måndag 31 januari 2011
Med blicken mot stjärnorna
Idag har vi ont om tid, så vi tipsar om ett gäng som uppenbarligen har all tid i världen. Här kan ni läsa intressanta texter om kommunismen i rymden, "allmänfilosofi" och annat. Tur att det finns folk som har tid för sådant i dagens läge. Vi har det tyvärr inte.
fredag 28 januari 2011
En viktig fråga
Upproret i Egypten tilltar i kraft och även i andra arabiska länder förekommer protester. Att folket vi ha revolution är den viktigaste slutsatsen. Det som är skrämmande uppenbart är avsaknanden av verkligt revolutionära partier som kan leda massorna till en verklig revolution. Mycket tyder på att den folkliga resningen endast kommer att leda till att ett korrupt utsugargäng byts ut mot ett annat.
Den viktigaste frågan i bedömningen av de olika krafterna som är i spel i nuläget är dessas förhållande till imperialistmakterna. Varje kraft som inte reser frågan om kampen mot den imperialistiska dominiansen, kommer att leda folkets kamp för revolution till nederlag. Nedan ett par länkar som är intressanta.
Här finns en intressant kommentar av Hans Isaksson.
Här finns ett uttalande av Jose Maria Sison (grundare av Filippinernas Kommunistiska Parti) som är ordförande för International League of Peoples’ Struggle (engelska).
Här finns en länk till den tunisiska fackföreningsrörelsen Union Générale Tunisienne du Travail (engelska).
Här finns en länk till det revisionistiska "Egyptens Kommunistiska Parti" (arabiska "googleöversätt).
Här finns en länk till den reaktionära organisationen Muslimska Brödraskapet (engelska)
Den viktigaste frågan i bedömningen av de olika krafterna som är i spel i nuläget är dessas förhållande till imperialistmakterna. Varje kraft som inte reser frågan om kampen mot den imperialistiska dominiansen, kommer att leda folkets kamp för revolution till nederlag. Nedan ett par länkar som är intressanta.
Här finns en intressant kommentar av Hans Isaksson.
Här finns ett uttalande av Jose Maria Sison (grundare av Filippinernas Kommunistiska Parti) som är ordförande för International League of Peoples’ Struggle (engelska).
Här finns en länk till den tunisiska fackföreningsrörelsen Union Générale Tunisienne du Travail (engelska).
Här finns en länk till det revisionistiska "Egyptens Kommunistiska Parti" (arabiska "googleöversätt).
Här finns en länk till den reaktionära organisationen Muslimska Brödraskapet (engelska)
torsdag 27 januari 2011
Tre texter om Tunisien
Idag läger vi upp länkar till tre texter som kan vara matnyttiga för att förstå händelserna i Tunisien. De arabiska folken utvecklar sina protester och vi tror att det är viktigt att förstå de krafter som är inblandade. Händelserna har redan fått stor återverkan. Att imperialisterna snabb fiskar fram lämpliga ersättare till de marionetter som störtas är uppenbart.
Här finns en intressant artikel om den tunisiska regimens förhållande till Internationella Valutafonden (engelska).
Här (tyska, engelska) finns en text om hur det - hoxistiska - partiet "Tunisiens Kommunistiska Arbetarparti" bildat en gemmensam front med andra krafter.
Här finns en artikel av svenska syndikalister som - föga förvånande - framhäver det existerande fackföreningarnas roll (svenska).
Här finns en intressant artikel om den tunisiska regimens förhållande till Internationella Valutafonden (engelska).
Här (tyska, engelska) finns en text om hur det - hoxistiska - partiet "Tunisiens Kommunistiska Arbetarparti" bildat en gemmensam front med andra krafter.
Här finns en artikel av svenska syndikalister som - föga förvånande - framhäver det existerande fackföreningarnas roll (svenska).
onsdag 26 januari 2011
Läsarartikel: Massans Makt
Vårt blogginlägg från i söndags har väckt en del debatt och vi har fått kommentarer från olika håll. En av våra läsare skickade in nedanstående kommentar och en text av Axel Danielsson. Bland kommentarerna vi fått finns det de som spinner vidare på olika aspekter av vårt blogginlägg, vi kommer längre fram i mån av tid besvara dessa här.
Axel Danieslsson: Massans makt, den 5 juni 1890:
De senaste åren har proletärungdom utkämpat strider med borgarstatens våldsapparat bl.a. på följande platser:
STOCKHOLM
-Rinkeby
-Tensta
-Vårby
-Fittja
SÖDERTÄLJE
-Ronna
GÖTEBORG
-Tynnered
-Biskopsgården
-Backa
-Partille
-Angered
-Kungälv
UPPSALA
-Gottsunda
-Stenhagen
-Gränby
MALMÖ
-Rosengård
TROLLHÄTTAN
-Kronogården
FALKENBERG
-Falkagård
JÖNKÖPING
-Centrum
LANDSKRONA
-Stormning av socialförvaltningen
KRISTIANSTAD
-Charlottenberg
Det är svårt att tro att dessa strider är ett uttryck för "enstaka opponerande våldsmän".
Axel Danieslsson: Massans makt, den 5 juni 1890:
Man vet icke vad massan är, förrän man sett en gatukravall. Och det man kallar jäsning, har man ingen aningen om, innan man hör jäsningen mumla och sjuda omkring en brutal polismakt, som slår åt alla håll, arresterar och skriker och det oaktat ej förmår tysta detta dova, ödesdigra knot, vilket i ett enda ögonblick kan förvandla sig i vilt rytande.
Massan, pöbeln, dräggen, man må man kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ. Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och batongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting har att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt -må vi befria oss från gamla fördomar och ta hatten av för dem! De synas icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. Och är äro de så dåliga som spetsborgaren gärna tror? Vi, som tryckt deras händer i mörka bakgator och sett dem i de svarta ögonen, kunna ej tro på deras onda natur. De äro tillgängliga för alla mänskliga känslor och kunna mer än skolade socialister gripas av entusiasm för ett högt mål. Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelser, så ser det ej snyggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror. Dessa oorganiserade, okända, ovänliga kunna dock behärskas av ett ord, en lösen, fullkomligare än de organiserade. För en Marat som i källarvalv och svalt för att slippa sälja sig, gingo de i döden. Och de äro alldeles lika i Malmö som i Paris.
tisdag 25 januari 2011
Om nyheterna från Tunisien
Den senaste tidens nyheter från Tunisien har vi försökt följa något så när ingående. Att det är en rabiat antikommunistisk regim som, åtminstone delvis, störtats är klart, likaså att folkets massor söker en fullständig förändring av de rådande förhållandena. Massornas kamp i Tunisien kan i det sammanhanget endast ses som ett uttryck för folkens vilja till revolution. Men, vi har tills dags dato inte funnit någon verkligt genomträngande marxistisk analys av vilka krafter det är som faktiskt är inblandande. Vilka partier och organisationer som driver på utvecklingen och, vilket är synnerligen viktigt, hur dessa förhåller sig till imperialismen. Att sedan upproret inte är begränsat till Tunisien göt naturligtivs det hela än viktigare.
Det fanns åtminstone fram till början av 1990-talet en verkligt revolutionär organisation i Tunisien, men vad som hände med den är oklart. Mycket tyder på att den blev i närmast utrotad av reaktionen. Här finner ni en artikel skriven av kamraterna 1990. Huruvida denna grupp är en fortsättning på den tidigare existerande organisationen vet vi inte. Vi har endast kunna försökt kunna klura ut vad de skriver med hjälp av en vanlig google-översättning, och sådana är som bekant inte särskillt tillförlitliga.
Vi har kunnat disskutera det hela med några arabisktalande vänner, även med personer med ursprung i Tunisien, men har inte fått verklig klarhet. Inte heller PLFPs uttalande är särskilt informativt. Förhoppningsvis kommer om inte annat våra marockanska kamrater, vilka borde var insatta i frågan, snart med någon form av uttalande. Vi kommer fortsätta följa händelserna och om någon av våra läsare har relevant information så hoppas vi att de skickar in det till oss så vi kan publicera den. Nedan en kommentar som vi mottagit från AWTWs nyhetstjänst. Vi publicerar den till viss del i brist på annat, men texten belyser en del intressanta aspekter.
...
From A World to Win News Service:
The good news from Tunisia
January 17, 2011. A World to Win News Service. In a world sorely in need of good news and a Middle East that has seemed to be getting darker, a ray of light has broken through in Tunisia.
Instead of accepting being pressed down and passive, the masses of people seized the initiative and toppled a hated head of state who had long administered the country for the benefit of France, the other European powers and the U.S., a man who was backed by all of them until the very end. While the Tunisian events are not like, for instance, Iraq and Afghanistan, where the U.S. has suffered serious military setbacks, this is a movement where no reactionaries have hegemony, at least so far.
This is rare in today's world where imperialists and Islamic reactionaries too often monopolize the political stage. These events have brought hope not only to Tunisians but millions of other people sick of the unbearable status quo crushing the region and the globe.
For this reason Tunisians face a very difficult situation as the enforcers of today's world order and their present and possible future Tunisian underlings and allies maneuver to stuff the genie—the people—back into the bottle.
In less than a month events moved at such a dizzying pace that each day brought about new and unexpected situations. The cork began to loosen last December 17 in the town of Sidi Bouzid. The police confiscated the fruit and vegetables Mohamed Bouazizi, a 26-year-old unemployed university graduate, was selling in the street. When his efforts to protest through legal channels went unheeded, he set fire to himself in front of local government offices. Security forces attacked demonstrating local students who put the blame for the young man's death on the regime.
This resonated deeply in a society where the schools have been churning out large numbers of graduates who seldom find a place in an economy subordinated to foreign investment, particularly tourism and low-wage garment and footwear manufacture for export. At first the protest movement was strongest in towns in the country's disadvantaged central and western regions. By late December thousands of people in the capital and other coastal cities demonstrated in support of the youth in Sidi Bouzid. The demand for jobs quickly went over to a movement to topple the regime.
The movement drew in the educated classes—a strike by 95 percent of the country's lawyers and a demonstration by hundreds of them in front of the government palace in Tunis January 6 gave it impetus. But it also involved much of Tunisian society, including various classes, with little political differentiation. In January, especially during the second week, the protests became more confrontational. Demonstrators set up barricades and fought back against the security forces. In the working class Tunis suburb of Ettadhamen-Mnihla people attacked government buildings. Their chant, "We are not afraid, we are not afraid, we are afraid only of god," revealed both a new mood of daring and determination and the persistence of traditional thinking. For the first time the army was deployed in several cities. Many dozens of people were killed in clashes with the police over the next days.
After first dismissing the crowds as "terrorists," President Zine el Abidine Ben Ali began to try to save his regime by offering them concessions. He visited the hospital room of the dying young man who had immolated himself. On January 12 he sacked the Interior Minister, claiming that orders for shooting people at Bouazizi's funeral and other demonstrators had been issued behind his back. The next day he promised not to run again in the 2014 elections. But the protests only became more defiant. On January 14 he fled, reportedly after the army chief of staff advised—or told—him to go.
As his last act, Ben Ali told a long-time loyal henchman, his prime minister Mohamed Ghannouchi, to replace him as head of state. This was not acceptable to the protesters. In a desperate attempt to cover the new government with the cloak of the rule of law, the courts declared that the speaker of parliament, the Ben Ali henchman Fouad Mebazaa, should become head of state, according to the constitution that Ben Ali had put in place. Mebazaa turned around and made the ex-prime minister the new prime minister.
As things now stand, the situation is complicated. The police and armed militia that were Ben Ali's personal gang have been using their guns to cash in on their loyal service by looting. Their rear-guard action, including sniper fire on crowds, has had a (perhaps intended) political effect. It spurred a popular demand for order—neighborhood self-protection committees sprang up—and helped divide those who now want stability from those still unsatisfied.
Ben Ali had reportedly recruited militia members from among petty criminals, and the police are certainly extortionist thugs at best, in addition to their role as the main force imposing repression and torture. The army has arrested the former Interior Minister and Ben Ali's head of security, accusing them of fomenting violence to prolong political instability.
At the same time the army is also trying to make the people back down. While armed forces units were briefly withdrawn from the streets just prior to Ben Ali's abdication and flight, reportedly because they did not want to use their tanks and armored cars against the crowds, they have moved back in force. On January 17 came the announcement of a "unity government" in which the six key portfolios went to seasoned members of the ruling party and three other senior ministerial positions were given to opposition parties legal under Ben Ali. Several thousand people, including many trade union members, gathered in front of the Interior Ministry to chant that this new government did not meet the people's aspirations. They were attacked with clubs, water cannons, tear gas and warning shots.
Unhappiness in the Western capitals
This joyous explosion of the Tunisian people has brought unhappiness and deep concern to the Western governments. Nowhere is this more true than in France, where President Nicholas Sarkozy called an emergency meeting of his cabinet to plan what to do after the fall of Ben Ali.
As the newspaper Le Monde and other media have abundantly detailed, France supported Ben Ali to the bitter end. (See the Facebook page "Ben Ali Wall of Shame"—more than a third of Tunisia's 10 million people are said to have access to Facebook and Twitter.) Early on in his presidency, in 2008, Sarkozy feted the Tunisian tyrant with a super-delegation featuring Mrs. Sarkozy and seven ministers. IMF head Dominique Strauss-Kahn, who hopes to be the opposition Socialist Party's next presidential candidate, visited to tout Tunisia's economy as a "model for emerging countries." Several French government ministers made statements supporting Ben Ali during his final days. The day before Ben Ali fled, Sarkozy's Interior Minister Michéle Alliot-Marie offered to send French police to "share French skills" and train their Tunisian counterparts in handling "security situations." Although in her statement for French public consumption she added that the police should preserve order and respect democratic rights, the official version of her statement left out this second clause, probably because it might embolden Ben Ali's opponents. In Tunis, people commented that the last thing they needed in fighting a "police state" was French police.
When the fleeing president's private plane approached Paris, Sarkozy apparently gave orders that it not be allowed to land. Members of Ben Ali's family, who had been waiting for him in a luxury hotel at the Euro Disney amusement park, were asked to leave. Finally, it was Saudi Arabia that gave Ben Ali shelter, probably to France's great relief. A leader of the fascist National Front criticized Sarkozy bitterly for betraying a great personal friend and a friend of France.
It could be said that the basic deal that kept Ben Ali in power so long was that France allowed him and especially his wife's family to enrich themselves obscenely as long as he efficiently performed his role as manager of France's Tunisian enterprise—not very different than a bank or other big corporation. In trying to protect France's man, Sarkozy was continuing the policy of all the French presidents of the right and left who came before him.
Tunisia's ties with France are not only financial. In fact other European powers (especially Italy) and the U.S. have also profited from Tunisia's enslavement to the world market and the economic boom under Ben Ali. But there are also political and cultural ties that have made Tunisia particularly pliable to Paris and therefore important to France's regional and global efforts.
France made Tunisia a "protectorate" by invading it in 1881 and ran it directly until 1957. But unlike Algeria, for instance, which France's ruling capitalists considered an integral part of their country so that it had to win its independence through a long and hard-fought war, Tunisia became formally independent without a violent struggle (not unrelated to the war going on in much larger Algeria at the time), and was quickly turned into a neo-colony. Its first president, Habib Bourguiba, was also a close "friend of France" from independence until 1987, when the senile old man was overthrown by his security chief, the military leader Ben Ali.
The U.S. did not see Ben Ali as their man the way France did, but Washington was not far behind in supporting him. The "Tunileaks" (WikiLeaks of cables to the U.S. State Department from the American embassy in Tunis) are very revealing in that regard. A report from the U.S. ambassador spread over a series of cables details the almost surreal degree to which Ben Ali's family used its power to accumulate personal wealth, so much so that "50 percent of the economic elite" are members of his and especially his wife's family. This is seen as making the regime more fragile than it would be with a broader-based ruling class. Yet the ambassador's main complaints center around Ben Ali's failure to support American initiatives that might soften the country's ties with France, particularly in the educational and cultural fields.
The cables make the point that while Tunisia is small and without much regional influence, it is particularly useful to the U.S. in terms of its informal ties with Israel and its refusal to support the Palestinians, even in the purely rhetorical and hypocritical ways dear to some other Arab regimes. The ambassador also expressed appreciation for the regime's westernized trappings (such as its adoption of French family law, including a ban on polygamy) and its apparent success in strangling Islamic fundamentalism. For these reasons, while continuing to express concern for what are seen as the regime's self-inflicted weaknesses, a later cable advises the U.S. State Department to "dial back the public criticism" and continue efforts to strengthen U.S. influence in the country in the context of supporting Ben Ali.
But U.S. Secretary of State Hillary Clinton did have the very good luck to give a speech calling on Arab governments to reform the day before Ben Ali fell, and President Barack Obama was the first head of state to salute the developments. Under the guise of "promoting democracy" the U.S. will likely seek to advance its influence in Tunisia and the Arab world in the course of the present political turmoil.
Still, turmoil in the Middle East is what the U.S., France and all the big powers are united against. Tunisia does not have the strategic value to the U.S. as other "friends" such as Egypt, Algeria and Jordan, as the diplomatic cables point out, but what has broken out there does pose dangers for regimes that are crucial to continued U.S. regional control. It is no accident that the focus of Clinton's speech was the need to strengthen Arab regimes under the U.S.'s thumb in order to isolate the Islamic Republic of Iran.
The bright spots and dangers of the current situation
The best thing about the events in Tunisia is that for once the people themselves have stepped in and become the motor force driving events. As a reactionary Washington commentator pointed out, even if U.S. and Western interests are not necessarily threatened by the fall of Ben Ali in and of itself, those interests could be imperiled by the fact that he has been thrown out thanks to a popular upsurge and not allowed to go quietly in the kind of smooth transition that characterized the end of fascist regimes in Pinochet's Chile and Franco's Spain. (Anne Applebaum, Washington Post, January 17, 2011)
Many commentators have said that the absence of a strong Islamic movement is one reason why the West is not more worried about what's going on there and hasn't tried to more directly intervene. Actually, there hasn't been much opportunity or means for the West to do that so far. But it is also true that it is a very good thing that this upsurge has been able, until now at least, to steer clear of the deadly dynamic that has kept the terms of struggle in other countries confined to open capitulation to imperialism versus a reactionary Islamic fundamentalist movement that does not truly break with the imperialist system even while upsetting the imperialist order.
Commentators have compared the events in Tunisia with the 1979 fall of the Shah of Iran. The revolutionary process there had the advantage of a much longer period of political turmoil and fighting before it was aborted by the installation of today's hated Islamic Republic. When the U.S. and the UK could no longer keep the Shah in power, they decided that an Islamic regime in Iran would be preferable to the uncertain and perhaps revolutionary alternatives, although they probably regretted that later. In the case of Tunisia, it is not impossible that the U.S. summed up those lessons and decided to pull the plug on Ben Ali before the situation became even more uncontrollable.
Explicitly examining the Tunisian situation from the angle of how to pursue U.S. interests, the academic Steven A. Cook wrote for the Web site of U.S. Council on Foreign Relations, "Whether the [Tunisian] military leaders are democrats is not the issue; rather, their concern seems to be that graft, corruption, and the practices of one of the worst police states in the Middle East proved to be a threat to social cohesion and stability." Cook deliberately overlooks the fact that U.S.-dependent regimes in the region like Egypt have killed and tortured many more people than in Tunisia. Probably he means that Ben Ali ran one of the most successful states in the region in terms of its ability to stifle opposition almost completely for 27 years—until a month ago, when these "practices" no longer worked. But his characterization of the role of the Tunisian military is both accurate and expresses the American imperialist point of view.
While various clans have disputed over the spoils, the Tunisian army has always been and is still the backbone of a comprador (imperialist-dependent) state and the ultimate guarantor of a whole imperialist-dominated economic, social and ideological order. In fact, given the country's geopolitical situation, it has little other reason to exist. If the army dumped Ben Ali and has tried to distance itself from his torturers and jailers, it is all the better to play that role. This is why one of the Wiki-leaked U.S. cables stresses the importance of American support for the "neutrality" of the Tunisian army vis a vis disputes among the "economic elite."
It is impossible to predict what concessions to popular demand the military behind Tunisia's governments of the day may feel compelled to grant, and to what degree such concessions may succeed—or fail—at quelling people's anger. It is very possible that they will have to allow more space for political debate and the people's will to be expressed than they normally do. But it is absolutely certain that the Tunisian armed forces and the imperialists will focus on preserving the existing state power.
The media are now arguing that this is the first Arab revolution. One reason why that is wrong is that so far, this has not been a revolution, strictly speaking, in the sense of bringing about fundamental change in social, political and economic relations, or even a thorough regime change. But lessons should be taken from earlier upheavals that toppled feudal monarchies (Egypt and Sudan, Iraq) and neocolonial republics (Syria). For instance, while the U.S. was at certain points somewhat favorable to the nationalism of Egypt's Gamal Nasser, in terms of challenging British and French dominance of the Middle East, the U.S.'s objective was to make Egypt an American neocolony. Similarly, while the military coups in Syria and Iraq, with their nationalist trappings, created problems for some Western powers, neither of these countries experienced any liberation.
There is also the example of neighboring Algeria in the 1990s, where the U.S. and the West at first backed political reform in order to achieve a more broad-based and stable comprador regime, and then dropped it when it became clear that Islamic elements would win elections. This helped provoke ten years of bloody and thoroughly reactionary strife in which both the regime and the fundamentalists slaughtered many thousands of people and both sides specifically targeted the intellectuals. The fact that many Algerians felt trapped and mortally threatened by both the comprador regime and its religious fanatic opponents played a major role in putting a damper on the popular struggles that had shaken Algeria in the 1980s. In fact, this experience had a big influence in bringing about a state of political depression in the Arab world.
The media have also enjoyed throwing around the term "Jasmine Revolution," in hopes that the Tunisian upsurge will take the path of the non-violent (on the part of the people) and totally non-revolutionary "color revolutions" in former Soviet-bloc countries, most recently in Ukraine, which have brought nothing but disappointment, disillusionment and a new plunge into passivity for the people. That is one possibility, and the one for which the enforcers of the world order will do their best to impose, but that is not the only one now.
The Tunisian people have every reason to be happy and proud, but it's no use pretending that they don't face formidable obstacles. The imperialists and the various varieties of smaller reactionaries are going to interact with the people's movement in complex and perhaps unpredictable ways, seeking to slam shut the door that the people have opened through their struggle and sacrifice.
It is far from certain, but there are objective reasons to hope that the enemies of the Tunisian people will not be able to consolidate their grip for a while, and that this situation will continue to inspire and spur on other people and constrain the reactionaries' regional efforts, especially if the movement that brought down Ben Ali develops in a way that gives expression to the independent and revolutionary interests of the people in opposition to the imperialists and their system. The world needs more open doors like the one the Tunisian people have given us, and it needs breakthroughs to the other side.
...
Det fanns åtminstone fram till början av 1990-talet en verkligt revolutionär organisation i Tunisien, men vad som hände med den är oklart. Mycket tyder på att den blev i närmast utrotad av reaktionen. Här finner ni en artikel skriven av kamraterna 1990. Huruvida denna grupp är en fortsättning på den tidigare existerande organisationen vet vi inte. Vi har endast kunna försökt kunna klura ut vad de skriver med hjälp av en vanlig google-översättning, och sådana är som bekant inte särskillt tillförlitliga.
Vi har kunnat disskutera det hela med några arabisktalande vänner, även med personer med ursprung i Tunisien, men har inte fått verklig klarhet. Inte heller PLFPs uttalande är särskilt informativt. Förhoppningsvis kommer om inte annat våra marockanska kamrater, vilka borde var insatta i frågan, snart med någon form av uttalande. Vi kommer fortsätta följa händelserna och om någon av våra läsare har relevant information så hoppas vi att de skickar in det till oss så vi kan publicera den. Nedan en kommentar som vi mottagit från AWTWs nyhetstjänst. Vi publicerar den till viss del i brist på annat, men texten belyser en del intressanta aspekter.
...
From A World to Win News Service:
The good news from Tunisia
January 17, 2011. A World to Win News Service. In a world sorely in need of good news and a Middle East that has seemed to be getting darker, a ray of light has broken through in Tunisia.
Instead of accepting being pressed down and passive, the masses of people seized the initiative and toppled a hated head of state who had long administered the country for the benefit of France, the other European powers and the U.S., a man who was backed by all of them until the very end. While the Tunisian events are not like, for instance, Iraq and Afghanistan, where the U.S. has suffered serious military setbacks, this is a movement where no reactionaries have hegemony, at least so far.
This is rare in today's world where imperialists and Islamic reactionaries too often monopolize the political stage. These events have brought hope not only to Tunisians but millions of other people sick of the unbearable status quo crushing the region and the globe.
For this reason Tunisians face a very difficult situation as the enforcers of today's world order and their present and possible future Tunisian underlings and allies maneuver to stuff the genie—the people—back into the bottle.
In less than a month events moved at such a dizzying pace that each day brought about new and unexpected situations. The cork began to loosen last December 17 in the town of Sidi Bouzid. The police confiscated the fruit and vegetables Mohamed Bouazizi, a 26-year-old unemployed university graduate, was selling in the street. When his efforts to protest through legal channels went unheeded, he set fire to himself in front of local government offices. Security forces attacked demonstrating local students who put the blame for the young man's death on the regime.
This resonated deeply in a society where the schools have been churning out large numbers of graduates who seldom find a place in an economy subordinated to foreign investment, particularly tourism and low-wage garment and footwear manufacture for export. At first the protest movement was strongest in towns in the country's disadvantaged central and western regions. By late December thousands of people in the capital and other coastal cities demonstrated in support of the youth in Sidi Bouzid. The demand for jobs quickly went over to a movement to topple the regime.
The movement drew in the educated classes—a strike by 95 percent of the country's lawyers and a demonstration by hundreds of them in front of the government palace in Tunis January 6 gave it impetus. But it also involved much of Tunisian society, including various classes, with little political differentiation. In January, especially during the second week, the protests became more confrontational. Demonstrators set up barricades and fought back against the security forces. In the working class Tunis suburb of Ettadhamen-Mnihla people attacked government buildings. Their chant, "We are not afraid, we are not afraid, we are afraid only of god," revealed both a new mood of daring and determination and the persistence of traditional thinking. For the first time the army was deployed in several cities. Many dozens of people were killed in clashes with the police over the next days.
After first dismissing the crowds as "terrorists," President Zine el Abidine Ben Ali began to try to save his regime by offering them concessions. He visited the hospital room of the dying young man who had immolated himself. On January 12 he sacked the Interior Minister, claiming that orders for shooting people at Bouazizi's funeral and other demonstrators had been issued behind his back. The next day he promised not to run again in the 2014 elections. But the protests only became more defiant. On January 14 he fled, reportedly after the army chief of staff advised—or told—him to go.
As his last act, Ben Ali told a long-time loyal henchman, his prime minister Mohamed Ghannouchi, to replace him as head of state. This was not acceptable to the protesters. In a desperate attempt to cover the new government with the cloak of the rule of law, the courts declared that the speaker of parliament, the Ben Ali henchman Fouad Mebazaa, should become head of state, according to the constitution that Ben Ali had put in place. Mebazaa turned around and made the ex-prime minister the new prime minister.
As things now stand, the situation is complicated. The police and armed militia that were Ben Ali's personal gang have been using their guns to cash in on their loyal service by looting. Their rear-guard action, including sniper fire on crowds, has had a (perhaps intended) political effect. It spurred a popular demand for order—neighborhood self-protection committees sprang up—and helped divide those who now want stability from those still unsatisfied.
Ben Ali had reportedly recruited militia members from among petty criminals, and the police are certainly extortionist thugs at best, in addition to their role as the main force imposing repression and torture. The army has arrested the former Interior Minister and Ben Ali's head of security, accusing them of fomenting violence to prolong political instability.
At the same time the army is also trying to make the people back down. While armed forces units were briefly withdrawn from the streets just prior to Ben Ali's abdication and flight, reportedly because they did not want to use their tanks and armored cars against the crowds, they have moved back in force. On January 17 came the announcement of a "unity government" in which the six key portfolios went to seasoned members of the ruling party and three other senior ministerial positions were given to opposition parties legal under Ben Ali. Several thousand people, including many trade union members, gathered in front of the Interior Ministry to chant that this new government did not meet the people's aspirations. They were attacked with clubs, water cannons, tear gas and warning shots.
Unhappiness in the Western capitals
This joyous explosion of the Tunisian people has brought unhappiness and deep concern to the Western governments. Nowhere is this more true than in France, where President Nicholas Sarkozy called an emergency meeting of his cabinet to plan what to do after the fall of Ben Ali.
As the newspaper Le Monde and other media have abundantly detailed, France supported Ben Ali to the bitter end. (See the Facebook page "Ben Ali Wall of Shame"—more than a third of Tunisia's 10 million people are said to have access to Facebook and Twitter.) Early on in his presidency, in 2008, Sarkozy feted the Tunisian tyrant with a super-delegation featuring Mrs. Sarkozy and seven ministers. IMF head Dominique Strauss-Kahn, who hopes to be the opposition Socialist Party's next presidential candidate, visited to tout Tunisia's economy as a "model for emerging countries." Several French government ministers made statements supporting Ben Ali during his final days. The day before Ben Ali fled, Sarkozy's Interior Minister Michéle Alliot-Marie offered to send French police to "share French skills" and train their Tunisian counterparts in handling "security situations." Although in her statement for French public consumption she added that the police should preserve order and respect democratic rights, the official version of her statement left out this second clause, probably because it might embolden Ben Ali's opponents. In Tunis, people commented that the last thing they needed in fighting a "police state" was French police.
When the fleeing president's private plane approached Paris, Sarkozy apparently gave orders that it not be allowed to land. Members of Ben Ali's family, who had been waiting for him in a luxury hotel at the Euro Disney amusement park, were asked to leave. Finally, it was Saudi Arabia that gave Ben Ali shelter, probably to France's great relief. A leader of the fascist National Front criticized Sarkozy bitterly for betraying a great personal friend and a friend of France.
It could be said that the basic deal that kept Ben Ali in power so long was that France allowed him and especially his wife's family to enrich themselves obscenely as long as he efficiently performed his role as manager of France's Tunisian enterprise—not very different than a bank or other big corporation. In trying to protect France's man, Sarkozy was continuing the policy of all the French presidents of the right and left who came before him.
Tunisia's ties with France are not only financial. In fact other European powers (especially Italy) and the U.S. have also profited from Tunisia's enslavement to the world market and the economic boom under Ben Ali. But there are also political and cultural ties that have made Tunisia particularly pliable to Paris and therefore important to France's regional and global efforts.
France made Tunisia a "protectorate" by invading it in 1881 and ran it directly until 1957. But unlike Algeria, for instance, which France's ruling capitalists considered an integral part of their country so that it had to win its independence through a long and hard-fought war, Tunisia became formally independent without a violent struggle (not unrelated to the war going on in much larger Algeria at the time), and was quickly turned into a neo-colony. Its first president, Habib Bourguiba, was also a close "friend of France" from independence until 1987, when the senile old man was overthrown by his security chief, the military leader Ben Ali.
The U.S. did not see Ben Ali as their man the way France did, but Washington was not far behind in supporting him. The "Tunileaks" (WikiLeaks of cables to the U.S. State Department from the American embassy in Tunis) are very revealing in that regard. A report from the U.S. ambassador spread over a series of cables details the almost surreal degree to which Ben Ali's family used its power to accumulate personal wealth, so much so that "50 percent of the economic elite" are members of his and especially his wife's family. This is seen as making the regime more fragile than it would be with a broader-based ruling class. Yet the ambassador's main complaints center around Ben Ali's failure to support American initiatives that might soften the country's ties with France, particularly in the educational and cultural fields.
The cables make the point that while Tunisia is small and without much regional influence, it is particularly useful to the U.S. in terms of its informal ties with Israel and its refusal to support the Palestinians, even in the purely rhetorical and hypocritical ways dear to some other Arab regimes. The ambassador also expressed appreciation for the regime's westernized trappings (such as its adoption of French family law, including a ban on polygamy) and its apparent success in strangling Islamic fundamentalism. For these reasons, while continuing to express concern for what are seen as the regime's self-inflicted weaknesses, a later cable advises the U.S. State Department to "dial back the public criticism" and continue efforts to strengthen U.S. influence in the country in the context of supporting Ben Ali.
But U.S. Secretary of State Hillary Clinton did have the very good luck to give a speech calling on Arab governments to reform the day before Ben Ali fell, and President Barack Obama was the first head of state to salute the developments. Under the guise of "promoting democracy" the U.S. will likely seek to advance its influence in Tunisia and the Arab world in the course of the present political turmoil.
Still, turmoil in the Middle East is what the U.S., France and all the big powers are united against. Tunisia does not have the strategic value to the U.S. as other "friends" such as Egypt, Algeria and Jordan, as the diplomatic cables point out, but what has broken out there does pose dangers for regimes that are crucial to continued U.S. regional control. It is no accident that the focus of Clinton's speech was the need to strengthen Arab regimes under the U.S.'s thumb in order to isolate the Islamic Republic of Iran.
The bright spots and dangers of the current situation
The best thing about the events in Tunisia is that for once the people themselves have stepped in and become the motor force driving events. As a reactionary Washington commentator pointed out, even if U.S. and Western interests are not necessarily threatened by the fall of Ben Ali in and of itself, those interests could be imperiled by the fact that he has been thrown out thanks to a popular upsurge and not allowed to go quietly in the kind of smooth transition that characterized the end of fascist regimes in Pinochet's Chile and Franco's Spain. (Anne Applebaum, Washington Post, January 17, 2011)
Many commentators have said that the absence of a strong Islamic movement is one reason why the West is not more worried about what's going on there and hasn't tried to more directly intervene. Actually, there hasn't been much opportunity or means for the West to do that so far. But it is also true that it is a very good thing that this upsurge has been able, until now at least, to steer clear of the deadly dynamic that has kept the terms of struggle in other countries confined to open capitulation to imperialism versus a reactionary Islamic fundamentalist movement that does not truly break with the imperialist system even while upsetting the imperialist order.
Commentators have compared the events in Tunisia with the 1979 fall of the Shah of Iran. The revolutionary process there had the advantage of a much longer period of political turmoil and fighting before it was aborted by the installation of today's hated Islamic Republic. When the U.S. and the UK could no longer keep the Shah in power, they decided that an Islamic regime in Iran would be preferable to the uncertain and perhaps revolutionary alternatives, although they probably regretted that later. In the case of Tunisia, it is not impossible that the U.S. summed up those lessons and decided to pull the plug on Ben Ali before the situation became even more uncontrollable.
Explicitly examining the Tunisian situation from the angle of how to pursue U.S. interests, the academic Steven A. Cook wrote for the Web site of U.S. Council on Foreign Relations, "Whether the [Tunisian] military leaders are democrats is not the issue; rather, their concern seems to be that graft, corruption, and the practices of one of the worst police states in the Middle East proved to be a threat to social cohesion and stability." Cook deliberately overlooks the fact that U.S.-dependent regimes in the region like Egypt have killed and tortured many more people than in Tunisia. Probably he means that Ben Ali ran one of the most successful states in the region in terms of its ability to stifle opposition almost completely for 27 years—until a month ago, when these "practices" no longer worked. But his characterization of the role of the Tunisian military is both accurate and expresses the American imperialist point of view.
While various clans have disputed over the spoils, the Tunisian army has always been and is still the backbone of a comprador (imperialist-dependent) state and the ultimate guarantor of a whole imperialist-dominated economic, social and ideological order. In fact, given the country's geopolitical situation, it has little other reason to exist. If the army dumped Ben Ali and has tried to distance itself from his torturers and jailers, it is all the better to play that role. This is why one of the Wiki-leaked U.S. cables stresses the importance of American support for the "neutrality" of the Tunisian army vis a vis disputes among the "economic elite."
It is impossible to predict what concessions to popular demand the military behind Tunisia's governments of the day may feel compelled to grant, and to what degree such concessions may succeed—or fail—at quelling people's anger. It is very possible that they will have to allow more space for political debate and the people's will to be expressed than they normally do. But it is absolutely certain that the Tunisian armed forces and the imperialists will focus on preserving the existing state power.
The media are now arguing that this is the first Arab revolution. One reason why that is wrong is that so far, this has not been a revolution, strictly speaking, in the sense of bringing about fundamental change in social, political and economic relations, or even a thorough regime change. But lessons should be taken from earlier upheavals that toppled feudal monarchies (Egypt and Sudan, Iraq) and neocolonial republics (Syria). For instance, while the U.S. was at certain points somewhat favorable to the nationalism of Egypt's Gamal Nasser, in terms of challenging British and French dominance of the Middle East, the U.S.'s objective was to make Egypt an American neocolony. Similarly, while the military coups in Syria and Iraq, with their nationalist trappings, created problems for some Western powers, neither of these countries experienced any liberation.
There is also the example of neighboring Algeria in the 1990s, where the U.S. and the West at first backed political reform in order to achieve a more broad-based and stable comprador regime, and then dropped it when it became clear that Islamic elements would win elections. This helped provoke ten years of bloody and thoroughly reactionary strife in which both the regime and the fundamentalists slaughtered many thousands of people and both sides specifically targeted the intellectuals. The fact that many Algerians felt trapped and mortally threatened by both the comprador regime and its religious fanatic opponents played a major role in putting a damper on the popular struggles that had shaken Algeria in the 1980s. In fact, this experience had a big influence in bringing about a state of political depression in the Arab world.
The media have also enjoyed throwing around the term "Jasmine Revolution," in hopes that the Tunisian upsurge will take the path of the non-violent (on the part of the people) and totally non-revolutionary "color revolutions" in former Soviet-bloc countries, most recently in Ukraine, which have brought nothing but disappointment, disillusionment and a new plunge into passivity for the people. That is one possibility, and the one for which the enforcers of the world order will do their best to impose, but that is not the only one now.
The Tunisian people have every reason to be happy and proud, but it's no use pretending that they don't face formidable obstacles. The imperialists and the various varieties of smaller reactionaries are going to interact with the people's movement in complex and perhaps unpredictable ways, seeking to slam shut the door that the people have opened through their struggle and sacrifice.
It is far from certain, but there are objective reasons to hope that the enemies of the Tunisian people will not be able to consolidate their grip for a while, and that this situation will continue to inspire and spur on other people and constrain the reactionaries' regional efforts, especially if the movement that brought down Ben Ali develops in a way that gives expression to the independent and revolutionary interests of the people in opposition to the imperialists and their system. The world needs more open doors like the one the Tunisian people have given us, and it needs breakthroughs to the other side.
...
måndag 24 januari 2011
Gerillaaktioner i Indien och Filippinerna
Indien: Igår likviderade enheter ur Folkets Befrielsegerillaarmé tre socialfascistiska gangsters i Salboni i West Mindapore distriktet i delstaten Västbengalen.
Filippinerna: Fyra poliser dödades och en skadades igår i ett bakhåll genomfört av Nya Folkarmén. Aktionen ägde rum i Rizal i provinsen Cagayan på ön Luzon. Maoisterna kunde även konfiskera fyra automatkarbiner och en pistol.
Filippinerna: Fyra poliser dödades och en skadades igår i ett bakhåll genomfört av Nya Folkarmén. Aktionen ägde rum i Rizal i provinsen Cagayan på ön Luzon. Maoisterna kunde även konfiskera fyra automatkarbiner och en pistol.
söndag 23 januari 2011
Kommentar från Björnbrum - och svar
Vi publicerar idag en kommentar som vi mottagit från Björnbrum. Flera av våra läsare, framförallt de yngre, kan nog bli förvånade över att vi väljer att publicera texten. I kommentaren kommer Björnbrum med påstående som inte grundar sig i verkligheten, oansvariga antydningar och använder sig av en ton som är förolämpande mot kamrater som är de som under många år mest konsekvent arbetat för utvecklingen av en verkligt revolutionär rörelse här i landet. Trots detta innehåller dock kommentaren flera kritikpunkter som faktiskt handlar om politik, och därför tycker vi det är viktigt att bemöta den och, som vi kommer att se, handlar även oförskämdheterna i grund och botten om politik. Kommentaren rör de blogginlägg som vi nyligen publicerat om „förortsaktivteter“ (1,2), men Björnbrum begränsar inte sin kritik till dessa inlägg utan tar även upp andra aspekter.
Nedan följer Björnbrums kommentar i dess helhet såsom vi mottog den 13 januari 2011. Vår avsikt var att publicera kommentaren förra helgen men oförutsedda omständigheter hindrade oss från att göra det. Vi har även formulerat ett svar som kommer efter kommentaren.
...
...
Svar till Björnbrums kommentar.
Björnbrum vet att den här bloggen endast är bloggarens ansvar. Allt som publiceras här, oavsett om det är egenhändigt författade texter eller sådana som andra skrivit, ligger på bloggarens ansvar. Att vi använder oss av termen „vi“ när vi talar om oss själva, har i huvudsak två grunder: 1) Olika läsare bidrar på olika sätt med att skicka in nyheter, uppslag, frågor, med mera och vi vill även dessa kamrater ska veta att de är delaktiga, och 2) vi har ingen som helst avsikt att driva den här bloggen med intresse av att framhäva någon enskild person, tvärtom anser vi det vara önskvärt att så bloggen ses som en informationskälla och ett uttryck för en „anda av förnyelse“ (för att tala med JCM). Allt detta vet Björnbrum (framöver förkortat BB), vi har förklarat detta flera gånger. Trots detta kommer han i sin kommentar med antydningar och påståenden rörande kamrater som överhuvudtaget inte har något ansvar för vad vi skriver på den här bloggen och som kamraterna ifråga, om de nu vore intresserade av att göra det, helt säkert inte kommer att gå in och bemöta här. Det som BB borde ha gjort om, han ville göra en konstruktiv kritik, är att kritisera bloggaren och de politiska ståndpunkter som här framförs. Annars blir det bara pajkastning.
BB skriver att „… bombkastaren X … enligt bloggaren bör utpekas som kommande från Malmös mer utsatta kvarter hur han nu vet det“. Här finns två uppenbara sakfel: 1) vi har inte „utpekat“ någon, och att ens antyda att vi skulle syssla med sådant är djupt oansvarigt, och 2) vi har överhuvudtaget inte skrivit något på bloggen om personen/personernas/gruppen/organisationen/partiets/gängets etc., identitet. Om vi vet något mer specifikt om händelser av denna typ kommer vi aldrig, om de inblandande inte direkt ber oss, att publicera sådana uppgifter på bloggen. Som grädde på moset kan vi påminna BB om att vi i det första inlägget om „förortsaktiveter“ uttryckligen skrev att „vi vet inte vem som gjort detta“!
BB konstaterar att Sverige 2011 inte är Hunan 1926, vilket dock ingen heller påstått. Det som BB dock inte visar på något sätt är hur den principiella, helt korrekta och konsekvent revolutionära, hållning som Mao Tsetung intog till den masskamp som utvecklades i Hunan 1926 inte skulle vara tillämpbar idag. Det handlar om principerna för hur kommunister ska förhålla sig till massornas kamp. Om delar av Sveriges arbetarbefolkning kämpar mot den borgerliga staten, om det runt om i Sverige blossar upp kamper där arbetarungdomar överskrider den borgerliga respektabiliteten och det „sociala samförståndet“, om dessa ungdomar tillgriper kampmetoder som fyller reformisterna med skräck – då är inte det dåligt utan bra. Det är ett uttryck för proletärt klasshat och det är mycket bra. Problemet är att utan en korrekt ledning blir klasshatet blint och det är där kommunisterna måste kämpa för att fullgöra sin plikt och ge den ledning som krävs för att kampen ska tjäna den revolutionära rörelsens utveckling. Men det handlar inte BBs kommentar alls om, för honom är det „två busar“ som „slåss“!
BB, som i så många andra fall försöker tillämpa en materialistisk världsåskådning gör det inte alls när det kommer till hur han ser på de kamper som förs i våra arbetarområden. Istället tillämpar han ett idealistiskt kriterium. Det viktiga för honom är, när det kommer till detta fall, vem som gjorde det ena eller andra, inte vilken social situation handlingen är ett uttryck för och vilken konkret effekt den får i klasskampen. Den sociala situationen i flera arbetarförorter är sådan att stora delar av befolkningen uppfattar polisen som en ockupationsmakt, som ett främmande element som endast är där för att hålla folk nere. Är det dåligt eller bra för utvecklingen av en revolutionär rörelse? Det är bra därför att det skapar utrymme för politisering som kommunister kan och måste ta tillvara. Om man säger att det är dåligt och vill verka för att det inte ska vara så, då vill man skapa ordning och stabilitet för de härskande, det är motsatsen till vad revolutionärer vill. När det gäller de handlingar som inspirerade oss till våra inlägg om „förortsaktiviteter“ så polisen uppger själva att det skapar ”otrygghet” för dem. Är det bra eller dåligt? Innebär inte denna ”otrygghet” för reaktionen att polariseringen mellan polisen och allt större delar av befolkningen i arbetarområdena ökar? Jo det är precis vad den gör och det är bra, mycket bra. Det är inte dåligt att klasskampen skärps utan bra, polarisering är bra. Det är bra att de än tydligare uppträder som en ockupationsmakt, det gör tingens tillstånd uppenbarare. Ska kommunister då fördöma personer som genomför denna typ av aktioner? Ska kommunister komma med pekpinnar och säga att „det duger inte därför att ni är „smågangsters“, „pack“ och har inte en revolutionär teori“ eller „polisen är inte fienden, vi måste bekämpa systemet fredligt, samla krafter tills dagen kommer“? Det är precis vad klassförrädarna i den svenska „vänstern“ gör. Den principiella hållning som Mao Tsetung intog är den motsatta, när massorna reser sig till kamp måste kommunisterna kämpa för att ställa sig i spetsen och leda dem.
Det som BB gör, i detta fall, är att säga att marxismen är bra så länge den tillämpas på abstrakta frågor, eller det rör sig om historiska företeelser eller händelser i andra länder, men dess principer gäller inte när det kommer för nära, när det revolutionära våldet blir konkret och påtagligt i vår vardag. Det är ”skrivbordsmarxism”.
BB tycker att vi har en felaktig syn på polisen, och framförallt våld mot polisen. Vi är kommunister och därmed anhängare av Lenin. Den grundsyn vi har på polisen utgår från vår syn på staten och dess väsen. Lenin definierar staten som en "särskild apparat för att utöva våld och med våld få människorna att underkasta sig. Just en sådan apparat kallas stat". Och han säger också vad statens väsen är när han talar om staten som en "särskild kategori människor som avdelar sig för att styra över andra och i styrandets intresse och syften systematiskt och ständigt förfogar över en tvångsapparat, en våldsapparat, vilken i vår tid såsom ni alla förstår motsvaras av de väpnade trupperna, fängelserna och andra medel att med våld genomdriva sin vilja - allt det som utgör statens väsen."
Lenin säger vidare: "Den stående armén och polisen är huvudverktyg för de statliga myndigheternas maktutövning".
Att angripa polisen är att angripa staten. I Sverige är staten en – imperialistisk – borgerlig stat. För att få ett angrepp på staten till något annat än ett angrepp på den ”verkliga makten”, måste man utgå från en lära om staten som inte hör marxismen till.
När BB frågar ”hur många aktioner mot exempelvis bostadsbolag har man sett?” visar han just att han inte ser flera saker och framförallt inte hur de kamper som förts, t.ex. på Rosengård, fått konkreta effekter (se bland annat artikel i Sydsvenskan av den 10 november 2009).
Sen blir naturligtvis konsekvensen av BBs argumentation att det är bättre att bomba bostadsbolagen än polisen (men det har vi svårt att tro att han egentligen menar).
Vem som exakt avses ”perukommunisterna” är något oklart för oss, men som vi skrev ovan svarar vi endast för oss själva inte för någon organisation eller gruppering. När det gäller polisens agerande i förhållande till den rasistiska terroristen som skjutit en massa folk i Malmö, så visar det snarast precis på hur polisen inte alls är till för att skydda arbetarbefolkningen och inget annat – vilket vi skrivit om tidigare på bloggen. Hur det skulle utgöra en orsak för revolutionärer att motsätta sig angrepp på polisen är för oss helt oklart. När det gäller att BB kan undrar ”vilka krafter som egentligen är i rörelse bakom kulisserna”, så står det honom naturligtvis fritt att undra bäst han vill, det som dock är djupt ohederligt är att komma med synnerligen grova antydningar utan att ha något som helst bevis. Det är uppenbart att den typen av argumentationsteknik endast syftar till att likvidera den politiska diskussionen. Tyvärr återkommer BB till denna typ av angrepp i längre fram i sin kommentar.
BB skriver: ”Det finns stora, viktiga och plågsamma saker där det är riktigt att inta en ståndpunkt som kortsiktigt kan verka obekväm. Att säga att svenska ockupanter i Afghanistan för skylla sig själv om de råkar illa ut kan vara stötande på kort sikt för många människor, men på sikt kan man hoppas att de flesta inser att detta är riktigt. Det är rätt att skjuta på ockupanter som är legoknektar i ett imperialistiskt angreppskrig”
I denna punkt är vi eniga med BB. Den enhet som vi här har tror vi är viktig. Det är en enhet på en antiimperialistisk grund som vi anser BB mer borde uppskatta. Problemet med antiimperialismen, i detta fall, är att man inte måste vara marxist för att vara antiimperialist. Vi är inte revolutionärer därför att vi är antiimperialister, vi är antiimperialister därför att vi är revolutionärer. Det betyder att vår antiimperialism utgår från en proletär internationalism så som den definierats av Lenin: "Internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs - och endast denna - i alla länder utan undantag." (Vår kursiv).
Vi står alltså överallt för ”samma kurs… i alla länder utan undantag” precis som man kan förvänta av oss som kommunister. Att det skulle betyda att vi inte ser lokala skillnader är befängt, det som det handlar om är att samma marxistiska grundprinciper är giltiga i Sverige som i Afghanistan eller vilket annat land som helst. Det som det handlar om är hur dessa principer tillämpas. För oss är det lika rätt att göra uppror mot reaktionärer i Sverige som det är att göra uppror mot reaktionärer i Afghanistan. Det verkar som om det för BB är det rätt att göra uppror mot reaktionärer i Afghanistan, men inte i Sverige.
”Tanken att det bra om det smäller, oavsett situation och vem som kastar bomben, bara det smäller och träffar polisen, för dessutom tankarna till det suddiga gränslandet mellan anarkism och kriminalitet, med andra ord till det politiska trasproletariatet.” Igen tillskriver BB oss åsikter som vi inte har gett uttryck för. Vi har behandlat i våra blogginlägg handlingar som äger rum i vissa områden under en specifik situation, konkret analys av konkreta förhållanden alltså. Händelseutvecklingen i det aktuella området dagarna efter våra blogginlägg om ”förortsaktiviteter” är om något uppenbart bevis på att vi gjorde en riktig bedömning när vi skrev inläggen.
När BB orerar om ”maoister av tvivelaktig kvalitet” som ger kapitalismen stöd är det flera saker som kan sägas, bland annat följande.
För det första gäller det vem som överhuvudtaget kan definieras som ”maoist”. I dagligt tal i Sverige brukar man hänvisa till alla som på något sätt anser sig vara anhängare av Mao Tsetung för ”maoister”. Denna definition är ovetenskaplig och felaktig. Inom den internationella kommunistiska rörelsen kallas maoister de som anser att marxismen utvecklats till en ny, tredje och högre etapp: maoismen. Maoister är därför, enligt den förståelse som är dominerande inom den internationella kommunistiska rörelsen, marxist-leninist-maoister. Oss veterligen finns det endast en sektor av den revolutionära rörelsen i Sverige som har denna förståelse i dagsläget och det är kamraterna kring maoistisktforum.se. Det finns alltså, utifrån vedertagen syn inom den internationella kommunistiska rörelsen, endast maoister av en kvalitet i Sverige, och det är kamraterna ifråga.
För det andra finns det i Sverige en liten grupp personer som även de, enligt den ovannämnda felaktiga definitionen, brukar kallas för maoister. Det om något är ”maoister av tvivelaktig kvalité” – även om vi bortser från det ”ideologiskt finstilta”. Vilken typ av ”maoister” eller ”kommunister” är det som likviderade det kommunistiska partiet här i landet? Vilken typ av ”proletära förkämpar” är det som fortfarande håller fast vid just de ideologiska och politiska ståndpunkter som förde till det kommunistiska partiets likvidering?
För det tredje så är de ”maoister” som ger kapitalismen sitt stöd just de som angriper de kämpande arbetarungdomarna, de som springer efter och hojtar om att man inte ska ”gå för långt”, att man ska visa besinning och att man ska ”samla krafter”. De som vill kanalisera upprorets krafter in i den borgerliga respektabiliteten, in i parlamentarismens återvändsgränd.
”Vid närmare betraktande kan det ultrarevolutionära visa sig vara väldigt borgerligt på väg mot fascism, medan stillsamt reformistiska synpunkter vid vissa tillfällen kan få revolutionär sprängkraft” skriver BB och kommer med en allmän abstrakt sanning. Här behandlar vi dock inte abstrakta problem utan en högst påtalig realitet i klasskampen. Och det hela blir än tydligare när BB skriver: ”Kapitalismen kan leva med och trivs gott med enstaka opponerande våldsmän, den har svårare att leva med stora opinioner som förklarar att den måste bort och hur samhället praktiskt kan byggas om utan kapitalism.” Här är sakens kärna tydligt uttryckt. Visst kapitalismen kan leva med ” enstaka opponerande våldsmän”, men det som vi skrev i våra inlägg om ”förortsaktiviteter” handlar inte om enstaka personer utan om ett kämpande skikt av proletariatet. Det handlar om att ta ställning för en del av arbetarklassen i landet som faktiskt kämpar, som inte bara ”knyter handen i fickan” utan som går till aktion mot borgarstaten. Det handlar inte om en kamp som bara förs i en förort i Malmö, det är en kamp som förs i arbetarförorter runt om i landet. För BB duger inte det. BB vill ha ”stora opinioner”. Problemet är att denna dröm om ”stora opinioner” som en dag kommer att uppstå endast är reaktionär illusion när den ställs inför hur klasskampen verkligen ser ut idag. Den proletära revolutionens subjektiva krafter är i Sverige mycket svaga, framförallt därför att det saknas ett verkligt kommunistiskt parti i landet. Huvuduppgiften för kommunisterna i nuvarande läge måste vara att tjäna processen av partiets återbildande, men detta kan inte göras utanför klasskampen utan endast i dess mitt. Det betyder att kommunisterna måste leva, arbeta och kämpa med massorna, gå till dessas ”djupaste och bredaste lager” och härda dessa i två avgörande punkter: det revolutionära våldet och i att brytningen med opportunismen är oundgänglig. Att idag ha som omedelbart mål att bygga ”stora opinioner” – i det imperialistiska Sverige – betyder att föra en den ”vänlige pådrivarens politik” en politik som när det kommer till kritan reduceras till att ”påverka Vänsterpartiet att gå åt vänster” – och då vänsterpartiet främst är ett rent stödparti till socialdemokraterna betyder en sådan politik att svansa efter sossarna. Dessutom, ” stora opinioner som förklarar att den måste bort och hur samhället praktiskt kan byggas om utan kapitalism” ändrar i sig inte ett dugg; borgarstaten måste krossas av den väpnande proletära revolutionen, den som hävdar motsatsen är inte marxist.
”vi vet bara att det ur proletariatets synpunkt bör betraktas som meningslöst strunt” Om nu BB tycker så, att det är ”meningslöst strunt”, varför då denna upphetsning? Varför dessa låga angrepp på kamrater? Varför sätta den enhet som vi faktiskt har på spel för att vräka ur sig oförskämdheter? Varför denna fördömande von Oben-attityd?
BB har gjort bidrag till den revolutionära rörelsens utveckling i Sverige under det senaste året. T.ex. hans översättning av artikeln ”Walking with the comrades”, har fått mycket stort genomslag. Genom att skriva om bland annat folkkriget i Indien på sin förhållandevis välbesökta blogg har han gjort att personer som antagligen inte annars skulle nås av den informationen nu i vissa fall har en försiktigt positiv hållning. BB har även osjälviskt hjälpt oss på flera sätt. Vi är tacksamma för det som BB gjort och respekterar hans antiimperialistiska opinionsbildande verksamhet. Vi hoppas att de meningsskiljaktigheter som här vädrats inte innebär att vi inte kan samarbeta i framtiden om de saker som vi faktiskt är eniga.
Nedan följer Björnbrums kommentar i dess helhet såsom vi mottog den 13 januari 2011. Vår avsikt var att publicera kommentaren förra helgen men oförutsedda omständigheter hindrade oss från att göra det. Vi har även formulerat ett svar som kommer efter kommentaren.
...
Kommentar
Om man jämför bombkastaren X (som kan vara vem som helst, men tydligen enligt bloggaren bör utpekas som kommande från Malmös mer utsatta kvarter hur han nu vet det?) med bönder i Hunan i Kina 1926 som utan att vara ledda av kommunisterna gjorde ett våldsamt uppror som Mao berömde medan andra tog avstånd, har man en ganska konstig verklighetsuppfattning. Min fiendes fiende är inte automatiskt min vän. Om två busar slåss behöver jag automatiskt inte ta ställning för någon av dem.
Att det är viktigare för vissa personer att slåss med polisen än att ge sig på den verkliga makten är märkligt och kanske avslöjande – det är inte polisen som står för de sönderfallande lägenheterna eller arbetslösheten, men hur många aktioner mot exempelvis bostadsbolag har man sett? Vems intressen tjänar den där bombkastaren? I vissa avseenden är polisen klasstatens förlängda väpnade arm, men polisen är inte klasstaten och det är en skillnad som måste med i en dialektisk analys. Jag antar att inte ens perukommunisterna är upprörda över att ”statens våldsapparat” till slut plockade in mannen som sköt mot folk med fel utseende på Malmös gator? Eller har jag fel där – omdömet i den gruppen verkar ibland vara ganska underligt och ibland så egendomligt att man kan undra vilka krafter som egentligen är i rörelse bakom kulisserna.
Det finns stora, viktiga och plågsamma saker där det är riktigt att inta en ståndpunkt som kortsiktigt kan verka obekväm. Att säga att svenska ockupanter i Afghanistan för skylla sig själv om de råkar illa ut kan vara stötande på kort sikt för många människor, men på sikt kan man hoppas att de flesta inser att detta är riktigt. Det är rätt att skjuta på ockupanter som är legoknektar i ett imperialistiskt angreppskrig.
Vad det gäller den där malmöbomben, som bara orsakade materiella skador och därför formellt är oerhört mycket mindre än vad som händer i Afghanistan, går det inte att se det så. Sverige 2011 är inte Hunan 1926 eller ens Afghanistan 2011. Tycker man det har man ungefär samma världsåskådning som nyliberalerna som anser att samma ekonomiska recept fungerar överallt, oavsett lokala skillnader.
Tanken att det bra om det smäller, oavsett situation och vem som kastar bomben, bara det smäller och träffar polisen, för dessutom tankarna till det suddiga gränslandet mellan anarkism och kriminalitet, med andra ord till det politiska trasproletariatet. Den gruppen kommer inte att göra revolution i Sverige, däremot kan den medvetet eller omedvetet låna sig åt reaktionen och sätta krokben för människor som verkligen vill angripa systemet. Kapitalismen vacklar, men något litet stöd kan den väl få från maoister av tvivelaktig kvalitet som står med minst ett ben i det trasproletärt-kriminella träsket. Vid närmare betraktande kan det ultrarevolutionära visa sig vara väldigt borgerligt på väg mot fascism, medan stillsamt reformistiska synpunkter vid vissa tillfällen kan få revolutionär sprängkraft. Kapitalismen kan leva med och trivs gott med enstaka opponerande våldsmän, den har svårare att leva med stora opinioner som förklarar att den måste bort och hur samhället praktiskt kan byggas om utan kapitalism. Det är därför som kapitatlismens stat ibland fabricerar de "terrorister" som inte själva vill erbjuda sina tjänster. Vi vet inte om X tillhörde de äkta eller fabricerade, vi vet bara att det ur proletariatets synpunkt bör betraktas som meningslöst strunt.
Björnbrum
...
Svar till Björnbrums kommentar.
Björnbrum vet att den här bloggen endast är bloggarens ansvar. Allt som publiceras här, oavsett om det är egenhändigt författade texter eller sådana som andra skrivit, ligger på bloggarens ansvar. Att vi använder oss av termen „vi“ när vi talar om oss själva, har i huvudsak två grunder: 1) Olika läsare bidrar på olika sätt med att skicka in nyheter, uppslag, frågor, med mera och vi vill även dessa kamrater ska veta att de är delaktiga, och 2) vi har ingen som helst avsikt att driva den här bloggen med intresse av att framhäva någon enskild person, tvärtom anser vi det vara önskvärt att så bloggen ses som en informationskälla och ett uttryck för en „anda av förnyelse“ (för att tala med JCM). Allt detta vet Björnbrum (framöver förkortat BB), vi har förklarat detta flera gånger. Trots detta kommer han i sin kommentar med antydningar och påståenden rörande kamrater som överhuvudtaget inte har något ansvar för vad vi skriver på den här bloggen och som kamraterna ifråga, om de nu vore intresserade av att göra det, helt säkert inte kommer att gå in och bemöta här. Det som BB borde ha gjort om, han ville göra en konstruktiv kritik, är att kritisera bloggaren och de politiska ståndpunkter som här framförs. Annars blir det bara pajkastning.
BB skriver att „… bombkastaren X … enligt bloggaren bör utpekas som kommande från Malmös mer utsatta kvarter hur han nu vet det“. Här finns två uppenbara sakfel: 1) vi har inte „utpekat“ någon, och att ens antyda att vi skulle syssla med sådant är djupt oansvarigt, och 2) vi har överhuvudtaget inte skrivit något på bloggen om personen/personernas/gruppen/organisationen/partiets/gängets etc., identitet. Om vi vet något mer specifikt om händelser av denna typ kommer vi aldrig, om de inblandande inte direkt ber oss, att publicera sådana uppgifter på bloggen. Som grädde på moset kan vi påminna BB om att vi i det första inlägget om „förortsaktiveter“ uttryckligen skrev att „vi vet inte vem som gjort detta“!
BB konstaterar att Sverige 2011 inte är Hunan 1926, vilket dock ingen heller påstått. Det som BB dock inte visar på något sätt är hur den principiella, helt korrekta och konsekvent revolutionära, hållning som Mao Tsetung intog till den masskamp som utvecklades i Hunan 1926 inte skulle vara tillämpbar idag. Det handlar om principerna för hur kommunister ska förhålla sig till massornas kamp. Om delar av Sveriges arbetarbefolkning kämpar mot den borgerliga staten, om det runt om i Sverige blossar upp kamper där arbetarungdomar överskrider den borgerliga respektabiliteten och det „sociala samförståndet“, om dessa ungdomar tillgriper kampmetoder som fyller reformisterna med skräck – då är inte det dåligt utan bra. Det är ett uttryck för proletärt klasshat och det är mycket bra. Problemet är att utan en korrekt ledning blir klasshatet blint och det är där kommunisterna måste kämpa för att fullgöra sin plikt och ge den ledning som krävs för att kampen ska tjäna den revolutionära rörelsens utveckling. Men det handlar inte BBs kommentar alls om, för honom är det „två busar“ som „slåss“!
BB, som i så många andra fall försöker tillämpa en materialistisk världsåskådning gör det inte alls när det kommer till hur han ser på de kamper som förs i våra arbetarområden. Istället tillämpar han ett idealistiskt kriterium. Det viktiga för honom är, när det kommer till detta fall, vem som gjorde det ena eller andra, inte vilken social situation handlingen är ett uttryck för och vilken konkret effekt den får i klasskampen. Den sociala situationen i flera arbetarförorter är sådan att stora delar av befolkningen uppfattar polisen som en ockupationsmakt, som ett främmande element som endast är där för att hålla folk nere. Är det dåligt eller bra för utvecklingen av en revolutionär rörelse? Det är bra därför att det skapar utrymme för politisering som kommunister kan och måste ta tillvara. Om man säger att det är dåligt och vill verka för att det inte ska vara så, då vill man skapa ordning och stabilitet för de härskande, det är motsatsen till vad revolutionärer vill. När det gäller de handlingar som inspirerade oss till våra inlägg om „förortsaktiviteter“ så polisen uppger själva att det skapar ”otrygghet” för dem. Är det bra eller dåligt? Innebär inte denna ”otrygghet” för reaktionen att polariseringen mellan polisen och allt större delar av befolkningen i arbetarområdena ökar? Jo det är precis vad den gör och det är bra, mycket bra. Det är inte dåligt att klasskampen skärps utan bra, polarisering är bra. Det är bra att de än tydligare uppträder som en ockupationsmakt, det gör tingens tillstånd uppenbarare. Ska kommunister då fördöma personer som genomför denna typ av aktioner? Ska kommunister komma med pekpinnar och säga att „det duger inte därför att ni är „smågangsters“, „pack“ och har inte en revolutionär teori“ eller „polisen är inte fienden, vi måste bekämpa systemet fredligt, samla krafter tills dagen kommer“? Det är precis vad klassförrädarna i den svenska „vänstern“ gör. Den principiella hållning som Mao Tsetung intog är den motsatta, när massorna reser sig till kamp måste kommunisterna kämpa för att ställa sig i spetsen och leda dem.
Det som BB gör, i detta fall, är att säga att marxismen är bra så länge den tillämpas på abstrakta frågor, eller det rör sig om historiska företeelser eller händelser i andra länder, men dess principer gäller inte när det kommer för nära, när det revolutionära våldet blir konkret och påtagligt i vår vardag. Det är ”skrivbordsmarxism”.
BB tycker att vi har en felaktig syn på polisen, och framförallt våld mot polisen. Vi är kommunister och därmed anhängare av Lenin. Den grundsyn vi har på polisen utgår från vår syn på staten och dess väsen. Lenin definierar staten som en "särskild apparat för att utöva våld och med våld få människorna att underkasta sig. Just en sådan apparat kallas stat". Och han säger också vad statens väsen är när han talar om staten som en "särskild kategori människor som avdelar sig för att styra över andra och i styrandets intresse och syften systematiskt och ständigt förfogar över en tvångsapparat, en våldsapparat, vilken i vår tid såsom ni alla förstår motsvaras av de väpnade trupperna, fängelserna och andra medel att med våld genomdriva sin vilja - allt det som utgör statens väsen."
Lenin säger vidare: "Den stående armén och polisen är huvudverktyg för de statliga myndigheternas maktutövning".
Att angripa polisen är att angripa staten. I Sverige är staten en – imperialistisk – borgerlig stat. För att få ett angrepp på staten till något annat än ett angrepp på den ”verkliga makten”, måste man utgå från en lära om staten som inte hör marxismen till.
När BB frågar ”hur många aktioner mot exempelvis bostadsbolag har man sett?” visar han just att han inte ser flera saker och framförallt inte hur de kamper som förts, t.ex. på Rosengård, fått konkreta effekter (se bland annat artikel i Sydsvenskan av den 10 november 2009).
Sen blir naturligtvis konsekvensen av BBs argumentation att det är bättre att bomba bostadsbolagen än polisen (men det har vi svårt att tro att han egentligen menar).
Vem som exakt avses ”perukommunisterna” är något oklart för oss, men som vi skrev ovan svarar vi endast för oss själva inte för någon organisation eller gruppering. När det gäller polisens agerande i förhållande till den rasistiska terroristen som skjutit en massa folk i Malmö, så visar det snarast precis på hur polisen inte alls är till för att skydda arbetarbefolkningen och inget annat – vilket vi skrivit om tidigare på bloggen. Hur det skulle utgöra en orsak för revolutionärer att motsätta sig angrepp på polisen är för oss helt oklart. När det gäller att BB kan undrar ”vilka krafter som egentligen är i rörelse bakom kulisserna”, så står det honom naturligtvis fritt att undra bäst han vill, det som dock är djupt ohederligt är att komma med synnerligen grova antydningar utan att ha något som helst bevis. Det är uppenbart att den typen av argumentationsteknik endast syftar till att likvidera den politiska diskussionen. Tyvärr återkommer BB till denna typ av angrepp i längre fram i sin kommentar.
BB skriver: ”Det finns stora, viktiga och plågsamma saker där det är riktigt att inta en ståndpunkt som kortsiktigt kan verka obekväm. Att säga att svenska ockupanter i Afghanistan för skylla sig själv om de råkar illa ut kan vara stötande på kort sikt för många människor, men på sikt kan man hoppas att de flesta inser att detta är riktigt. Det är rätt att skjuta på ockupanter som är legoknektar i ett imperialistiskt angreppskrig”
I denna punkt är vi eniga med BB. Den enhet som vi här har tror vi är viktig. Det är en enhet på en antiimperialistisk grund som vi anser BB mer borde uppskatta. Problemet med antiimperialismen, i detta fall, är att man inte måste vara marxist för att vara antiimperialist. Vi är inte revolutionärer därför att vi är antiimperialister, vi är antiimperialister därför att vi är revolutionärer. Det betyder att vår antiimperialism utgår från en proletär internationalism så som den definierats av Lenin: "Internationalism i handling innebär ett och endast ett: självuppoffrande arbete för att utveckla den revolutionära rörelsen och den revolutionära kampen i eget land, stöd (genom propaganda, sympati och materiella medel) åt samma kamp, samma kurs - och endast denna - i alla länder utan undantag." (Vår kursiv).
Vi står alltså överallt för ”samma kurs… i alla länder utan undantag” precis som man kan förvänta av oss som kommunister. Att det skulle betyda att vi inte ser lokala skillnader är befängt, det som det handlar om är att samma marxistiska grundprinciper är giltiga i Sverige som i Afghanistan eller vilket annat land som helst. Det som det handlar om är hur dessa principer tillämpas. För oss är det lika rätt att göra uppror mot reaktionärer i Sverige som det är att göra uppror mot reaktionärer i Afghanistan. Det verkar som om det för BB är det rätt att göra uppror mot reaktionärer i Afghanistan, men inte i Sverige.
”Tanken att det bra om det smäller, oavsett situation och vem som kastar bomben, bara det smäller och träffar polisen, för dessutom tankarna till det suddiga gränslandet mellan anarkism och kriminalitet, med andra ord till det politiska trasproletariatet.” Igen tillskriver BB oss åsikter som vi inte har gett uttryck för. Vi har behandlat i våra blogginlägg handlingar som äger rum i vissa områden under en specifik situation, konkret analys av konkreta förhållanden alltså. Händelseutvecklingen i det aktuella området dagarna efter våra blogginlägg om ”förortsaktiviteter” är om något uppenbart bevis på att vi gjorde en riktig bedömning när vi skrev inläggen.
När BB orerar om ”maoister av tvivelaktig kvalitet” som ger kapitalismen stöd är det flera saker som kan sägas, bland annat följande.
För det första gäller det vem som överhuvudtaget kan definieras som ”maoist”. I dagligt tal i Sverige brukar man hänvisa till alla som på något sätt anser sig vara anhängare av Mao Tsetung för ”maoister”. Denna definition är ovetenskaplig och felaktig. Inom den internationella kommunistiska rörelsen kallas maoister de som anser att marxismen utvecklats till en ny, tredje och högre etapp: maoismen. Maoister är därför, enligt den förståelse som är dominerande inom den internationella kommunistiska rörelsen, marxist-leninist-maoister. Oss veterligen finns det endast en sektor av den revolutionära rörelsen i Sverige som har denna förståelse i dagsläget och det är kamraterna kring maoistisktforum.se. Det finns alltså, utifrån vedertagen syn inom den internationella kommunistiska rörelsen, endast maoister av en kvalitet i Sverige, och det är kamraterna ifråga.
För det andra finns det i Sverige en liten grupp personer som även de, enligt den ovannämnda felaktiga definitionen, brukar kallas för maoister. Det om något är ”maoister av tvivelaktig kvalité” – även om vi bortser från det ”ideologiskt finstilta”. Vilken typ av ”maoister” eller ”kommunister” är det som likviderade det kommunistiska partiet här i landet? Vilken typ av ”proletära förkämpar” är det som fortfarande håller fast vid just de ideologiska och politiska ståndpunkter som förde till det kommunistiska partiets likvidering?
För det tredje så är de ”maoister” som ger kapitalismen sitt stöd just de som angriper de kämpande arbetarungdomarna, de som springer efter och hojtar om att man inte ska ”gå för långt”, att man ska visa besinning och att man ska ”samla krafter”. De som vill kanalisera upprorets krafter in i den borgerliga respektabiliteten, in i parlamentarismens återvändsgränd.
”Vid närmare betraktande kan det ultrarevolutionära visa sig vara väldigt borgerligt på väg mot fascism, medan stillsamt reformistiska synpunkter vid vissa tillfällen kan få revolutionär sprängkraft” skriver BB och kommer med en allmän abstrakt sanning. Här behandlar vi dock inte abstrakta problem utan en högst påtalig realitet i klasskampen. Och det hela blir än tydligare när BB skriver: ”Kapitalismen kan leva med och trivs gott med enstaka opponerande våldsmän, den har svårare att leva med stora opinioner som förklarar att den måste bort och hur samhället praktiskt kan byggas om utan kapitalism.” Här är sakens kärna tydligt uttryckt. Visst kapitalismen kan leva med ” enstaka opponerande våldsmän”, men det som vi skrev i våra inlägg om ”förortsaktiviteter” handlar inte om enstaka personer utan om ett kämpande skikt av proletariatet. Det handlar om att ta ställning för en del av arbetarklassen i landet som faktiskt kämpar, som inte bara ”knyter handen i fickan” utan som går till aktion mot borgarstaten. Det handlar inte om en kamp som bara förs i en förort i Malmö, det är en kamp som förs i arbetarförorter runt om i landet. För BB duger inte det. BB vill ha ”stora opinioner”. Problemet är att denna dröm om ”stora opinioner” som en dag kommer att uppstå endast är reaktionär illusion när den ställs inför hur klasskampen verkligen ser ut idag. Den proletära revolutionens subjektiva krafter är i Sverige mycket svaga, framförallt därför att det saknas ett verkligt kommunistiskt parti i landet. Huvuduppgiften för kommunisterna i nuvarande läge måste vara att tjäna processen av partiets återbildande, men detta kan inte göras utanför klasskampen utan endast i dess mitt. Det betyder att kommunisterna måste leva, arbeta och kämpa med massorna, gå till dessas ”djupaste och bredaste lager” och härda dessa i två avgörande punkter: det revolutionära våldet och i att brytningen med opportunismen är oundgänglig. Att idag ha som omedelbart mål att bygga ”stora opinioner” – i det imperialistiska Sverige – betyder att föra en den ”vänlige pådrivarens politik” en politik som när det kommer till kritan reduceras till att ”påverka Vänsterpartiet att gå åt vänster” – och då vänsterpartiet främst är ett rent stödparti till socialdemokraterna betyder en sådan politik att svansa efter sossarna. Dessutom, ” stora opinioner som förklarar att den måste bort och hur samhället praktiskt kan byggas om utan kapitalism” ändrar i sig inte ett dugg; borgarstaten måste krossas av den väpnande proletära revolutionen, den som hävdar motsatsen är inte marxist.
”vi vet bara att det ur proletariatets synpunkt bör betraktas som meningslöst strunt” Om nu BB tycker så, att det är ”meningslöst strunt”, varför då denna upphetsning? Varför dessa låga angrepp på kamrater? Varför sätta den enhet som vi faktiskt har på spel för att vräka ur sig oförskämdheter? Varför denna fördömande von Oben-attityd?
BB har gjort bidrag till den revolutionära rörelsens utveckling i Sverige under det senaste året. T.ex. hans översättning av artikeln ”Walking with the comrades”, har fått mycket stort genomslag. Genom att skriva om bland annat folkkriget i Indien på sin förhållandevis välbesökta blogg har han gjort att personer som antagligen inte annars skulle nås av den informationen nu i vissa fall har en försiktigt positiv hållning. BB har även osjälviskt hjälpt oss på flera sätt. Vi är tacksamma för det som BB gjort och respekterar hans antiimperialistiska opinionsbildande verksamhet. Vi hoppas att de meningsskiljaktigheter som här vädrats inte innebär att vi inte kan samarbeta i framtiden om de saker som vi faktiskt är eniga.
fredag 21 januari 2011
Viktiga artiklar av Emanuelsson
Dick Emanuelsson heter en svensk journalist som bland annat brukar få texter publicerade i Flamman. Vi är sedan många år bekanta med hans verksamhet och vi vet att även flera av våra läsare känner till honom. På hans blogg hittar de nyfikna mer information. Det är knappast någon hemlighet att vi och Emanuelsson har olika uppfattningar om en hel massa saker, men dessa fyra (1, 2, 3, 4) artiklar som han publicerat är mycket viktiga. De ger en god bild av hur den colombianska staten arbetar för att bekämpa utländska medborgares verksamheter och hur det spionerar på exil-colombianer.
De metoder som den colombianska reaktionen använder sig av gör även andra reaktionära stater med interna konflikter. Den som tror att bedriva internationalistiskt stödarbete i Sverige inte är förbundet med risker för repressalier, inte bara utgående från den svenska borgarstaten utan kanske i första hand från reaktionen i det land i vilket rörelsen man solidariserar sig med verkar, bör tänka om.
De metoder som den colombianska reaktionen använder sig av gör även andra reaktionära stater med interna konflikter. Den som tror att bedriva internationalistiskt stödarbete i Sverige inte är förbundet med risker för repressalier, inte bara utgående från den svenska borgarstaten utan kanske i första hand från reaktionen i det land i vilket rörelsen man solidariserar sig med verkar, bör tänka om.
torsdag 20 januari 2011
Strax tillbaka!
På grund av omständigheter utanför vår kontroll, som fullkommligt kullkastat vår planering, har vi inte kunnat syssla med någon datorverksamhet sedan i fredags kväll. Detta innebär att vi ligger efter med hundrafemtielva saker som vi ska försöka beta av snabbt och metodiskt. Först idag har vi kunnat börja jobba med dator igen. Vi ber om ursäkt för att vi därför inte kunnat publicera en del saker som vi hade lovat några av våra läsare. Vi ska skynda oss. Imorgon bilr det iallafall ett nytt inlägg!
fredag 14 januari 2011
Antifascism är inte ett brott!
Igår inleddes en rättegång mot antifascister i Västmanland. De handlingar som antifascisterna anklagas för är i våra ögon inte brottsliga utan snarare synnerligen hedersvärda. Naturligtvis vet vi inte om de åtalade begått dessa handlingar eller inte. Hursomhelst ska de inte stå inför domstol utan hyllas om så är fallet. Det är genom den beslutsamma, militanta, verksamhet som antifascister bedrivit på Sveriges gator och torg sedan 1990-talet som de öppet nazistiska stormtrupperna trots allt håller sig i skinnet på många orter i Sverige. En attack mot fascismen är en försvarshandling för arbetarklassen!
torsdag 13 januari 2011
Teori: ett delar sig i två
Vi fick nyligen en fråga från en kamrat om vad som menas med uttrycket "ett delar sig i två". Eftersom vi tycker ämnet är viktigt lägger vi idag upp en artikel ur Peking Review där det hela förklaras. Läs hela den intressanta artiklen här. Nedan ett kort utdrag.
"The concept that “one divides into two” is the kernel of the revolutionary philosophy of materialist dialectics, the world outlook of the proletariat. Using this world outlook to apprehend things, the proletariat recognizes that contradictions are inherent in everything, that the two sides of a contradiction are in a state both of unity and of struggle, and that contradiction is the motive force in the development of things. While the identity of opposites is relative, their struggle is absolute. Therefore, the task of materialist dialectics has never been to cover up contradictions, but to disclose them, to discover the correct method for resolving them and to accelerate their transformation, in order to bring about the revolutionary transformation of the world."
onsdag 12 januari 2011
Gerillaaktioner i Peru och Filippinerna
Peru: I lördags likviderade Folkets Befrielsearmé två polisspioner. Aktionen ägde rum i byn Santo Domingo i departementet Huánuco.
Filippinerna: I provinsen Davao del Sur på ön Mindanao genomförde enheter ur Nya Folkarmén i lördags en aktion i vilken en reaktionär dödades och fem soldater ur den reaktionära armén sårades. Maoisterna kunde konfiskera ett dussintal skjutvapen.
Filippinerna: I provinsen Davao del Sur på ön Mindanao genomförde enheter ur Nya Folkarmén i lördags en aktion i vilken en reaktionär dödades och fem soldater ur den reaktionära armén sårades. Maoisterna kunde konfiskera ett dussintal skjutvapen.
tisdag 11 januari 2011
Igen om förortsaktiviteter
De olika uttryck av motstånd som kommer från befolkningen i arbetarförorterna, även om detta är spontant och ofta utan en revolutionär orientering, är legitimt. I det förrevolutionära Kina stödde kommunisterna helt riktigt böndernas motstånd (som ofta tog sig mycket våldsamma och grymma uttryck) mot feodalherrarna. Böndernas kallades för "pack", "banditer" osv. - precis som dagens arbetarungdommar som gör motstånd. Att frusterationen och ilskan riktar sig mot statens våldsapparat är bra, det som det handlar om är naturligtivs att försöka ge detta motstånd en revolutionär orientering.
Idag har det varit ännu incident på Rosengård. Vår politiska uppfattning i frågan är klar. Att det är rätt att göra uppror mot reaktionärer är för oss inte en sekundär fråga utan DEN avgöranden frågan. Politik handlar om klasskamp, och när de förtrycktas kamp spränger den borgerliga respektabiliteten är det bra.
Idag har det varit ännu incident på Rosengård. Vår politiska uppfattning i frågan är klar. Att det är rätt att göra uppror mot reaktionärer är för oss inte en sekundär fråga utan DEN avgöranden frågan. Politik handlar om klasskamp, och när de förtrycktas kamp spränger den borgerliga respektabiliteten är det bra.
måndag 10 januari 2011
Massaker på fattigbönder i Indien
I fredags slaktade socialfascistiska mördarband åtta fattigbönder i Västbengalen och sårade tjugo. CPI (Marxists) driver sina milisbaser öppet. Polisen och övriga formella statliga organ gör uppmuntrar det hela. I Orissa slaktade i söndags elitpoliser nio bönder som man påstår var gerillsoldater. Den indiska armén sig förberreder sig för att kunna bekämpa maoisterna i Chhattisgarh. Framstegsvänner som inte på något sätt deltagit i den väpnade kampen buras i på livstid. Även om den kontrarevolutionära repressionen inte varit skonsam tidigare, ser det ut som om den börjar utvecklas till en ny nivå. Det ser ut som om ögonblicket börjar närma sig för ett verkligt stålbad för de indiska maoisterna. Vi är övertygade om att de kommer klara alla prövningar. Hur stora förlusterna blir och hur många revolutionärer och övriga människor som måste sätta livet till, beror i stor grad på de indiska kamraternas kapacitet att lära av tidigare erfarenheter inom den internationella kommunistiska rörelsen och tillämpa dessa på sina egna säregna förhållanden. En sak är klar, folkmordet kommer inte att stoppas genom att man ber reaktionen snällt. Det kan endast stoppas genom att man vet att sätta hårt mot hårt.
Förortsaktiviteter
Det händer saker i förorten. Vem som gjort det här vet vi inte, men tycker det är bra att folk ger sig på fienden. Bättre att syssla med sådant än asocial aktiviter.
Maoister skapar uppståndelse i Finland!
Vi är glada och stolta över att vi även har läsare i Finland. Några av dem skickade oss för några dagar sedan följande meddelande:
Aktionerna genomfördes i slutet av november 2010.
Ordlista:
Vi tackar kamraterna för informationen och hoppas de skickar mer i framtiden!
I Finland gjordes aktioner och målades texter på olika ställen i Esbo
nära Helsingfors.
Borgarmedia upmmärksammade parollen på en mormonkyrka och publicerade
nyheter om detta, att en paroll, "Leve maoismen!" hade blivit målat på
mormonkyrkans vägg.
På tidningen "Metro" s hemsidas forum uppkom en livlig diskussion och
debatt för och emot om målningarna. Kommunismens/maoismens historia
osv samt åsikter om målningar och vem gjorde det. Också andra
målningarna på närstående närort upmmärksammades.
Aktionerna genomfördes i slutet av november 2010.
Ordlista:
Eläköön maoismi=leve maoismen!
Alas lahtarivaltio!= ned med slaktarestaten! (ordet
"lahtari(slaktare) hänvisar till revolutionsåren 1918)
Porvaristo hirteen=borgarna skall hängas!
Vi tackar kamraterna för informationen och hoppas de skickar mer i framtiden!
lördag 8 januari 2011
Översättning av artikel av José Carlos Mariátegui: Presentation av „Amauta“
Vi publicerar idag en översättning av ledarartikeln som José Carlos Mariátegui skrev till ”Amauta” nummer ett. ”Amauta” var en tidskrift som kom att spela en viktig roll i förberedelsearbetet som ledde fram till att Perus Kommunistiska Parti kunde bildas (den 7 oktober 1928). Det finns fler artiklar av Mariátegui som behandlar ”Amauta” och vi hoppas kunna publicera översättningar av dessa längre fram.
Presentation av „Amauta“*
Denna tidskrift företräder inte, på det intellektuella området, en grupp. Istället företräder den en rörelse, en anda. I Peru låter sig sedan en tid tillbaka känna en strömning, för var dag allt livaktigare och tydlig, av förnyelse. Denna förnyelses anstiftare kallas avantgardister, socialister, revolutionärer etc. Historien har ännu inte definitivt döpt dem. Det finns bland dem formella meningsskiljaktigheter, några psykologiska skillnader. Men över det som skiljer dem åt ställer dessa andar det som för dem närmare varandra och deras gemensamma förpliktelser: deras vilja att skapa ett nytt Peru inom den nya världen. Intelligensen, samordningen av de mest viljestarka av dessa element går gradvis framåt. Rörelsen – den intellektuella och den andliga – tar bit för bit organisatorisk form. Med uppkomsten av ”Amauta” går den in en avgörande fas.
”Amauta” har haft en normal havandeskapsprocess. Den föds inte plötsligt utifrån endast mitt beslut. Jag kom från Europa med avsikten av grunda en tidskrift. Smärtsamma personliga tillfälligheter tillät mig inte att göra det. Men denna tid har inte lönlöst förflutit. Min ansträngning har förbundits med de av intellektuella och konstnärer som tänker och känner på ett liknande sätt som jag. För två år sedan hade denna tidskrift varit en ganska personlig röst. Nu är det en rörelses och en generations röst.
Det första resultat som vi som skriver i ”Amauta” förelägger oss att uppnå är att komma bättre överens och känna oss själva bättre. Arbete med tidskriften kommer att göra oss mer solidariska med varandra. Samtidigt som den kommer att dra till sig andra goda krafter, kommer den att avlägsna några obestämda och viljelösa som idag flörta med avantgardet, men som så fort detta av dem kräver ett offer, skyndar sig att lämna det. ”Amauta” kommer att vaska fram förtruppens människor – medlemmar och sympatisörer – till det att agnarna skiljs från vetet. Den kommer att skapa eller påskynda ett fenomen av polarisering och sammandragning.
Det är inte nödvändigt att förkunna att ”Amauta” inte är en öppen tribun, öppen för alla andens vindar. Vi som grundar denna tidskrift känner inte en agnostisk kultur och konst. Vi känner oss som en stridande kraft, en polemisk kraft. Vi gör inga koncessioner till det i allmänhet förrädiska kriteriet om idétolerans. För oss finns det bra och dåliga idéer. I förordet till min bok ”Den Samtida Scenen”, skrev jag att jag är en man med en tillhörighet och med en tro. Detsamma kan jag säga om denna tidskrift, som förkastar allt det som är mot dess ideologi såväl som det som inte förmedlar någon ideologi alls.
För att presentera ”Amauta”, är de högtidliga orden överflödiga. Jag vill förskriva denna tidskrift åt polemiken. Peru är ett etiketternas och påskrifternas land, låt oss äntligen göra något med innehåll, vilket vill säga, något med anda. Å andra sidan behöver ”Amauta” inte ett program; den behöver endast ett öde, ett syfte.
Titeln kommer antagligen att oroa en del. Detta skylles den överdrivna, grundläggande, vikt som bland oss påskrifterna har. Man ser i detta fall inte den strikta innebörden av detta ord. Titeln återspeglar inget annat än vår tillhörighet till la Raza, den återspeglar vår hyllning till Inkaismen. Men specifikt får ordet ”Amauta” med denna tidskrift en ny innebörd.
Syftet med denna tidskrift är att lägga fram, klargöra och känna de peruanska problemen utifrån doktrinära och vetenskapliga synsätt. Men vi uppfattar alltid Peru inom världspanoramat. Vi kommer att studera alla de stora rörelserna av politisk, filosofisk, konstnärlig, litterär och vetenskaplig förnyelse. Allt mänskligt är vårt. Denna tidskrift kommer att anknyta Perus nya människor, först med de andra folken i Amerika och därefter med världens övriga folk.
Jag tillägger inte mer. Man måste vara mycket oskarpsinnig för att inte märka att i Peru föds i detta ögonblick en historisk tidskrift.
*Ledarartikel i „Amauta, Nr. 1, första årgången, Lima, september 1926
fredag 7 januari 2011
Läsarartikel: "Något om arbetarklassens läge i Sverige och dess orsaker"
En för oss hittills okänd grupp, som kallar sig Kommunistiska Arbetsgruppen (KAG), skickade för någon dag sedan en artikel till oss. Vi har fått kamraternas tillstånd att publicera texten, och gör så nedan. Vi tycker kamraterna på ett tydligt sätt visar hur läget för arbetarklassen i Sverige försämrats avsevärt under de senaste årtiondena. Att dess innehåll är högaktuellt är uppenbart. Vi är väldigt glada för kamraternas bidrag och hoppas även att andra kamrater tar mod till sig och skickar texter som kan vara av intresse för våra läsare. Nedan texten i såsom vi mottagit den.
.....................
Något om arbetarklassens läge i Sverige och dess orsaker
Efter andra världskriget var bourgeoisien politiskt svag. Flera rika imperialistiska länder hade härjats av kriget, och liksom efter första världskriget reste sig folken i de förtryckta nationerna i uppror och revolutioner. Kolonier frigjorde sig politiskt, den kommunistiska folkarmén gick mot seger i Kina och Östeuropa och delar av Tyskland gick förlorade för bourgeoisien. I de imperialistiska länderna utmanades bourgeoisien av en arbetarklass som stärkts politiskt i kampen mot fascismen och som i flera länder var beväpnad.
Det kritiska läget för bourgeoisien var den s.k. ”välfärdskapitalismens” förutsättning. Hoten mot det borgerliga samhället gjorde eftergifter mot arbetarklassen politiskt nödvändiga och lade grunden för sociala framsteg. Det var inte Keynes som framkallade statsutgifternas ökande och socialförsäkringssystemets utbyggnad. Keynesianismen var den ekonomiska teori som nödvändigheten kläddes i. Storbourgeoisien gav socialdemokratin rollen keynesianismens företrädare och som dess främsta politiska skydd mot den revolutionärt sinnade delen av arbetarklassen. Med andra ord, vi arbetare har inte socialdemokratin att tacka för den s.k. ”välfärden” eller någoting, tvärtom. De eftergifter som bourgeoisien har gjort i Sverige är tack vare de kamrater som kämpat och stupat i kampen för revolutionen och alla de kamper som vi trots socialdemokraternas attacker och maningar till lugn har genomfört.
På det internationella planet kunde man se ansatser till en ny våg av revolutioner i början av 1980-talet. För att hejda denna nya våg av revolutioner och för att försöka hindra att de vägleds av marxismen (maoismen) så utvecklas en allmän kontrarevolutionär offensiv av storbourgeoisien över hela världen. I kraft av sin ställning som hegemonistisk supermakt går USA i spetsen för denna offensiv. I Sverige börjar storbourgeoisien ta krafttag för att utveckla den ideologiska offensiven i början av 70-talet. Genom Svenska Arbetsgivarföreningen lägger man de ideologiska grunderna för att ta tillbaka de eftergifter som man hade gjort under tidigare decennier. Under 70- och 80-talet genomförde de genom ett massivt propagandaarbete för ”nyliberalismen” och la på det sättet grunden för de massiva attacker på arbetarklassen som kom framförallt på 90- och 2000-talet. Den variant av borgerlig ideologi som kom att kallas nyliberalism och vars främsta företrädare är nordamerikanen Milton Friedman blev med tiden allmänt accepterad som ny förhärskande ideologi efter keynesianismen.
Den svenska storbourgeoisiens huvudtaktik är att försöka ta tillbaka eftergifterna obemärkt. Det skall inte synas att man gör skada. Till formen handlar det om klassiska makttekniker, söndra och härska, ge och ta, försvåra utkrävandet av ansvar. Man gömmer principiellt viktiga förändringar i bilagor till tjocka budgetpropositioner. Storbourgeoisiens politiska representanter använder oftast "osthyvelsmetoden" när de angriper våra rättigheter . För att ge en bild av vad som förlorats sedan 70-talet kommer här nedan några statistiska exempel:
ARBETE
Arbetslöshet.
1980 låg den officiella arbetslösheten på ca 2 procent. Idag är den officiella siffran ca 8 procent. I verkligheten är arbetslösheten ca 20 procent om man räknar in alla de som t.ex är sjukskrivna och som vill arbeta som systemet inte låter göra det. Av Sveriges ca 4 miljoner anställda arbetar dessutom ca 27 procent deltid. Av dem arbetar ca 500,000 personer deltid ofrivilligt. Sammanlagt är alltså ca 33 procent av befolkningen helt eller delvis arbetslös.
Arbetslön.
De senaste decenniet har det skett reallöneökningar för delar av arbetarklassen samtidigt som en allt större andel av arbetarklasssen lever på nära nog svältlöner. Inom bygg- och fastighetsbranschen, skogs- och jordbruket exploateras arbetare särskilt hänsynslöst (t.ex 12 timmars arbetsdag, arbete 365 dagar om året, hälsofarliga bostäder, m.m.) och timlönen kan variera från 12 kr/h och 60 kr/h.
Anställningsförhållande och slaveri.
Allt fler har osäkra anställningar. 1991 hade 9,9 procent av alla anställda ett tidsbegränsat arbete (vikariat, timanställning, projektanställning m.m.). 2009 var siffran uppe i 14,8 procent eller 585,000 personer.
Arbetsförmedling. Staten förser arbetsköparna med över 100,000 personer som arbetar för svältlöner i något av Arbetsförmedlingens 14 olika ”arbetsmarknadspolitiska program och insatser” (arbetspratik, instegsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin o.s.v.) Enligt bemmaningsbranschens organisation arbetar 120,000 personer årligen någon gång för ett bemanningsföretag.
Slaveri. Migrationsverket hävdar att 10,000-15,000 lever illegalt i Sverige, antagligen är det många fler. Av dessa personer hålls tusentals runt om i Sverige som slavar, helt utan lön. Enligt polisen har 400-600 personer köpts utomlands av utsugare i Sverige för att hållas som sexslavar.
Arbetsintensitet och arbetstid.
Utsvettning. Sedan början av 90-talet har bourgeoisien i Sverige börjat använda mer raffinerade metoder för att pressa ur arbetarna mer arbete under lika lång arbetsdag som tidigare. Metoden för ökad utsvettning kallar de ”mager produktion” och den har två huvudprinciper: 1. Produktion och leverans ”just-in-time” och 2. Planerad underbemanning. Bourgeoisien försöker att inte ha några lager, arbetarna får genom detta en press på sig att arbeta felfritt. Varje anställd får en press att arbeta i en takt som är bestämd av hela kedjan. Allt måste vara färdigt ”just-in-time”. Pressen förstärks av den planerade underbemanningen. Arbetsstyrkan minskas med t.ex. 10 % och när personalen stressar så att normal produktionstakt uppnås så minskar de med 10 % till. Metoden för ”mager produktion” används inte bara inom industrin utan även inom t.ex. sjukvården. Arbetsproduktiviteten ökade mellan 2 och 4 % per år under perioden 1993-2006. Från andra halvan av 70-talet och under 80-talet låg ökningstakten på ungefär 2 % . I takt med den ökade utsvettningen och hetsen har 100,000-tals arbetare och tjänstemän drabbats av utmattningssyndrom. När man har blivit dränerad på all styrka blir man utsparkad. Många funderar på att ta livet av sig och mellan 10-20 procent av Sveriges befolkning äter numera anti-depressiv medicin
Arbetstid. För många förlängs arbetsdagen med obetald övertid. SCB rapporterar att den inrapporterade obetalda övertiden ökat med 42 % mellan 2008 och 2009. 1975 arbetade 17 procent av de anställda inte enbart dagtid. 2009 var den siffran uppe i 36 procent.
BOSTAD
I slutet av 70-talet var det relativt sett få bostadlösa i Sverige. Undersökningar tyder på att antalet hemlösa ökat med mellan 30 och 45 procent mellan 1999 och 2005. Det totala antalet hemlösa är nu uppe i ca 20,000 personer. På 60- och 70-talen byggdes ca 100,000 lägenheter per år. Mellan 1994 och 2009 har det byggts ca 20,000 lägenheter per år samtidigt som befolkningen ökar med 60-80,000 personer om året.
Bara i Stockholm står 290,000 personer i bostadskö vilket är en tredubbling sedan 2003. 1985 var trångboddheten (mindre än ett rum för varje boende) bland ensamstående småbarnsföräldrar 41 procent, idag är den 60 procent.’
SJUKVÅRD
Sjukvård. Stora delar av sjukvården i de större städerna har privatiserats sedan 70-talet. Den privata vården domineras av 5 stora företag (Aleris, Attendo, Capio, Carema, Praktikertjänst). Vinsterna skapas genom minskad personalstyrka och ökad utsvettning, ”mager produktion” alltså. Stockholm går i täten när det gäller försämringar i sjukvården för arbetarklassen. Som ett resultat av det s.k. ”vårdvalet” har vårdcentralerna i arbetarområdena under 2009 sparkat i genomsnitt 5 anställda. De kvarvarandes arbetsbelastning bedöms ha gått upp med 27 procent. På 80-talet fanns drygt 100,000 vårdplatser i Sverige. Antalet har halverats sedan 90-talet från ca 50,000 till 25,000. Idag har Sverige antagligen lägst antal vårdplatser per invånare i Europa. Tyskland t.ex. har 3 gånger så många.
Tandvård. 1974 infördes allmän tandvårdsförsäkring. Sedan dess har patienterna gradvis fått betala en allt större del av kostnaderna. Sedan 1999 sätter tandvårdsföretagen fritt priserna för vården. Mellan 1974 och 2005 har priset för en rotfyllning fyrdubblats räknat i 2005 års priser.
UTBILDNING
1981 föreslog en statlig utredning väsentligt generösare bidrag till privatskolor. 1991 togs de avgörande besluten för privatskolesystemet. Sedan dess har har en stor del av skolorna i många kommuner privatiserats. cirka 10 procent av
det totala antalet elever i Sverige går i en privatskola. Arbetarbarnen blir går kvar i de kommunala skolorna i förorterna som får färre elever och sämre ekonomi medan småborgarbarnen och bourgeoisiens barn flockas kring överklasskolorna i städernas centrum. Numera har endast 75 procent av ungdomarna i en del arbetarområden behörighet till gymnasiet medan andelen barn med behörighet i överklassbostadsområden är nära 100 %.
INDIVIDOMSORG
Andelen av befolkningen som får försörjningsstöd (socialbidrag) ligger för närvarande på ca 6 procent av befolkningen och det har det gjort sedan 50-talet med undantag för mitten av 90-talet då antalet var upp emot det dubbla. Det som har hänt är att kraven för att få försörjningsstöd har skärpts så att många tvingas tigga mat av bourgeoisiens välgörenhetsorganisationer. På 90-talet infördes en mer ingående prövning och utredning av sökande. Synen på om månaderna innan ansökningstillfället skulle räknas eller inte förändrades. Anhöriga ansågs ha försörjningsansvar i större utsträckning.
BARNOMSORG
Sedan 1992 råder i princip fri etablering av privata företag inom barnomsorgen. År 1998 gick cirka 13 procent av de inskrivna barnen i enskild förskola. År 2008 var andelen cirka 18 procent. 2008 drevs 25 procent av förskolorna i landet i privat regi. På t.ex. fritidshemmen mer än fördubblades antalet barn per årsarbetare från 8,3 till 17,5 årsarbetare mellan 1990 och 2000 . 2008 var motsvarande siffra 20,5.
- Visa citerad text -
ÄLDREOMSORG
I genomsnittskommunen var 2006 sex procent av äldreomsorgen privat i hela landet, sedan dess har andelen ökat. I Solna kommun var 70 % av äldreomsorgen i privat regi 2010. I kommuner som styrs av socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är en större andel av äldreomsorgen i privat regi än de som styrs av de andra partierna. Carema, Attendo Care, Aleris och Förenade Care kontrollerar 70 procent av alla äldreboenden i privat regi. Vad gäller personaltätheten så mäts den inte i t.ex. Uppsala kommun (2010). I Umeå kommun minskade personaltätheten på sjukhemmen bara under de tre åren 2005 – 2008 med 20 %, under dag/kväll. I Oskarshamns kommun minskade personalen från 1,05 personal per "brukare" till 0,75 personal per "brukare" på äldreboendena under 2009-2010. I snitt steg priset för äldreomsorg med 7 procent i kommuner med hög andel privata aktörer jämfört med kommuner med ingen eller liten andel i privat regi (Socialstyrelsen, 2004).
HANDIKAPPOMSORG
Privatiseringar pågår över hela landet (2010). De tre största koncernerna på den privata marknaden är Humana Group, Frösundakoncernen och Olivia Holding. I kommunerna är fasta jobb normen. Privatanställda har sämre avtal än kommunalt anställda. Jourersättningen är lägre och arbetstiden länge, 40 timmar i stället för 37, i avtalen för privat anställda. De flesta personliga assistenter i privat tjänst har tidsbegränsade anställningar tills "brukaren" dör eller väljer någon annan anordnare.
FÖRSÄMRINGAR I SOCIALFÖRSÄKRINGSSYSTEMET
Ålderspension:
1913, Folkpension infördes.
1960, ATP träder i kraft. 65 procent av genomsnittet
av löntagarens 15 bästa inkomstår.
1993, Minskade pensioner.
2000, Nytt pensionssystem. Pensionen grundas på hela livsinkomsten
och börsutvecklingen. Snittåldern för att sluta arbeta är 63 år i Sverige.
Arbetare är ofta utslitna och slutar arbeta redan vid 55 år.
Sjukförsäkring:
1955, Allmän sjukförsäkring införs
1974, sjukpenning, 90 % av inkomsten
1982, Karensdag avskaffas
1993, Karensdag införs
1998, sjukpenning, 80 % av inkomsten
2008, sjukpenning, 77,6 % av inkomsten
Tandvårdsförsäkring:
1974, Tandvårdsförsäkring införs
1974, Patienten betalar 50 % av kostnaden upp till 5 433 kr (2008 års pris)
1992, Patientens betalar 70 % av kostnaden upp till 3 879 kr (2010 års pris).
2008, Patienten betalar själv för tandvårdskostnader upp till 3000 kronor.
Arbetslöshetsförsäkring
1935, Arbetslöshetsförsäkring införs. Max 170 kr per dag (2010 års pris).
1974, Ny lag: "Lag om arbetslöshetsförsäkring"
1974, 300 dagar. Ersättning, 91,7 % av inkomsten, max 15503/mån före
skatt (2010 års pris).
1993, 300 dagar. Ersättning, 80 % av inkomsten, max 16434/mån före
skatt (2010 års pris).
2010, 200 dagar. Ersättning, 80 % av inkomsten, max 14960/mån före skatt.
Föräldraförsäkring:
1955, moderskapspenning införs
1974, föräldrapenningen 90 % av inkomsten
2010, föräldrapenningen 77,6 % av inkomsten
Kommunistiska Arbetsgruppen (KAG).
Kontakta oss på: 0738-991106 ELLER kag.sverige@yahoo.se
.....................
Något om arbetarklassens läge i Sverige och dess orsaker
Efter andra världskriget var bourgeoisien politiskt svag. Flera rika imperialistiska länder hade härjats av kriget, och liksom efter första världskriget reste sig folken i de förtryckta nationerna i uppror och revolutioner. Kolonier frigjorde sig politiskt, den kommunistiska folkarmén gick mot seger i Kina och Östeuropa och delar av Tyskland gick förlorade för bourgeoisien. I de imperialistiska länderna utmanades bourgeoisien av en arbetarklass som stärkts politiskt i kampen mot fascismen och som i flera länder var beväpnad.
Det kritiska läget för bourgeoisien var den s.k. ”välfärdskapitalismens” förutsättning. Hoten mot det borgerliga samhället gjorde eftergifter mot arbetarklassen politiskt nödvändiga och lade grunden för sociala framsteg. Det var inte Keynes som framkallade statsutgifternas ökande och socialförsäkringssystemets utbyggnad. Keynesianismen var den ekonomiska teori som nödvändigheten kläddes i. Storbourgeoisien gav socialdemokratin rollen keynesianismens företrädare och som dess främsta politiska skydd mot den revolutionärt sinnade delen av arbetarklassen. Med andra ord, vi arbetare har inte socialdemokratin att tacka för den s.k. ”välfärden” eller någoting, tvärtom. De eftergifter som bourgeoisien har gjort i Sverige är tack vare de kamrater som kämpat och stupat i kampen för revolutionen och alla de kamper som vi trots socialdemokraternas attacker och maningar till lugn har genomfört.
På det internationella planet kunde man se ansatser till en ny våg av revolutioner i början av 1980-talet. För att hejda denna nya våg av revolutioner och för att försöka hindra att de vägleds av marxismen (maoismen) så utvecklas en allmän kontrarevolutionär offensiv av storbourgeoisien över hela världen. I kraft av sin ställning som hegemonistisk supermakt går USA i spetsen för denna offensiv. I Sverige börjar storbourgeoisien ta krafttag för att utveckla den ideologiska offensiven i början av 70-talet. Genom Svenska Arbetsgivarföreningen lägger man de ideologiska grunderna för att ta tillbaka de eftergifter som man hade gjort under tidigare decennier. Under 70- och 80-talet genomförde de genom ett massivt propagandaarbete för ”nyliberalismen” och la på det sättet grunden för de massiva attacker på arbetarklassen som kom framförallt på 90- och 2000-talet. Den variant av borgerlig ideologi som kom att kallas nyliberalism och vars främsta företrädare är nordamerikanen Milton Friedman blev med tiden allmänt accepterad som ny förhärskande ideologi efter keynesianismen.
Den svenska storbourgeoisiens huvudtaktik är att försöka ta tillbaka eftergifterna obemärkt. Det skall inte synas att man gör skada. Till formen handlar det om klassiska makttekniker, söndra och härska, ge och ta, försvåra utkrävandet av ansvar. Man gömmer principiellt viktiga förändringar i bilagor till tjocka budgetpropositioner. Storbourgeoisiens politiska representanter använder oftast "osthyvelsmetoden" när de angriper våra rättigheter . För att ge en bild av vad som förlorats sedan 70-talet kommer här nedan några statistiska exempel:
ARBETE
Arbetslöshet.
1980 låg den officiella arbetslösheten på ca 2 procent. Idag är den officiella siffran ca 8 procent. I verkligheten är arbetslösheten ca 20 procent om man räknar in alla de som t.ex är sjukskrivna och som vill arbeta som systemet inte låter göra det. Av Sveriges ca 4 miljoner anställda arbetar dessutom ca 27 procent deltid. Av dem arbetar ca 500,000 personer deltid ofrivilligt. Sammanlagt är alltså ca 33 procent av befolkningen helt eller delvis arbetslös.
Arbetslön.
De senaste decenniet har det skett reallöneökningar för delar av arbetarklassen samtidigt som en allt större andel av arbetarklasssen lever på nära nog svältlöner. Inom bygg- och fastighetsbranschen, skogs- och jordbruket exploateras arbetare särskilt hänsynslöst (t.ex 12 timmars arbetsdag, arbete 365 dagar om året, hälsofarliga bostäder, m.m.) och timlönen kan variera från 12 kr/h och 60 kr/h.
Anställningsförhållande och slaveri.
Allt fler har osäkra anställningar. 1991 hade 9,9 procent av alla anställda ett tidsbegränsat arbete (vikariat, timanställning, projektanställning m.m.). 2009 var siffran uppe i 14,8 procent eller 585,000 personer.
Arbetsförmedling. Staten förser arbetsköparna med över 100,000 personer som arbetar för svältlöner i något av Arbetsförmedlingens 14 olika ”arbetsmarknadspolitiska program och insatser” (arbetspratik, instegsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin o.s.v.) Enligt bemmaningsbranschens organisation arbetar 120,000 personer årligen någon gång för ett bemanningsföretag.
Slaveri. Migrationsverket hävdar att 10,000-15,000 lever illegalt i Sverige, antagligen är det många fler. Av dessa personer hålls tusentals runt om i Sverige som slavar, helt utan lön. Enligt polisen har 400-600 personer köpts utomlands av utsugare i Sverige för att hållas som sexslavar.
Arbetsintensitet och arbetstid.
Utsvettning. Sedan början av 90-talet har bourgeoisien i Sverige börjat använda mer raffinerade metoder för att pressa ur arbetarna mer arbete under lika lång arbetsdag som tidigare. Metoden för ökad utsvettning kallar de ”mager produktion” och den har två huvudprinciper: 1. Produktion och leverans ”just-in-time” och 2. Planerad underbemanning. Bourgeoisien försöker att inte ha några lager, arbetarna får genom detta en press på sig att arbeta felfritt. Varje anställd får en press att arbeta i en takt som är bestämd av hela kedjan. Allt måste vara färdigt ”just-in-time”. Pressen förstärks av den planerade underbemanningen. Arbetsstyrkan minskas med t.ex. 10 % och när personalen stressar så att normal produktionstakt uppnås så minskar de med 10 % till. Metoden för ”mager produktion” används inte bara inom industrin utan även inom t.ex. sjukvården. Arbetsproduktiviteten ökade mellan 2 och 4 % per år under perioden 1993-2006. Från andra halvan av 70-talet och under 80-talet låg ökningstakten på ungefär 2 % . I takt med den ökade utsvettningen och hetsen har 100,000-tals arbetare och tjänstemän drabbats av utmattningssyndrom. När man har blivit dränerad på all styrka blir man utsparkad. Många funderar på att ta livet av sig och mellan 10-20 procent av Sveriges befolkning äter numera anti-depressiv medicin
Arbetstid. För många förlängs arbetsdagen med obetald övertid. SCB rapporterar att den inrapporterade obetalda övertiden ökat med 42 % mellan 2008 och 2009. 1975 arbetade 17 procent av de anställda inte enbart dagtid. 2009 var den siffran uppe i 36 procent.
BOSTAD
I slutet av 70-talet var det relativt sett få bostadlösa i Sverige. Undersökningar tyder på att antalet hemlösa ökat med mellan 30 och 45 procent mellan 1999 och 2005. Det totala antalet hemlösa är nu uppe i ca 20,000 personer. På 60- och 70-talen byggdes ca 100,000 lägenheter per år. Mellan 1994 och 2009 har det byggts ca 20,000 lägenheter per år samtidigt som befolkningen ökar med 60-80,000 personer om året.
Bara i Stockholm står 290,000 personer i bostadskö vilket är en tredubbling sedan 2003. 1985 var trångboddheten (mindre än ett rum för varje boende) bland ensamstående småbarnsföräldrar 41 procent, idag är den 60 procent.’
SJUKVÅRD
Sjukvård. Stora delar av sjukvården i de större städerna har privatiserats sedan 70-talet. Den privata vården domineras av 5 stora företag (Aleris, Attendo, Capio, Carema, Praktikertjänst). Vinsterna skapas genom minskad personalstyrka och ökad utsvettning, ”mager produktion” alltså. Stockholm går i täten när det gäller försämringar i sjukvården för arbetarklassen. Som ett resultat av det s.k. ”vårdvalet” har vårdcentralerna i arbetarområdena under 2009 sparkat i genomsnitt 5 anställda. De kvarvarandes arbetsbelastning bedöms ha gått upp med 27 procent. På 80-talet fanns drygt 100,000 vårdplatser i Sverige. Antalet har halverats sedan 90-talet från ca 50,000 till 25,000. Idag har Sverige antagligen lägst antal vårdplatser per invånare i Europa. Tyskland t.ex. har 3 gånger så många.
Tandvård. 1974 infördes allmän tandvårdsförsäkring. Sedan dess har patienterna gradvis fått betala en allt större del av kostnaderna. Sedan 1999 sätter tandvårdsföretagen fritt priserna för vården. Mellan 1974 och 2005 har priset för en rotfyllning fyrdubblats räknat i 2005 års priser.
UTBILDNING
1981 föreslog en statlig utredning väsentligt generösare bidrag till privatskolor. 1991 togs de avgörande besluten för privatskolesystemet. Sedan dess har har en stor del av skolorna i många kommuner privatiserats. cirka 10 procent av
det totala antalet elever i Sverige går i en privatskola. Arbetarbarnen blir går kvar i de kommunala skolorna i förorterna som får färre elever och sämre ekonomi medan småborgarbarnen och bourgeoisiens barn flockas kring överklasskolorna i städernas centrum. Numera har endast 75 procent av ungdomarna i en del arbetarområden behörighet till gymnasiet medan andelen barn med behörighet i överklassbostadsområden är nära 100 %.
INDIVIDOMSORG
Andelen av befolkningen som får försörjningsstöd (socialbidrag) ligger för närvarande på ca 6 procent av befolkningen och det har det gjort sedan 50-talet med undantag för mitten av 90-talet då antalet var upp emot det dubbla. Det som har hänt är att kraven för att få försörjningsstöd har skärpts så att många tvingas tigga mat av bourgeoisiens välgörenhetsorganisationer. På 90-talet infördes en mer ingående prövning och utredning av sökande. Synen på om månaderna innan ansökningstillfället skulle räknas eller inte förändrades. Anhöriga ansågs ha försörjningsansvar i större utsträckning.
BARNOMSORG
Sedan 1992 råder i princip fri etablering av privata företag inom barnomsorgen. År 1998 gick cirka 13 procent av de inskrivna barnen i enskild förskola. År 2008 var andelen cirka 18 procent. 2008 drevs 25 procent av förskolorna i landet i privat regi. På t.ex. fritidshemmen mer än fördubblades antalet barn per årsarbetare från 8,3 till 17,5 årsarbetare mellan 1990 och 2000 . 2008 var motsvarande siffra 20,5.
- Visa citerad text -
ÄLDREOMSORG
I genomsnittskommunen var 2006 sex procent av äldreomsorgen privat i hela landet, sedan dess har andelen ökat. I Solna kommun var 70 % av äldreomsorgen i privat regi 2010. I kommuner som styrs av socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är en större andel av äldreomsorgen i privat regi än de som styrs av de andra partierna. Carema, Attendo Care, Aleris och Förenade Care kontrollerar 70 procent av alla äldreboenden i privat regi. Vad gäller personaltätheten så mäts den inte i t.ex. Uppsala kommun (2010). I Umeå kommun minskade personaltätheten på sjukhemmen bara under de tre åren 2005 – 2008 med 20 %, under dag/kväll. I Oskarshamns kommun minskade personalen från 1,05 personal per "brukare" till 0,75 personal per "brukare" på äldreboendena under 2009-2010. I snitt steg priset för äldreomsorg med 7 procent i kommuner med hög andel privata aktörer jämfört med kommuner med ingen eller liten andel i privat regi (Socialstyrelsen, 2004).
HANDIKAPPOMSORG
Privatiseringar pågår över hela landet (2010). De tre största koncernerna på den privata marknaden är Humana Group, Frösundakoncernen och Olivia Holding. I kommunerna är fasta jobb normen. Privatanställda har sämre avtal än kommunalt anställda. Jourersättningen är lägre och arbetstiden länge, 40 timmar i stället för 37, i avtalen för privat anställda. De flesta personliga assistenter i privat tjänst har tidsbegränsade anställningar tills "brukaren" dör eller väljer någon annan anordnare.
FÖRSÄMRINGAR I SOCIALFÖRSÄKRINGSSYSTEMET
Ålderspension:
1913, Folkpension infördes.
1960, ATP träder i kraft. 65 procent av genomsnittet
av löntagarens 15 bästa inkomstår.
1993, Minskade pensioner.
2000, Nytt pensionssystem. Pensionen grundas på hela livsinkomsten
och börsutvecklingen. Snittåldern för att sluta arbeta är 63 år i Sverige.
Arbetare är ofta utslitna och slutar arbeta redan vid 55 år.
Sjukförsäkring:
1955, Allmän sjukförsäkring införs
1974, sjukpenning, 90 % av inkomsten
1982, Karensdag avskaffas
1993, Karensdag införs
1998, sjukpenning, 80 % av inkomsten
2008, sjukpenning, 77,6 % av inkomsten
Tandvårdsförsäkring:
1974, Tandvårdsförsäkring införs
1974, Patienten betalar 50 % av kostnaden upp till 5 433 kr (2008 års pris)
1992, Patientens betalar 70 % av kostnaden upp till 3 879 kr (2010 års pris).
2008, Patienten betalar själv för tandvårdskostnader upp till 3000 kronor.
Arbetslöshetsförsäkring
1935, Arbetslöshetsförsäkring införs. Max 170 kr per dag (2010 års pris).
1974, Ny lag: "Lag om arbetslöshetsförsäkring"
1974, 300 dagar. Ersättning, 91,7 % av inkomsten, max 15503/mån före
skatt (2010 års pris).
1993, 300 dagar. Ersättning, 80 % av inkomsten, max 16434/mån före
skatt (2010 års pris).
2010, 200 dagar. Ersättning, 80 % av inkomsten, max 14960/mån före skatt.
Föräldraförsäkring:
1955, moderskapspenning införs
1974, föräldrapenningen 90 % av inkomsten
2010, föräldrapenningen 77,6 % av inkomsten
Kommunistiska Arbetsgruppen (KAG).
Kontakta oss på: 0738-991106 ELLER kag.sverige@yahoo.se
torsdag 6 januari 2011
Föredömlig studentkamp i Turkiet
Under den senaste tiden har det i flera europeiska länder (England, Italien mfl.) förekommit omfattande studentprotester. Även om det funnits aktiva positiva krafter i dessa kamper har avsaknaden av revolutionär organisation varit mycket uppenbar. Våra turkiska kamrater hur det ska gå till. Diciplinerat, sjungande revolutionära och antifascistiska sånger (en av sånger innehåller bland annat raden "folkriget är revolutionens väg"), med ett klart och tydligt politiska innehåll och militant konfronterande den statliga repressionen, genomför kamraterna en mycket lyckad aktion. Natruligtvis kan man inte likställa deltagarantalet med de massdemostrationer som genomförts i andra länder - vilka å andra sidan inte står under närmast fascistisk regim - men i hursomhelst är hur man organiserar sig exemplariskt. Titta på filmen nedan, se och lär!
Här finner ni en rapport i en reaktionär källa, här finner ni en rapport publicerad av kamrater i Tyskland.
05.01.2011 Ankara
Hochgeladen von dehefe. - Nachrichtenvideos top aktuell.
Här finner ni en rapport i en reaktionär källa, här finner ni en rapport publicerad av kamrater i Tyskland.
05.01.2011 Ankara
Hochgeladen von dehefe. - Nachrichtenvideos top aktuell.
En intressant kommentar om Nepal
Vi har ganska medvetet undvikit att skriva så mycket on läget i Nepal. Orsakerna är flera men den viktigast kan vi nog säga är att vi vill koncentrera oss på att informera om den positiva utvecklingen av den revolutionära och anti-imperialistiska rörelsen världen över - och utveckligen som den nepalesiska "maoisterna" genomgått är allt annat än positiv. Vi länkar vi dock till den här texten som är läsvärd, även om den är skriven av en reaktionär, därför att den väldigt tydligt slår hål på en hel del falska föreställningar om Prachanda et consortes verksamhet.
De mördade
I Aftonbladet uppmärksammas idag - på undanskymd plats - de som mördats i Sverige på profitens offeraltare. Här finns den officella listan. Två sakr bör dock hållas i minnet. Först och främst, i listan ingår inte de som avlidit av sjukdommar och annat som orsakats av utsugningen, dvs antalet döda är kraftigt underskattat. För det andra så ingår även tre döda legoknektar och en snut på listan, deras död begråter vi inte; de tog som försvarare av den svenska imperialismen och för sådana fäller vi inga tårar.
onsdag 5 januari 2011
Världens ärligaste politiker
Politiker är allmänt kända för att ljuga och hyckla. Såväl i Sverige som i resten av världen. Det är sällan man hör någon av dem säga något sant och uppriktigt. Men nu vet vi att världens antagligen ärligaste politiker finns i Peru - ett land vars befolkning är synnerligen väl medveten om att hela den reaktionära staten är genomkorrumperad.
Det var när en lokalpolitiker i Pucallpa i departementet Ucayali skulle avge sin ed som "folkvald" som han med all tydlighet deklarerade vad det hela handlar om. Istället för att svära inför "gud och fosterlandet" ("patria" på spanska) svor han inför "gud och pengarna ("la plata" - ordagrant silver men används i dagligt tal med betydelsen pengar)"! Det hela fångades på film (se nedan) och som man kan se handlar det inte om en tungvrickning utan en tydlig "felsägelse". Vi tror bara ett politikern i fråga var ärlig i sitt löfte - det handlar inte om något annat än att berika sig när man är politiker i den reaktionära staten!
Det var när en lokalpolitiker i Pucallpa i departementet Ucayali skulle avge sin ed som "folkvald" som han med all tydlighet deklarerade vad det hela handlar om. Istället för att svära inför "gud och fosterlandet" ("patria" på spanska) svor han inför "gud och pengarna ("la plata" - ordagrant silver men används i dagligt tal med betydelsen pengar)"! Det hela fångades på film (se nedan) och som man kan se handlar det inte om en tungvrickning utan en tydlig "felsägelse". Vi tror bara ett politikern i fråga var ärlig i sitt löfte - det handlar inte om något annat än att berika sig när man är politiker i den reaktionära staten!
Tid att fatta poängen
Föga överraskande struntar den filippinska reaktionära staten att respektera de överenskommelser som man träffat med Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP) inför de stundande "fredssamtalen". Man respekterade inte ens den just överstådda vapenvilan och omedelbart efter den kriper man en kamrat som är en rådgivare i samtalen. Svensk borgarmedia påpekar det uppenbara att gripandet kan påverka "fredssamtalen". FKP protesterar naturligtvis mot reaktionens tilltag. Vi hoppas de filippinska maoisterna fattar poängen och lägger ner hela "fredssamtals"-projektet och i stället fullt ut koncentrerar sig på att utveckla folkkriget.
tisdag 4 januari 2011
Vapenvilan över i Filippinerna
Den vapenvila som var överenskommen mellan Filippinernas Kommunistiska Parti och den reaktionära staten är nu över. Bra så. Här lovar en del av Nya Folkarmén att driva fram folkkriget med större kraft, vi hoppas så blir fallet i hela landet.
måndag 3 januari 2011
Gerillaaktioner i Peru och Indien
Peru: Den 29 december sårades en löjtnant ur den reaktionära armén i ett bakhåll genomfört av enheter ur Folkets Befrielsearmé i Aucayacu i departementet Huánuco. I departementet Cusco dödades tre poliser, bland annat en major, den 30 december i ett annat FBA bakhåll. I departement Apurímac genomförde andra gerillaenheter proppagandaaktioner för Perus Kommunistiska Parti i staden Andahuaylas utkanter den 29 december.
Indien: På nyårsafton genomförde enheter ur Folkets Befrielsegerillarmé ett bakhåll i distriktet Rayagada i delstaten Orissa, en reaktionär soldat dödades.I delstaten Andhra Pradesh likviderade maoistgerillan på nyårsdagen en förrädare i byn Sarvaipet.
Indien: På nyårsafton genomförde enheter ur Folkets Befrielsegerillarmé ett bakhåll i distriktet Rayagada i delstaten Orissa, en reaktionär soldat dödades.I delstaten Andhra Pradesh likviderade maoistgerillan på nyårsdagen en förrädare i byn Sarvaipet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
