Leta i den här bloggen

fredag 30 september 2011

Ät päron...

Om ni vill ha direkt kännedom om ett visst ting eller en viss klass av ting, måste ni personligen deltaga i den praktiska kampen för att förändra verkligheten, för att förändra detta ting eller denna klass av ting, ty endast på detta sätt kan ni komma i kontakt med dem som företeelser; endast genom personligt deltagande i den praktiska kampen för att förändra verkligheten kan ni blottlägga detta tings eller denna klass' av ting väsen och förstå dem. Detta är den väg till kunskap som varje människa faktiskt går, ehuru vissa människor, som medvetet förvränger saker, påstår motsatsen. Den löjligaste varelsen i världen är "allvetaren", som plockar upp en smula kunskap genom hörsägen och proklamerar sig såsom "världens främste auktoritet", vilket visar endast att han icke tagit ett riktigt mått på sig själv. Kunskap är en fråga om vetenskap, inte minsta grand av oärlighet eller högmod är tillåtet. Vad som krävs är avgjort raka motsatsen - ärlighet och blygsamhet. Om ni vill förvärva kunskap, måste ni deltaga i praktiken för att förändra verkligheten. Om ni vill veta hur ett päron smakar, måste ni förändra päronet genom att själv äta det. Om ni vill lära känna atomens struktur och egenskaper, måste ni utföra fysiska och kemiska experiment för att förändra atomens tillstånd. Om ni vill lära känna revolutionens teori och metoder, måste ni deltaga i revolution.

- Mao, "Om praktiken"

fredag 23 september 2011

CIA i Somalia

Att Förenta Staterna är en aktiv parti i inbördeskriget i Somalia genom sina lokala lakejer är känt sedan länge. De etiopiska stridskrafternas direkta agrresion mot landet sker på uppdrag av de nordamerikanska imperialisterna är för alla bekant. Men, utöver deltagande av ockupationen av Somalias territorialvatten tillsammans med andra imperialistmakter (inklusive Sverige), har man efter att man 1993 kastades ut av det lokal motståndet officellt inte haft egen stridande trupp på marken i landet. Naturligtvis har alla nyktra beömmare dock utgått från att Förenta Staternas specialtrupper är verksamma i landet. Idag kommer en tydlig bekräftelse på att CIA har stridande trupp i Somalia.

I en artikel som publicerats i den spanska - ärkereaktionära - dagstidningen El País, framkommer det att en journalist vid namn Jon Sistiaga, som arbetar för TV-kanalen Canal Plus, under en resa i Somalia stött på legoknektar från CIA i huvudstaden Mogadishu. På stadens fotbollsstadion, som förvandlats till tillfälligt högkvarter för lakejregimens stridskrafter, träffade Sistiaga utöver massvis med legoknektar från Uganda och Burundi också på anställda på legoknektfirman Bancroft Global Development - som är direkt knuten till CIA. Under täckmantel av att vara en NGO förser Bancroft Global Development Förenta Staternas lydregimer med trupper som i verkligheten direkt leder de lokala trupperna. Man kallar sig "rådgivare" men leder förutom själva tränningen av lakejtrupperna, hela uppbyggnaden av de formellt självständiga ländernas väpnade styrkor och "säkerhetsorgan" samtidigt som man leder stridande trupp. Och nu är det alltså bekräftat att utom allt rimligt tvivel att Förenta Staterna direkt för kommandot över den somaliska lakejregimens stridskrafter. Allt stöd till regimen i Mogadishu är ett direkt stöd till Föenta Staterna - allt motstånd mot denna regim som sådan är legitimt.

onsdag 21 september 2011

Taxi

Idag upptäckte vi den här artiklen, läs den. Den så kallade "taxinäringen" är mycket intressant att studera eftersom så många aspekter av hur det ekonimiska systemet i Sverige fungerar så tylidgt kommer i dagen. Utsugningen, "den svarta ekonomin", förhållandet mellan småborgarna och arbetarklassens olika skikt, de mindre kapitalisternas förhållande till monopolen, kampen mellan monopolen och deras band till bankerna och bilindustrin, statens roll, osv. Vid ett annat tillfälle hoppas vi kunna ta upp det hela mer utförligt. Artiklen som vi hänvisar till gör det inte, annat än mycket kort, men kan trots det vara en del av en introduktion till ämnet.

tisdag 20 september 2011

Den svenska ondskan är aldrig riktigt svensk

Nedan ett utdrag ur en text som vi tycker ni bör läsa. Vi håller inte med artikelförfattarinan om en hel massa saker, men i denna text tar hon upp viktiga poänger.

"Det finns en medial handfallenhet kring den svenska vapenexporten, en motvilja mot att se det våld den skapar i vitögat. När populärkulturen tar sig an problemet skrivs det in i fiktionens kod, där det på samma gång normaliseras och avdramatiseras. Deckarpseudonymen Lars Keplers "Paganinikontraktet är ett exempel. Där är problemet inte den svenska vapenexporten som sådan, utan att en ondskefull utlänning tvingar svenska myndigheter att låta oetiska affärer drivas igenom.

Den svenska ondskan är aldrig riktigt svensk."

fredag 16 september 2011

Solidaritet med Internationella Röda Hjälpen!




Det finns en organisation som heter Kommissionen för Internationella Röda Hjälpen som arbetar för att skapa en internationell solidaritetsorganisation inspirerad av den Internationella Röda hjälpen som leddes av den Tredje Internationalen. Idagsläget är organisationen verksam i främst Belgien, Italien, Schweiz och Spanien, men har även sympatisörer i flera andra länder (bland annat Frankrike och Tyskland). Tyvärr finns, oss veterligen ingen organisaerad verksamhet i Sverige som är knuten till IRH. Kamraterna som arbetar i IRH är kosekventa antiimperialister och har genom åren gjort omfattande solidaritetarbete med revolutionärah fångar världen över och till stöd för kamper under ledning av verkliga kommunistiska partier. Naturligtivs sitter inte imperialisterna stilla och tittar på, utan tvärtom försöker de på alla sätt att angripa de verkliga antiimperialisterna. Nedan publicerar vi ett uttalande som berör de senaste angreppen som IRH utsatts för och vi hoppas att folk i Sverige lyssnar på uppmaningen till solidaritet. De intresserade kan även läsa mer här (engelska) och här (tyska).

...



Solidarity with the attacked militants in Belgium, Switzerland and Spain!

In the last few years various legal attacks have been launched against the participating groups for the constitution of a Red Help International (RHI) in different countries. These attacks range from the simple interdiction of a Red Help (as in Spain where being a member of the Red Help is enough to be jailed) to police attacks against structures of the Red Help (as is the case in Belgium concerning the affair of the 5th of June or the process in Switzerland in Bellinzona).

In these cases the reasons for the attack are not directly linked to the Red Help: in Belgium the members of the Red Help are presumed to be linked with a clandestine revolutionary group in Italy and in Switzerland the comrade of the Red Help and member of the international secretariat of the RHI is processed for militant actions different than the RHI. But in these two cases the police work (for example the interrogations) and the work of the justice system (for example the files linked to the case) show clearly that the RHI is the main target of the repression system. The Belgian justice system demanded an inquiry (along with persecution and interrogation) against the comrade of the RHI in Switzerland (who is also persecuted by the Italian state) as the aforementioned attacks in Belgium and Italy are use to fill the files in the Swiss process.

To these attacks which explicitly target the RHI one must add approximately 10 attacks against members of the Red Help in Germany, Belgium, Switzerland, Spain and Italy for some kind or another of militant action separate from the RHI and which haven't been used to launch a legal attack against the RHI.

It is well known that capitalism has nothing else to offer than the increase of wars, the reduction of life and work quality and the consequently intensified class struggle from above. The current crisis does not only reflect economically, but also in political and cultural domains, conservative and reactionary values replace progressive ones. When the spiral of the economic crisis turns, the repressive state tends to turn slightly belated along with it against protest at the working place, in education, on the streets, against the destruction of the environment and for a revolutionary alternative to capitalism. For the various forms and positions of this resistance in general and especially against revolutionary organizations the repressive systems answers with different means. The international attacks which are partly coordinated have one thing in common: with the criminalization of militants they aim against the construction of international class-solidarity and concrete political projects in the different countries.

If the capitalist crisis and the politics of cutbacks, which accompany the crisis, generates a resistance; if this resistance is confronted by repression, then the repression must produce a solidarity which understands itself as part of the anti-capitalist struggle in its widest and most radical sense. It is in this struggle that the RHI places itself. International class-solidarity is not only a question of morality and self-defense, it is also a weapon against the organs of domination and exploitation of the capital.

In September the process against Andi (member of the international secretariat of the RHI) will take place in Bellinzona (Switzerland). Also in autumn the meeting in Brussels will take place which will decide whether a process will be held against Abdallah, Bertrand, Constant and Wahoub (the three members of the Red Help in Belgium), while in Spain the militants of the RHI Erlantz, Fernando, Manuel, Jose and Carlos await the date of their trial.

Let us defend the militants of the RHI in Switzerland, Belgium and Spain!
Let us construct international class-solidarity!
Let us construct the Red Help International!
Commission for a Red Help International (Brussels-Zürich), August 2011

torsdag 15 september 2011

Läs de indiska maoisternas dokument!

Det är många som hävdar att de vet vad kamraterna i Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) faktiskt står för. Eftersom det finns ett relativt stort antal dokument från partiet som är tillgängliga så borde det logiska vara att de som är intresserade av kamraternas kamp faktiskt läser vad kamraterna skriver. Men det är naturligtivs bekvämmare att någon annan berättar det för en. Nedan ett kort utdrag ur två av IKP (M)´s grunddokument. Läs dom och de andra grundläggande partidokumenten. Så blir det lite svårare att för folk med andra politiska motiv att framställa det som om de talar för kamraterna.

"The unfolding of revolutionary struggles by the proletariat in the advanced capitalist countries will be of great significance in the worldwide militant people’s struggle against imperialism. Genuine proletarian parties based on MLM have already emerged, and are emerging, in several capitalist countries and it is certain that these parties and the working class parties in the oppressed countries that are spearheading the revolutionary struggles against imperialism and local reaction will unite and also forge a worldwide united front against imperialism and their lackeys."


(“Party Programme”, by the Central Committee (Provisional) of the CPI(Maoist), Sept. 21, 2004.)

"Com. Mao taught that the communist party plays the primary and vanguard role in all matters before, during and after the revolution in leading the proletariat and the masses in the historic struggle leading toward communism."


(“Hold High the Bright Red Banner of Marxism-Leninism-Maoism”, by the Central Committee (P) of the CPI(Maoist), Sept. 21, 2004.)

onsdag 14 september 2011

Svenska hökar och 46 miljoner fattiga i Förenta Staterna

Läs den här texten. Den visar hur en väldigt stor del av den svenska befolkningen reservationslöst ställer upp på den svenska imperialismens krigspolitk. Självklart ska alla opinionsundersökningar tas med en väldigt stor nypa salt, men det finns i det här fallt ingen orsak att tvivla på slutsatserna som presenteras.

"Svenskarna har blivit ett folk av hökar och uppvisar det största stödet för den internationella militära aktionen i Libyen (69 procent) och toppar också när det gäller stöd för att störta Gaddafi (79 procent). Det finns också en optimism om vad som kan uppnås. 59 procent – högst bland de länder som omfattas i mätningen - ser ljust på möjligheterna att stabilisera läget i Libyen. Svenskarna är också mest positiva till den egna regeringens Libyenpolitik (65 procent).


Alla illusioner om att det skulle finnas något som helst positivt över "svenskheten" måste överges och bekämpas.

Samtidigt så läser vi idag ännu en bekräftelse på hur djup krisen är i Förenta Staterna. Notera att "Tröskeln för fattigdom ligger för en tvåbarnsfamilj på 22.000 dollar, ungefär 147.000 kronor."! Dvs, långt under svensk socialbidragsnivå. Som vanligt ingår inte alla miljoner "papperslösa", som i regel lever under långt sämre förhållanden, i undersökningen.

tisdag 13 september 2011

Avslöjande om den svenska staten

Här kan ni läsa en mycket avslöjande text av Kerstin Lundell. Det är uppenbart att Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade därför att svenska imperialisters intressen ska skyddas. Den svenska staten är imperialisternas stat, inte "medborgarnas". Fallet med de fänglsade journalisterna visar på ett tydligt sätt statens klasskarraktär, vilka intressen de verkligen skyddar. Redan från början har vi påtalat nödvändigheten av att inte lita på borgarstaten. Kampanjen för att få journalisterna frigivna är i förlängningen ett kampanj mot den svenska imperialismen själv. Bildt, oavsett hur avskyvärd han är som person, är i sig inte problemet. Staters politik dikteras inte av enskillda personers intressen, utan av klassers. Utan tvekan hade en socialdemokratisk regering agerat på samma skandalösa sätt som den moderatledda. Endast kraftfulla folkliga protester kan ge resultat, från borgarstaten kan vi inte förvänta annat än att den agerar i enlighet med imperialismens intressen.

måndag 12 september 2011

Orsaken till varför staten inte gör något för journalisterna?

När man läser den här artiklen ser det ut som om det finns verkligt "goda skäl" till varför den svenska staten inte anstränger sig för att, de i Etiopien fängslade, journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ska friges. Ingen, utom de som vill bli lurade, kan tro på de svenska imperialisternas lögner. Endast genom att göra det politiska priset för dem tillräckligt högt för deras vidriga hantering av fallet med de båda journalisterna kan vi bidra till deras frigivning.

lördag 10 september 2011

Översättning av en artikel av Lenin



Som vi vid ett antal tillfällen påtalat uppskattar vi i allra högsta grad bidrag från våra läsare. Nyheter, kommentarer, musiktips, med mera, är varmt välkomna. Eftersom vi under den tid som bloggen existerat lyckats skaffa oss en stabil läsarkrets spridd över hela landet, tror vi att bloggen kan vara ett medium för de kamrater som vill nå ut med ett budskap till de människor i Sverige som är intresserad av en konsekvent revolutionär politik i den proletära internationalismens och den stridbara antiimperialismens tecken. Med detta sagt, är det med glädje som vi idag kan presentera en översättning som en av våra läsare gjort av en artikel av Lenin. Kamraten har översatt texten från engelska och vi har korrigerat vissa mindre språkliga fel. Vi har dock inte gjort en korrektur läsning med det engelska originalet i hand. Möjligtvis ingår texten i SSIU, men vi har för tillfället inte tillgång till dessa och kan därför inte säga huruvida det sedan tidigare föreligger en officiell svensk översättning. Hursomhelst är textens publicering för viktig för att den ska fördröjas och vi hoppas att våra övriga läsare gör oss uppmärksamma på om det finns några viktigare översättningsfel i texten.

...

[Översatt från engelska utifrån Lenin Collected Works, band 10, Progress Publishers, 1965, Moskva]

Den nuvarande situationen i Ryssland och arbetarpartiets taktik

Det Ryska Socialdemokratiska Partiet går igenom en mycket svår tid. Undantagstillstånd, skjutningar och prygel, överfyllda fängelser, ett proletariat som är utmattat av svält, kaos i organisationen, förvärrad av förstörelsen av många av de klandestina centren och av bristen på legala sådana, och sist den kontrovers angående taktiken, vilken sammanfaller med den svåra uppgiften att återupprätta partienheten, skapar ofrånkomligen allt samman en viss oreda bland partistyrkorna.

Den formella vägen ut ur denna oreda är sammankallandet av partiets enhetskongress, och det är vår djupaste övertygelse att partiarbetarna bör göra sitt yttersta för att skynda på detta möte. Men, medan arbetet med att sammankalla kongressen fortsätter, så måste vi uppmärksamma alla, och verkligt seriöst diskutera, den extremt viktiga frågan om de mer djupliggande orsakerna till oredan. Strängt taget, frågan om att bojkotta Statsduman är bara en liten del av den stora frågan om att revidera partiets hela taktik. Och denna fråga, i sin tur, är bara en liten del av den stora frågan om den nuvarande situationen i Ryssland och det nuvarande ögonblickets betydelse i den ryska revolutionens historia.

Vi kan se två taktiska linjer, vilka uppkommer av två olika värderingar av det nuvarande ögonblicket. Vissa (se, t.ex. Lenins artikel i Molodaya Rossiya) anser att undertryckandet av upproret i Moskva och på andra ställen bara förbereder jordmånen och förhållandena för en annan, mer beslutsam, väpnad kamp. De ser det nuvarande ögonblickets verkliga betydelse i skingrandet av konstitutionella illusioner. De ser på de två storslagna revolutionsmånaderna (november och december) som en period under vilken den fredliga generalstrejken växte över i ett hela folkets väpnade uppror. Möjligheten av ett sådant uppror har bevisats; rörelsen har rests till ett högre plan; de breda massorna har tillägnat sig den nödvändiga praktiska kunskapen för framtida upprors segerrika genomförande; fredliga strejker har spelat ut sin roll. Denna erfarenhet måste samlas mycket noggrant; proletariatet måste få en möjlighet att återhämta sig; alla konstitutionella illusioner och alla idéer på att delta i Duman måste förkastas med eftertryck. Vi måste mer uthålligt och tålmodigt förbereda för ett nytt uppror och etablera närmare förbindelser med bondeorganisationerna, vilka med all sannolikhet kommer att resa sig i än större styrka framåt våren.



Andra värderar situationen annorlunda. Kamrat Plechanov har i nr 3 och nr 4 av sin Dnevnik formulerat denna andra värdering av läget mer konsekvent än någon annan, dock har han tyvärr inte på alla ställen fullt ut lagt fram sina idéer.

”Den politiska strejken, som började olägligt,” säger kamrat Plechanov, ”resulterade i 'väpnade uppror i Moskva , Rostov och på andra platser. Proletariatets styrka visade sig otillräcklig för seger. Det var inte svårt att förutse det. Och därför var det fel att resa vapen.” Den praktiska uppgiften för de klassmedvetna elementen av arbetarklassrörelsen ” är att peka ut proletariatets misstag för dem, och att förklara för dem hur riskfyllt det spel är som kallas väpnat uppror” Plechanov förnekar inte att han vill bromsa rörelsen. Han erinrar att Marx, sex månader innan Kommunen, varnade Parisproletariatet för alltför tidiga utbrott. ”Livets fakta har visat, ”säger Plechanov, ”att den taktik som vårt parti har följt under de senaste månaderna har varit osund. Med risk för fortsatta nederlag måste vi lära oss att införa nya taktiker” … ”Huvudsaken är att omedelbart lägga mycket större uppmärksamhet på arbetarnas fackföreningsrörelse”... ”Ett väldigt stort antal av våra kamrater har börjat gå upp i idén om det väpnade upproret i den grad att de inte kan lägga någon seriös uppmärksamhet på frågan om att hjälpa fackföreningsrörelsen”... Vi måste värna om stödet från de icke-proletära partierna och inte stöta bort dem med taktlösa aktioner.” Alldeles självklart ställer sig Plechanov också mot bojkotten av Duman (utan att säga om han är för ett deltagande i Duman, eller för att väljarna ska bilda ”revolutionära lokala självstyrelseorgan”, Menchevikernas älsklingsidé) ”Valagitationen i landsbygdsdistrikten kommer på ett skarpt sätt att ta upp jordfrågan”. Konfiskering av jorden har godkänts av båda sektioner av vårt parti och ”det är nu hög tid att sätta sina resolutioner i verket”.
Sådana är Plechanovs åsikter, som vi har lagt fram nästan helt som författaren själv formulerade dem i sin Dnevnik.

Vi hoppas att denna genomgång har övertygat läsaren om att frågan om taktiken i förhållande till Duman bara är en del av den allmänna frågan om taktiken, som i sin tur är underordnad frågan om hur det nuvarande momentet som helhet skall bedömas. Rötterna till meningsskiljaktigheterna angående taktiken kan sammanfattas med följande. Vissa säger att det är fel att ta upp vapen och betonar att riskerna med ett uppror förklaras och att tyngdpunkten flyttas till fackföreningsrörelsen. Både de andra och tredje strejkvågorna och upproret var misstag. Andra säger att det var nödvändigt att ta upp vapen, för annars skulle inte rörelsen ha höjt sig till ett högre plan, den skulle inte ha fått de nödvändiga praktiska erfarenheterna av uppror och inte heller frigjort sig från den fredliga strejkens trånga skrankor, vilken hade spelat ut sin roll som ett vapen i kampen. Så för vissa har frågan om upproret lagts på hyllan, åtminstone tills en ny situation uppkommer som tvingar oss att åter revidera taktiken. Den logiska slutsatsen av detta blir ofrånkomligen att vi måste anpassa oss till ”konstitutionen” (delta i Duman och arbeta kraftfullt i fackföreningsrörelsen). För andra, å andra sidan, så är det nu frågan om upproret kommer i främsta rummet, på grundval av de praktiska erfarenheter som har förvärvats, vilka har visat att det är helt möjligt att strida mot reguljära trupper, och som har föreslagit som omedelbar uppgift ett mer bevarande och mer tålmodigt förberedande för nästa utbrott, därav slagordet ”Bort med konstitutionella illusioner!”, och att ställa uppgiften med den legala fackföreningsrörelsen på en mer blygsam, och i vart fall inte på en ”huvudsaklig” plats.

Det är en självklarhet att vi måste bedöma tvistefrågan i ljuset av den nuvarande objektiva situationen och av en bedömning av de samhälliga krafterna, inte utifrån en önskan om någon viss handlingsplan. Vi tycker att Plechanovs åsikter är felaktiga. Hans bedömning av Moskvaupproret, sammanfattad i orden ”det var fel att ta upp vapen”, är extremt ensidig. Att lägga frågan om upproret på hyllan betyder att erkänna att den revolutionära perioden nått sitt slut och att en ”konstitutionell” period för den demokratiska revolutionen har inletts, vilket innebär att placera undertryckandet av Decemberupproren i Ryssland i samma fack som undertryckandet av upproren i Tyskland 1849. Självfallet är det inte omöjlighet för vår revolution att sluta på detta sätt och i ljuset av det nuvarande läget, när reaktionen håller på att bli hämningslös, är det ganska lätt att dra slutsatsen att ett sådant slut redan har inträffat. Det finns heller inte några tvivel om att det är mer tillrådligt att helt överge upprorsidén, om de objektiva förhållandena har gjort det omöjligt, än att slösa våra styrkor på nya och fruktlösa försök.

Men det skulle innebära att göra en alltför hastig allmän slutsats om sakernas tillstånd i det nuvarande momentet och upphöja det till lag för hela perioden. Har vi inte sett reaktionen rasa med hela sin vrede efter nära nog varje viktigt framsteg för vår revolution? Och har inte rörelsen rest sig igen, gång på gång, med mäktigare styrka trots reaktionen? Aristokratin har inte gått med på, trots de obönhörliga kraven, på någon enda samhällig utveckling, tvärtom, den går bakåt, och framkallar nu protester även från bourgeoisien, vilken välkomnade undertryckandet av upproret. Styrkan hos de revolutionära klasserna, arbetarna och bönderna, är långt ifrån uttömd. Den ekonomiska krisen och den finansiella oredan växer och blir alltmer tillspetsad, snarare än att avta. Sannolikheten för ett nytt utbrott, t.o.m. nu när det första upproret ännu inte har krossats helt, erkänns t.o.m. av den ”laglydiga” borgarpressen, vilken definitivt är fientliga gentemot uppror. Dumans farsartade karaktär framgår alltmer tydligt och hopplösheten i att Partiet skulle försöka delta i den blir alltmer obestridlig.






Det skulle vara en kortsiktig slavisk passivitet i den nuvarande situationen om vi lade frågan om upproret på hyllan i dessa omständigheter. Se hur Plechanov säger emot sig själv när han, å ena sidan starkt förordar att vi ska realisera resolutionerna angående agitation bland bönderna för jordkonfiskering, och, å andra sidan, varnar oss för att stöta bort oppositionspartierna genom taktlösa aktioner, och ”drömmer” om att jordfrågan ska ställas ”på sin spets” under valagitationen på landsbygden. Man kan säga säkert att de liberala jordägarna kommer att förlåta miljoner med ”taktlösa” aktioner, men de kommer aldrig att förlåta dig för att förorda jordens konfiskering. Det är alltså ingen konstigt att också Kadetterna är för att undertrycka bonderevolter med hjälp av trupper, med förbehållet att de, och inte byråkratin, ska ha befälet över trupperna (se prins Dolgorukovs artikel i Pravo). Vi kan vara helt säkra på att jordfrågan aldrig kommer att komma till sin spets lika tydligt i valagitation som den kom, som den kommer för närvarande, och som den kommer att komma utanför Duman och utanför valen genomförda med hjälp av polisen.

Vi har helt och hållet accepterat slagordet om jordkonfiskeringar. Men slagordet är bara ett ihåligt eko om det inte innebär seger i väpnat uppror, för bönderna möter nu inte bara reguljära trupper utan också legoknektar inhyrda av godsherrarna. När vi predikar konfiskering av jorden, kallar vi faktiskt bönderna att göra uppror. Och om vi inte vill hänge oss åt revolutionistisk frasmakeri, har vi då rätten att göra detta om vi inte kan räkna med resningar i städerna, med att arbetarna stödjer bönderna? Det skulle vara ett grymt hån om bönderna reser sig som en man för att konfiskera jorden och arbetarna skulle erbjuda dem samarbete med fackföreningar under polisförmyndarskap, istället för samarbete med stridande organisationer.

Vi har verkligen ingen grund för att lägga frågan om upproret på hyllan. Vi måste anpassa vår partitaktik för att passa det nuvarande reaktionsmomentet. Vi kan inte, och vi får inte, ge upp hoppet om att slutligen sammansmälta de tre separata upprorsströmmarna – arbetarnas, böndernas och den militära – till ett enda segerrikt uppror. Vi måste förbereda för detta, självklart utan att avstå från några ”lagliga” medel för att utvidga vår propaganda, agitation och organisation, men utan att hysa några illusioner om hållbarheten och vikten av dessa medel. Vi måste samla erfarenheterna från Moskva-, Donets-, Rostov- och andra uppror och sprida kunskapen om dem vitt och brett; vi måste på ett bevarande och tålmodigt sätt förbereda nya stridsstyrkor; träna och stålsätta dem i en serie av stridande gerillaoperationer. Det nya utbrottet kanske inte kommer under våren, men det närmar sig, och med all sannolikhet är det inte långt borta. Vi måste möta det beväpnade, på ett militärt sätt, och förberedda för bestämda offensiva operationer.



Vi kommer här att göra en utvikning om stridsgruppernas gerillaoperationer. Vi anser att det är fel att likställa dessa operationer med den gamla typen av terrorism. Terrorismen bestod av hämndaktioner mot individer. Terrorismen var sammansvärjningar av grupper av intellektuella. Terrorismen reflekterade på intet sätt stämningarna bland massorna. Terrorismen tjänade aldrig till att träna upp stridande ledare ur massorna. Terrorismen var resultatet – och också symtomet och åtföljaren – av bristen på tro på upproret, och av frånvaron av förutsättningar för uppror.

Gerillaoperationer är inte hämndaktioner utan militära aktioner. De påminner lika lite om äventyrligheter som hemsökandet av fiendens bakre led med räder av jägare påminner om dödandet av en individ i en duell eller genom mord. Gerillaoperationer genomförda av stridsgrupper – vilka har bildats för länge sedan av båda fraktionerna av socialdemokratin i alla rörelsens viktiga center och som består huvudsakligen av arbetare – reflekterar tveklöst, klart och direkt massornas stämningar.

Gerillaoperationer av stridsgrupperna tränar direkt stridande ledare ur massorna. Dagens gerillaoperationer av stridsgrupperna härrör inte ur en brist på tro på upproret, och genomförs inte för att uppror är omöjligt; tvärtom är de väsentliga komponenter i det pågående upproret. Självklart kan man i alla saker och alltid göra misstag: för tidiga och onödiga upprorsförsök är möjliga; så ock övernitiskhet och excesser, vilket alltid och definitivt är skadligt, och kan skada även den bästa taktik. Men faktum är att i de flesta rent ryska center har vi hittills lidit av den andra ytterligheten, d.v.s. bristande initiativ bland våra stridsgrupper, brist på stridserfarenhet, och bristande beslutsamhet i deras aktiviteter. I denna aspekt har vi överträffats av Kaukasus, Polen och de baltiska provinserna, alltså de center där rörelsen har lämnat den gamla terrorismen längst bakom sig, där förberedelserna för upproret har gjorts bäst, och där den proletära kampen klart och mest livligt har en masskaraktär.

Vi måste hinna ifatt dessa center. Vi får inte hålla tillbaka utan sporra stridsgrupperna till gerillaoperationer om vi vill förbereda upproret annat än i ord, och om vi erkänner att proletariatet på allvar är redo för uppror.
Den ryska revolutionen började med petitioner till tsaren för frihet. Skjutningar, reaktion och Trepovism krossade inte utan gav syre till rörelsens flammor. Revolutionen tog ett andra steg framåt. Den tvingade med kraft tsaren att erkänna friheten. Den försvarade friheten med vapen i hand. Den lyckades inte vid det första försöket. Skjutningar, reaktion och Dubasovism kan inte krossa rörelsen, de kommer att ge syre åt flammorna. Det som sker inför oss är det tredje steget, vilket kommer att avgöra utgången av revolutionen: det revolutionära folkets kamp för en makt som verkligen kommer att introducera frihet. I denna kamp, måste vi räkna med stödet från de demokratiskt-revolutionära partierna och inte från oppositionspartierna. Sida vid sida med det socialistiska proletariatet kommer de demokratiska och revolutionära bönderna att marschera. Det kommer att bli en storslagen och mödosam kamp, en kamp för slutförandet av, för den fullständiga segern för, den demokratiska revolutionen. Men alla tecken nu visar på att en sådan kamp närmar sig genom händelsernas förlopp. Låt oss försäkra oss om att den nya vågen finner det ryska proletariatet med en ny nivå av stridsberedskap.

fredag 9 september 2011

Nästan 20% arbetslösa i Förenta Staterna




Nedan ett utdrag ur en artikel som ger viktiga upplysningar om massornas verkliga läge i Förenta Staterna. Det man ska hålla i åtanke när man läser texten är att artikelförfattaren i sina beräkningar överhuvudtaget inte tar med i beräkningen den situation som miljoner och åter miljoner "papperslösa" invandrare lever under.


"In all, if you add up the 14.6 million people officially counted as unemployed, the 5.9 million who have given up trying to find a job, and the 8.5 million who are working part-time involuntarily, that gives us 30 million people who are desperate.

Remember, there are 310 million Americans, but many of them are under 18 or are in college or the military, are too disabled to work, or are over 65 and are no longer in the labor force. So that means that actually there are only 153 million in the labor force, so the real unemployment rate is is 19.6 percent, or approximately one in five working-age Americans.

No wonder that Gallup also found that 30 percent of Americans say that they are worried about becoming unemployed themselves. Remember, those worried people are folks who are still working, so they’re on top of the 20 percent who don’t have to worry about losing jobs because they are already out of work.

In other words, 50 percent of us are either out of work or worried about becoming jobless."

torsdag 8 september 2011

Så gör kurder




I vanliga fall när framstegsvänliga organisationer i Europa genomför lite större aktiviteter brukar det på sin höjd komma något (eller några om det rör sig om turkiska kamrater) tusental personer. Organistörerna för sådana aktiveter hyr då gymnastiksalar eller kanske någon aula. Så gör inte kurderna som stödjer PKK. De hyr en fotbollstadion.

Den 19 internationella kurdiska kulturfestivalen hölls den 3 september på 1. FC Kölns hemmaarena. Enligt arrangörerna deltog över 55.000 personer under dagen. Utöver de rent kulturella aktiviteterna hölls tal av olika organisationer och personligheter som alla gav sin syn på det kurdiska folkets situation. Dagens höjdpunkt var ett tal från en PKK-ledare som visades på stadions storbildsskärmar. Vi lägger upp videon så att våra läsare kan skaffa sig en egen uppfattning om den mobiliseringspotential som den kurdiska nationaliströrelsen har i Europa. I Sverige kommer det Kurdiska Rådet hålla sin 13:e Kulturfestival i Skandinavien på Solnahallen i Stockholm lördagen den 17 september.

onsdag 7 september 2011

Agera NU till försvar för Schibbye och Persson!

Det kommer nya uppgifter i fallet med de i Etiopien fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Den etiopiska regimen framhärdar i sina falska påståenden om att journalisterna skulle vara inblandade i "terroristverksamhet" och den svenska imperialiststaten spelar oskyldig. Att de svenska imperialisterna inte har ett intresse av att de fänglsade journalisterna släpps fri så snabbt som möjligt har blivit uppenbart. De båda har gjort sitt jobb - till skillnad för alla de dilettanter som kallar sig för journalister men som inte är något annat än de härskandes drängar - och spriddit viktig information. Det gillar inte dee härskande i Sverige och det är helt uppenbart att imperialisterna inte har något emot att de sitter fängslade en tid. Tydligen ska de få lära sig en läxa. Alla som är intresserade av verklig yttrandefrihet måste agera och skapa en sådan opinion att det politiska priset för imperialisterna blir för högt om de fortsätter med sin nuvarnade politik i fallet. En annan konkret sak som man kan, och bör göra, är att stödja den insamling som Reportrar utan gränser och Journalistförbundet dragit igång för att täcka de adkvoaktkostnader som den svenska staten vägrar stå för.

måndag 5 september 2011

För att förstå Teng

Vid flera tillfällen har vi fått frågor om hur de kunde komma sig att Kina växlade färg, hur landet förvandlades från en bastion för världsrevolutionen till en socialimpieralistisk makt. Vi lägger idag upp en artikel som vi hoppas kan bidra till förståelsen av hur personer av Tengs typ kunde få framträdande roller inom KKP.

"The deepening of the revolutionary mass debate has raised a number of thought-provoking questions: Why is it that some people who were revolutionaries in the period of the new-democratic revolution have become capitalist-roaders in the period of the socialist revolution? Why does the capitalist-reader who refuses to mend his ways deny the existence of classes, class contradictions and class struggle in socialist society, oppose taking class struggle as the key link and run counter to the basic line formulated by Chairman Mao for our Party?"
(Peking Review, #13, March 26, 1976)

fredag 2 september 2011

Läs "El Pueblo"!



Vi har inte skrivit om våra favoritchilenare på ett tag, men nu är det dags igen. Kamraterna publicerar numera en tidning som heter "El Pueblo" ("Folket" på svenska). Med tanke på de växande folkprotesterna i Chile är innehållet högintressant. Vi rekomenderar alla våra spansktalande läsare att ta sig en titt på tidningen och naturligtivs att läsa den flitigt. Vi kommer i mån av tid att försöka översätta texter ur den. För de av er som inte kan spanska lägger vi upp en video, från den senaste tiden studentprotester, som vi hittade genom kamraternas websida - den kan man förstå även om man inte kan ett ord spanska!

torsdag 1 september 2011

Koloss på lerfötter




Man behöver inte vara marxist för att förstå att Förenta Staterna har stora problem. Att frågan inte är "om" utan "när" den idag dominerande imperialistmaktens välde krackelerar är klart.