[3] Chao Heng-ti, som då styrde Hunan, var agent för krigsherrarna i norr. Han störtades 1926 av Nordexpeditionens arme.

[4] 1911 års revolution var en borgerlig revolution som störtade Chingdynastins självhärskardöme. Den 10 oktober det året gjorde en avdelning av Chingdynastins Nya arme som stod under revolutionärt inflytande, uppror i Wuchang i provinsen Hupeh. Bourgeoisin och småbourgeoisin samt de breda massorna av arbetare, bönder och soldater svarade entusiastiskt och snart smulades Chingdynastins välde sönder. I januari 1912 upprättades Republiken Kinas provisoriska regering i Nanking med Sun Yat-sen som provisorisk president. Så gjorde man slut på Kinas feodala monarkiska system som hade bestått i mer än två tusen år. Tanken på en demokratisk republik hade trängt långt in i folkets hjärtan. Men bourgeoisin som ledde revolutionen var mycket försonlig till sin natur. Den mobiliserade inte bondemassorna i stor omfattning för att krossa godsägarklassens feodala välde på landsbygden, utan överlämnade i stället under imperialistiska och feodala påtryckningar statsmakten till krigsherren i norr, Yuan Shih-kai. Som följd härav slutade revolutionen i nederlag.

[5] Dessa var Konfutses dygder sådana de skildrats av en av hans lärjungar.

[6] Den gamla kinesiska frasen "att överskrida tillbörliga gränser för att rätta en orätt" anfördes ofta i syfte att hålla folkets aktivitet tillbaka. Reformer som höll sig inom den bestående ordningens ram kunde tillåtas, men verksamhet som syftade till att helt förinta den gamla ordningen skulle förbjudas. Handlingar inom denna ram ansågs som "tillbörliga", men de som syftade till att helt förinta den gamla ordningen sades "överskrida tillbörliga gränser". Detta är en bekväm doktrin för reformister och opportunister i de revolutionära leden. Kamrat Mao Tsetung vederlade denna reformistiska doktrin. Hans påpekande, att "tillbörliga gränser måste överskridas för att rätta en orätt, ty eljest kan orätten inte rättas", betyder att den revolutionära massmetoden och inte den revisonistisk-reformistiska metoden måste brukas för att göra slut på den gamla feodala ordningen.

[7] På vintern 1926 och våren 1927, när Nordexpeditionens arme marscherade in i Yangtsedalen, hade Chiang Kai-shek ännu inte helt avslöjats som kontrarevolutionär; bondemassorna trodde ännu att han var för revolutionen. Godsägarna och de rika bönderna tyckte illa om honom och spred rykten om att Nordexpeditionens arme lidit nederlag och att han blivit sårad i benet. Chiang Kai-shek blev fullständigt avslöjad som kontrarevolutionär den 12 april 1927, då han genomförde sin kontrarevolutionära statskupp i Shanghai och annorstädes, massakrerade arbetarna, undertryckte bönderna och angrep kommunistiska partiet. Godsägarna och de rika bönderna ändrade då hållning och började stödja honom.

[8] Kwangtung var den första revolutionära basen under det Första revolutionära inbördeskriget (1924-27).

[9] Wu Pei-fu var en av de mest bekanta krigsherrarna i norr. Tillsammans med Tsao Kun, som var ökänd för att han "fixat" presidentvalet 1923 genom att muta medlemmar av parlamentet, tillhörde han Chihli-(Hopei-)klicken. Han understödde Tsao i dennes ledarställning och de bägge omnämndes vanligen som "Tsao-Wu". Efter att ha besegrat Tuan Chi-jui, en krigsherre som tillhörde Anhweiklicken, förvärvade Wu Pei-fu 1920 i sin egenskap av agent för de anglo-amerikanska imperialisterna kontrollen över den av krigsherrarna i norr tillsatta regeringen i Peking. Det var han som gav order om massakern den 7 februari 1923 på de strejkande arbetarna vid Peking-Hankowjärnvägen. År 1924 besegrades han i kriget mot Chang Tso-lin (allmänt bekant såsom "kriget mellan Chihli- och Fengtienklickarna"), och blev därpå utkastad ur Pekingregimen. År 1926 förenade han sig på de japanska och brittiska imperialisternas tillskyndan med Chang Tso-lin och återkom därmed till makten. När Nordexpeditionens arme år 1926 trängde norrut från Kwangtung, var han den förste av fienderna som den störtade.

[10] Folkets tre principer var Sun Yat-sens principer och program för den borgerligt-demokratiska revolutionen i Kina i frågorna rörande nationalismen, demokratin och folkförsörjningen. Är 1924, i manifestet från Kuomintangs första rikskongress, omformulerade Sun Yat-sen Folkets tre principer och tolkade nationalismen såsom kamp mot imperialismen samt gav uttryck åt aktivt stöd till arbetar- och bonderörelserna. De gamla Folkets tre principer utvecklades sålunda till de nya, som bestod av de Tre stora politiska riktlinjerna, dvs förbund med Ryssland, samarbete med kommunistiska partiet och stöd åt bönderna och arbetarna. De nya Folkets tre principer utgjorde den politiska grundvalen för samarbetet mellan Kinas kommunistiska parti och Kuomintang under det Första revolutionära inbördeskrigets period.

[11] Det kinesiska ordet för "leve" är wansui, som ordagrant översatt betyder "tiotusen år" och innebär att den det gäller tillönskas ett mycket långt liv. Det var den traditionella hälsningen till kejsaren och hade därför blivit en synonym för "kejsare".

[12] Rika bönder borde inte ha tillåtits att ansluta sig till bondeföreningarna, men år 1927 insåg bondemassorna ännu inte detta.

[13] Med de "ytterligt utblottade" förstås här lantarbetarna (landsbygdsproletariatet) och trasproletariatet på landsbygden.

[14] Med de "mindre utblottade" avses landsbygdens halvproletariat.

För att förstå händelserna i England

För de som kallar sig marxister och inte förstår betydelsen av det som nu utspelar sig i England (som är det senaste större uttrycket i Västeuropa för en världsomfattande tendens till revolution), rekomenderar vi verket Guerrilla Warfare av Lenin. Nedan ett kort uttdrag. De som inte fattar poängen (och även alla andra!) bör även läsa denna text.

"Let us begin from the beginning. What are the fundamental demands which every Marxist should make of an examination of the question of forms of struggle? In the first place, Marxism differs from all primitive forms of socialism by not binding the movement to any one particular form of struggle. It recognises the most varied forms of struggle; and it does not “concoct” them, but only generalises, organises, gives conscious expression to those forms of struggle of the revolutionary classes which arise of themselves in the course of the movement. Absolutely hostile to all abstract formulas and to all doctrinaire recipes, Marxism demands an attentive attitude to the mass struggle in progress, which, as the movement develops, as the class-consciousness of the masses grows, as economic and political crises become acute, continually gives rise to new and more varied methods of defence and attack. Marxism, therefore, positively does not reject any form of struggle. Under no circumstances does Marxism confine itself to the forms of struggle possible and in existence at the given moment only, recognising as it does that new forms of struggle, unknown to the participants of the given period, inevitably arise as the given social situation, changes. In this respect Marxism learns, if we may so express it, from mass practice, and makes no claim what ever to teach the masses forms of struggle invented by “systematisers” in the seclusion of their studies. We know—said Kautsky, for instance, when examining the forms of social revolution—that the coming crisis will introduce new forms of struggle that we are now unable to foresee.

In the second place, Marxism demands an absolutely historical examination of the question of the forms of struggle. To treat this question apart from the concrete historical situation betrays a failure to understand the rudiments of dialectical materialism. At different stages of economic evolution, depending on differences in political, national-cultural, living and other conditions, different forms of struggle come to the fore and become the principal forms of struggle; and in connection with this, the secondary, auxiliary forms of struggle undergo change in their turn. To attempt to answer yes or no to the question whether any particular means of struggle should be used, without making a detailed examination of the concrete situation of the given movement at the given stage of its development, means completely to abandon the Marxist position."

(Lenin, Guerrilla Warfare, 1906)

Det brådskar

När man beaktar det internationella läget idag så är det uppenbart hur viljan till revolution hos världens förtryckta tar sig allt starkare uttryck. De senaste dagarnas kamper i England bekräftar denna trend fullt ut. Även i de imperialistiska ländernas storstäder exploderar hatet mot utsugarna. Än en gång ser vi hur problemet är avsaknaden av medvetna proletära organiserade förtrupper, kommunistiska partier, som förmår att organisera och leda massornas kamp. Det är väldigt lätt att skriva om saker och ting någon av de otaliga websidor som finns, det är väldigt lätt att fördömma och förkasta från elfenbenstornen. Men det som kommunisterna måste göra är att leva, arbeta och kämpa med massorna. En teori som inte är förbunden med en revolutionär praktik är inget värd. Naturligtvis är det en fråga om att gå från det lilla till det stora. Att utveckla till början relativit svaga styrkor till starka. Problemet ligger i nuvarande läge, i det stora flertalet av världens länder, i att kommunisterna sysslar med tusen och en andra saker än att faktiskt kasta sig in i masskampen.En riktig politisk linje kan inte utvecklas utan att man konkret deltager i klasskampen. Kommunister härdas inte i växthus. Imperialismens kris fördjupas och att kampen även här i Sverige än mer kommer att tillspetsas står klart. Det brådskar - klassen kallar.

Recension i DN

På DNs hemsida publiceras idag en recension av Myrdals senaste Indienbok. För att vara en recension publicerad av en ärkereaktionär tidnings som DN är den inte så dålig. Vi har själva läst boken ifråga och kommer nog även våga oss på något som liknar en recension. Om ni inte har läst boken så gör det, ni kan beställa den bland annat här.

Tillbaka

Efter ett kort blogguppehåll återupptar vi den reguljära verksamheten. En massa saker här hänt under de dagar vi inte bloggat och vi kommer nog att ta upp en del av dessa längre fram. Idag rekomenderar vi er att läsa den här texten. Inte för att vi håller med om vad Basanta skriver. Inte därför att den inte innehåller pinsamma (medvetna?) faktafel. Läs den därför att den tydligt visar två saker: 1) folkkriget i Perus betydelse för inledningen av folkkriget i Nepal, och 2) hur den "vänster" inom UCPN (M) som vissa framhärdar i att sätta hopp till är knuten till partiet som kallar sig RCP/USA.