Den aktivitet som genomfördes den 22 augusti i Malmö under namnet ”Reclaim Rosengård” väckte stor uppmärksamhet lokalt och även inom den så kallade vänstern. Vi har väntat på en utförligare analys från organisatörernas sida, men hittills är det ändå som vi kunnat ta del av den presskonferens man organiserade efteråt. Vi har dock följt saken tillräckligt länge och har mångårig erfarenhet av politiskt arbete i Rosengård som grund för att kunna göra några allmänna kommentarer i visshet om att vi inte misstar oss i sakfrågan.
1) Kampen i Rosengård, såsom den utvecklats sedan december 2008, är ett uttryck för att klasskampen i landet i allmänhet skärps och att denna tar sig nya uttryck. Det handlar inte om ett isolerat fenomen, det är ett uttryck för hur förutsättningarna för den socialistiska revolutionen mognar.
2) Kampen visar på ett synnerligen tydligt sätt alla de motsättningar som finns i de proletära förorterna: religösa grupperingar, klaner, kriminella gäng, reaktionära politiska partier och organisationer, lokala småkapitalister, osv., finns alla med och står på samma sida som borgarstaten i kampen. Varje seriös revolutionär verksamhet i de proletära områdena måste beakta hur man isolerar,neutraliserar och, i slutändan, besegrar de kontrarevolutionära elementen. Att komma in på banan med småborgerliga fördommar om att ”alla invandrare är med oss” eller liknande dumheter, duger inte.
3) Endast ett långsiktigt och systematiskt arbete kan etablera oupplösliga band mellan revolutionärerna och arbetarklassen. Att de facto vara en förtrupp är en sak, att vara en erkänd förtrupp är något helt annat.
4) Revolutionärerna måste vara en del av arbetarklassen; sorry, men om du kommer till Rosengård, snackar en fisförnäm dialekt, spökar ut dig som en mupp och låsas att du ”är ghetto”, då är det du själv som isolerar dig, då visar du att det du sysslar med är turism och inte en verklig revolutionär ansats.
5) Opportunister och revisionister kommer alltid att attackera varje revolutionär rörelse och de kommer göra allt som står i deras makt att förhindra varje framsteg i arbetarklassens kamp för frigörelse. Varje revolutionär kamp måste därför också vara en kamp mot opportunismen och revisionismen.
6) Kampen visar att trots alla fel och brister i organiseringen av Reclaim Rosengård så vill den proletära befolkningen kämpa, de vill höja kampen. Problemet ligger alltså inte i att ”folk på Rosengård vill bara ha lung och ro” eller ”de vill ha polisen där”. Det ovärdiga liv som den proletära befolkningen påtvingas, är garanten för att upprorsviljan lever vidare.
Några kamrater som deltog i kampen den 22 augusti, och som bedrivit en systematisk verksamhet i Rosengård under nästan 20 år, ger sin syn på saken här.
Vi hoppas att debatten fortsätter, då vi är säkra på att vi kan gå framåt i utarbetandet av en riktig politisk linje om vi förmår höja klassens praktiska erfarenheter till teorins nivå.
Inlägg
